Solja Krapu-Kallio: Det är här vi är nära himlen

Alla människor har ett förhållningssätt till världen. Jag älskar Yvonnes förhållningssätt. Om det landar en monstruös skalbagge på min blus, kanske jag blir livrädd. Någon annan skulle se det som en skadeinsekt som man måste slå ihjäl. Men Yvonne ropar: "Kom, barn, kom och titta!"

Solja Krapu-Kallio: Det är här vi är nära himlen

Vi väljer hur vi förhåller oss. Från vilken synvinkel vi vill se på världen. Ibland kan man vända på perspektivet eller storleksförhållanden för att öppna sina ögon och se allt på ett nytt sätt.

För ett par år sen kom Yvonne och hennes man Ove med motorcykel runt Bottenviken för att hälsa på hos oss i Finland. Vi skulle snart gifta oss, så på söndagen ville vi gå till kyrkan för att höra vår lysning. Våra vänner ställde upp och följde med. Där satt de på de hårda träbänkarna, lyssnade på finsk predikan som de inte begrep ett ord av, och vid något tillfälle märkte jag att Yvonne satt och mediterade. När våra namn hade blivit utlysta från predikstolen, viskade vi att de kunde gå ut i solskenet, om de ville. Vi skulle sitta kvar till slutet.

 

Vi hade kommit till domkyrkan via sidodörren. När Ove och Yvonne skulle gå ut, skulle de ta huvuddörrarna. Det var första gången de var i Kuopio, så vad som fanns därutanför hade de aldrig sett. Så vad gör Yvonne? Innan hon öppnar de gamla tunga trädörrarna böjer hon sig ner och tittar ut genom nyckelhålet. Att kika genom nyckelhål brukar betyda att man tittar in i ett rum. Men hon tittade ut. Hon vände på förhållandet.

Det hon såg var ett fantastiskt färgmönster. Rött och vitt och violett i rutor, linjer och cirklar. De tittade båda två, och de såg en bit av någonting osett, överraskande, hemlighetsfullt, ett fragment av världen.

Det är det som konstnärer gör när de förändrar ett rum, de får oss att se på världen på ett nytt, oväntat sätt. Det är det som författare gör när de pekar på en detalj för att berätta om helheten. Eller en uppfinnare; vänder på problemet för att finna en lösning. Att göra någonting lite annorlunda öppnar en ny vy. Det är det sättet att se på världen som jag också vill ha. Att den gamla världen varje dag blir ny och intressant.

Sedan öppnade de dörrarna och gick ut till de konstfullt arrangerade geometriska blomsterplanteringarna i kyrkparken.

Senare åkte vi till utsiktstornet i Puijo. Där uppifrån kunde vi se sjöarnas labyrint som bröt landskapet i glittrande speglar ända till horisonten. Allt det blåa. Här fanns ingen predikan på finska. Och Ove sa: “Tack, kära vänner, det är här vi är nära himlen.”

Bli prenumerant

Icakuriren är din självklara vän i vardagen. Veckans måltider, stöket i hallen, och människors livserfarenheter ligger oss varmt om hjärtat.
Som prenumerant på Icakuriren läser du tidningen gratis i appen FLIPP. Du kan börja läsa tidningen i FLIPP direkt efter ditt köp.

Börja prenumerera på Icakuriren idag.

Scroll to Top