• Få icakuriren.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!

  • Var är böckerna om vanliga morsor?

    Makarna Myrdal, P G Gyllenhammar – och nu senast Anna Wahlgren. Alla har de hängts ut i bokform av sina barn. När kommer böckerna om kärleksfulla föräldrar?

    Katarina Mazetti.

    Tillvaron är en smula nervös just nu. Mina barn hotar mig.
    Det handlar om alla dessa böcker som kommit ut under senare år där barn till kända personer, mest författare, beskriver vilka helveten de haft under sin uppväxt. Familjen Myrdal, Stig "Slas" Claesson, P G Gyllenhammar, Kerstin Thorvall och Anna Wahlgren – maktgalna patriarker, elaka mammor och/eller missbrukare, varenda en av dem.
    Jag är författare och har fyra barn. De är alla fullt skrivkunniga. Undra på att marken gungar under mig!

    Under familjeveckan i julas i mitt hem började de alla glatt diskutera vad de skulle kalla sina romaner. Om jag bad en yngling städa undan disken efter sig räckte han ut tungan och funderade på titeln "Jag var hennes slav – sonen till Grabben i graven berättar".
    Någon som behövde låna pengar sa att hon helst inte ville beskriva mig som snåljåp i sin roman.
    När jag inte hade tid att passa barnbarnet påpekade dess pappa att jag ville väl inte hängas ut som en försumlig farmor? Och så vidare och så vidare. Allt under skadeglada skrattsalvor och high five dem emellan.
    Varför finns det så få böcker som porträt­­terar älskade föräldrar? Det finns böcker som beskriver tappra arbetarmammor i statarlängor som försörjer tretton barn på att ta in tvätt – men ingen bok som handlar om en vanlig morsa eller farsa som jobbat som grundskollärare i hela sitt liv och bara varit snäll och förstående i största allmänhet. Tja, troligen skulle sådana böcker inte alls sälja lika bra.

    Men man skulle ju kunna pimpa dem lite? Spännande skildringar av hur föräldrafyrtiotalisterna drog ut i massor på gatorna för att protestera mot krig och militärdiktaturer, firade Alternativ jul med uteliggare och alkoholister, besökte fångar i fängelser med KRUM, hungerstrejkade för mera u-hjälp på riksdagshusets trappa, slogs för daghem och rätten till sin egen kropp med Grupp 8, kramade träd och stoppade fyrfiliga motorvägar genom stadskärnor med stadsmiljögrupper, drog ut på landet med Gröna vågen och odlade utan gifter. Proggiga ungdomar på 70-talet var ofta Verklighetens folk, i ordets sanna bemärkelse – de såg en verklighet som var osynlig för en självgod borgerlighet i alla politiska läger som såg USA som världens frälsare, hemmafruar som en självklarhet och alla demonstranter som långhåriga ligister. Sådant kanske vore nyttigt att läsa för de av dagens ungdomar som hämtar sin världsbild från Blondinbellas blogg, och inspirerande för de ungdomar som kämpar mot dagens orättvisor?

    Fast det enda förlagen skulle släppa fram vore väl ännu en skandalroman av något barn till någon av de ganska fåtaliga politiska extremisterna. Det är ju den bild vi matats med i trettio år: på sjuttitalet var alla ungdomar galna stalinister och maoister och/eller knarkande hippies. I vems intresse har den bilden skapats?
    Ibland blir jag så förbannad att jag funderar på att dra i gång en jättedemonstration med mina med-fyrtiotalister och ta tillbaka begreppet "Verklighetens folk"! Fast då får väl mina barn bara ännu mer att skriva om …

    Av Katarina Mazetti

  • Få icakuriren.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!