Boken ifråga är konstnären Åsa Grennvalls senaste serieroman, Jag håller tiden, och den är trots sin svärta full av kärlek: en fantastisk kärlek till barnen som är bland det mest självklara jag någonsin läst och en stark och trygg vardagskärlek till en snäll och stöttande make och en för mig stärkande tro på sig själv och sina val och sitt sätt att vara. Att vara trygg med att man är en sådan som alltid kommer i tid, att man ogillar att resa, att man avskyr att vara borta från sina barn, att vara trygg i sin mammaroll. Att helt enkelt veta vem man är och fortsätta att vara just den fina personen.
Men sedan kommer det: “JAG ÄR DITT BARN!!” skriker huvudpersonen till sin pappa. Hon säger att hon tänker på sina barn och tänk om de hade behövt kämpa så otroligt hårt för att ha en relation till henne så som hon gör med pappa och har gjort med mamman. Det är inte hennes uppgift att se till så att han bryr sig om henne. Det är hon som är barnet i deras relation.
Då börjar pappan gråta och det är så fasansfullt. Lugna fina andetag, tänker jag. Inte börja gråta för det tar så mycket energi som jag inte har.
Sedan slutar hon ringa till pappan som ett experiment, för att se om han hör av sig. Det gör han inte. Och hon förlorar det sista av det hon aldrig hade från början. Först då blir hon äntligen fri. Ångesten försvinner.
Alex Schulman beskriver något liknande i sin senaste fantastiska roman om uppväxten, Glöm mig. Schulman berättar en helt annan sorts historia. Den om att leva med en mamma som dricker.
“Jag var mammas tappra soldat, hennes handyman. (…) Jag har varit som en ambulerande bartender runt omkring henne”, skriver han.
Han skriver om pojken som sopade undan alla spår efter mammans drickande. Om pojken som ÄR hemligheten. Det allra viktigaste som han har. Hans identitet. Om detta talar han inte med sin mamma eller med någon.
Han ser det som sin uppgift att ge sin mamma något att leva för. Då ger han henne det dyrbaraste han har, sin dotter. Det går åt helvete. Efter det vet han inte hur han ska kunna fortsätta vara hennes son och hon hans mamma. Han slutar träffa henne och blir äntligen fri. Men det känns konstigt och han undrar hur det kommer kännas när hon dör och det varar inte särskilt länge innan han är tillbaka som hennes tappra lille soldat.
“Inne i mig finns ett tomrum som också tar plats”, upprepar han på ett oerhört smärtsamt sätt.
Nästa år vill jag se två monologer på en liten intim scen: Åsa Grennvalls “Jag är ditt barn” och Alex Schulmans “Jag var mammas tappra soldat”.
Det skulle bli årets starkaste scenupplevelser.
