Solja Krapu: Kläderna som förvandlade mig

En gång klädde jag ut mig till Jinn Karlsson, en av mina elever på bildprogrammet. Elevrådet anordnade en utklädningsdag och nån frågade om jag ville...

Solja Krapu: Kläderna som förvandlade mig

En gång klädde jag ut mig till Jinn Karlsson, en av mina elever på bildprogrammet. Elevrådet anordnade en utklädningsdag och nån frågade om jag ville vara med. På skolan vimlade det av en massa olika stilar och attribut, hår i olika färger, tyll och läder, hål och taggar, punkare, gothare och pandor. Och då kan man ju tycka att det är lite lustigt att man skulle ha en utklädningsdag just där! Men nån sa:

– Att vara nåt är inte att klä ut sig.

– Vad skulle jag klä ut mig till i så fall? Jinn Karlsson?

Det var menat som ett skämt. Men eleverna tog mig på orden. Det blev ett himla tjat:

– Du lovade ju!

Jag var fast besluten att inte vara med, men kunde inte låta bli att studera Jinns klädstil lite diskret. Svarta kjolar, spets, grova kängor, kavaj, ceriserosa hårband, ritade streck från ögat. Om jag mot förmodan skulle anta utmaningen skulle två saker vara svåra att få till: det långa, mörka håret i två tåtar uppe på huvudet, och piercingen med pärlan under
underläppen.

 

Det skedde en märklig förvandling hos mig när jag fått upp “håret” av långa skosnören som jag slitit av alla familjens skridskor, och av tvättlinan som jag offrat. Ett pärlörhänge som jag krokat fast på underläppen blev en överdimensionerad piercing som förvandlade mig till Jinn. Allt det där påverkade mig. Rörelserna förändrades. Jag upplevde kontrasten i tuffhet och mjukhet. Var det så Jinn kände sig hela dagarna? När jag träffade på henne, kände hon igen sig själv. Som tur var hade hon inte klätt ut sig; jag var en något överdriven kopia av henne, och alla tyckte det var kul. 

Men det var överraskande svårt att gå in i lärarrummet. Jag blev blyg, jätteblyg, och blev hängande vid dörren. Kände mig som en elev, typ. Fick jag komma in här? Skulle jag be om lov? Fick jag ta kaffe? Kunde jag diskutera jobb, seriöst, och se ut såhär? Alltså, skulle dom ta mig på allvar?

 

Jag bär också på attribut: alla mina klänningar och klackar – kan inte ens gå ut med soporna utan att ha sminkat mig. Jag har vant mig vid att det är det som är Solja, men ibland är det otroligt lärorikt och också skönt att bryta sitt mönster. Efter en dag som en annan person tror jag att jag fick lite mer förståelse för leopardbyxor, lila permanent, tatueringar, dreads, kepsar baklänges eller vad det nu kan vara på utsidan, utanpå en människa på insidan. Kanske vågar jag bryta mitt mönster fler gånger, kanske låta bli att måla ögonfransarna som omväxling?

Nu är Jinn en ung kvinna ute i världen och jag är väldigt tacksam för att jag fick låna henne för en dag.

 

Bli prenumerant

Icakuriren är din självklara vän i vardagen. Veckans måltider, stöket i hallen, och människors livserfarenheter ligger oss varmt om hjärtat.
Som prenumerant på Icakuriren läser du tidningen gratis i appen FLIPP. Du kan börja läsa tidningen i FLIPP direkt efter ditt köp.

Börja prenumerera på Icakuriren idag.

Scroll to Top