• Få icakuriren.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!

  • Jag inbillade mig att jag gjorde gott

    Katarina Mazetti om ungdomens fängelsebesök och att gå runt med gårdagens underkläder i byxbenet…

    Katarina Mazetti
    Katarina Mazetti

    Härom morgonen vacklade jag halvblind och gäspande ut i vårsolen med kissnödig hund. Högst en tredjedel av hjärnan var i funktion, resten sov fortfarande. Plötsligt, mitt på torget, kände jag att någonting släpade efter mig på marken runt mina fötter. Jag tittade ner – och ur ena byxbenet på mina jeans tittade ett par trosor och en fot av en strumpbyxa fram. Jag hade hoppat i nya underkläder och inte uppfattat att gårdagens låg kvar i de byxor jag sömnigt skalat av mig kvällen innan.

    Det är inte lätt att diskret avlägsna ett par trosor med vidhängande strumpbyxor genom ena byxbenet ur ett par snäva jeans, stående på ett ben mitt på ett torg fullt av folk. Händer såna saker överhuvudtaget andra människor? Mig händer det ofta.

    Jag slog mig ner på en bänk och började hala fram strumbyxan. Det gick trögt. Två A-lagare på bänken bredvid såg intresserat på. De log uppmuntrande mot mig och jag log tillbaka. Den ene kände jag, han erbjöd sig artigt att hjälpa till. Och jag tänkte tillbaka på när jag mötte honom första gången.
    En gång i min brinnande ungdom var jag med i en grupp som besökte människor som satt i fängelse. Organisationen bakom hette Krum, riksförbundet för kriminalvårdens humanisering, och bestod av "intagna, före detta intagna och ännu icke intagna". Jag var ännu icke intagen och det är jag fortfarande, men en mig närstående person studerade juridik och var allmänt  intresserad av brott och straff ur flera synvinklar än överhetens. Vi for till lokala fängelser och hade samtalscirklar med människor som trampat snett i livet.
    Jag var 20 år och inbillade mig säkert i början att jag gjorde goda gärningar och hade insikter att erbjuda dem. Det var naturligtvis precis tvärtom. Dessa samtal lärde mig mer än alla kurser i psykologi och samhällskunskap kunde gjort, och jag blev mig aldrig riktigt lik efter det. Ibland uppstod medlidande, sympati och vänskaper, ibland lurade de skjortan av oss och manipulerade oss med van hand, men efteråt var alla vi besökare en smula mindre självgoda och naiva. 

    I de här samtalscirklarna hade vi ofta diskussioner om det här med att sälja knark.  "Varför skulle jag inte göra det?" sa de. "Om inte jag gör det, gör nån annan det! Det tar inte en halv dag ens, så står nån annan på min plats på Plattan."

    Det gjorde mig djupt chockerad häromdagen att höra utrikesminister Bildt säga i radio: "Varrrrrrför skulle vi inte sälja vapen till Saudiarabien? Trrrorrr ni de mänskliga rättigheterna i det landet skulle vunnit på att de köpte frrrrranska raketer i stället?"Jag kände igen argumentet.
    Sådär, nu lossnade det! Jag knölade ner det förargliga extraparet stumpbyxor i kappfickan, log mot mina bänkgrannar igen och gick hem.

    Av Katarina Mazetti

  • Få icakuriren.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!