• Få icakuriren.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!

  • Linda Skugge

    "Smärtan var en varning från hennes kropp"

    Med en nummerlapp i handen sjunker jag ner på en stol på mitt lokala apotek. Jag stirrar trött framför mig. Tom stirrande blick. Hjärnan avstängd.
    Det flimrar framför ögonen. De olika förpackningarnas hurtiga slogans kommer emot mig i rasande fart.
    Only five seconds! Only one time! Instant relief! Allt är instant. Jag sitter framför fothyllan. Antingen fryses vårtor bort (only one time!) eller så utlovas omedelbar smärtlindring (instant relief!). Kalla fötter värms upp – omedelbart. Liktornar försvinner inom fem minuter.
    Jag vandrar med blicken. Överallt utlovas snabba omedelbara resultat. Värktabletten som verkar snabbare än den "vanliga" sorten. Näsblod som stoppas på en sekund.
    Budskapet är tydligt. Allt obehag ska bort – på så kort tid som möjligt.
    Är det verkligen att föredra? Det är inte så att just smärta kan vara en stund för eftertanke och vila? Vila bort smärta i stället för instant relief, någon?
    Värmekudde? Dricka hett vatten? Sova?
    Är det inte också ett tillfälle att få en lugn stund med sitt barn? Barnet har ont, kom och sitt här ett tag så ska jag läsa för dig. Är inte det mer mänskligt än "smärtfri på en sekund"?

    Jag läser Joanna Bourkes fascinerande bok The story of pain – from prayers to painkillers (från 2014) där man får lära sig om olika syn på värk genom olika århundraden. På 1700-talet handlade vården endast om att bota sjukdomar, inte smärta. När en kemist i början av 1800-talet föreslog att man kanske borde ge lustgas inför operationer så var ingen läkare intresserad. Smärta ansågs snarare karaktärsdanande och den skulle ändå snart vara glömd. Ända fram till 1800-talets slut trodde man att smärtan hade en positiv funktion. Att det var ett meddelande från moderjord. Att underkasta sig smärta var försonande.

    År 1930 ville en brittisk läkare inte ge smärtstillande till en kvinna som hade bröstsmärtor. I stället sa han att smärtan var en varning från hennes kropp som sa åt henne att lägga om sitt liv.
    Jag funderar där jag sitter framför apotektshyllan: Är det inte bra att lära känna sin kropp? Att veta hur mycket smärta man tål, att veta hur det brukar kännas när den är på väg bort. Att veta hur lång tid det tar innan den försvinner – av sig själv? Att smärta inte är farlig.
    Är det verkligen att föredra att all smärta försvinner på ett ögonblick? Är det för att vi ska få mer tid?
    Vad är det då man ska göra med tiden man får över nu när allt är instant? Mer tid för Twitter, Facebook och Instagram? Jobba?

  • Få icakuriren.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!