När Anna Granath klev upp på scenen som Agneta i föreställningen ”Je m’appelle Agneta” på Rival i Stockholm, var det inte bara en roll hon tog över – det blev också ett nytt steg i karriären. Hon var föreställningens regissör men så blev huvudrollsinnehavaren Anna Blomberg plötsligt sjuk och en ersättare behövdes snabbt.
– När jag fick frågan kände jag mest rädsla och ångest för att axla rollen. Men när vi gjorde genomdrag av föreställningen kände jag att det var jäkligt kul och tackade ja.
Anna har en lång karriär bakom sig, som ståuppare, programledare och skådespelare och har medverkat i musikaler som ”Chicago” och ”Chess”, i Morgonpasset och tv-programmet Morgonsoffan.
Anna Granath
Ålder: 49 år. Född 3 januari 1976 i Helsingborg.
Familj: Maken Richard Oakes. Barnen Liv, 19 år och Jona, 14 år, med tidigare partnern, regissören Jens Östberg.
Bor: I Järna.
Aktuell: Med föreställningen ”Je m’appelle Agneta” som under våren går på turné i Sverige, thrillerserien ”Slutet på sommaren” på Skyshowtime och podden ”Nu tar vi det jävligt lugnt” tillsammans med Petra Mede.
”Je m’appelle Agneta” som föreställning
Men det här var någonting annat. En krävande huvudroll med bara två skådespelare på scenen – hon och Dag Malmberg – under en två timmar lång föreställning.
– Det är en så massiv text att man hela tiden måste uppdatera sig, men tack och lov kunde jag redan mycket av texten som regissör.
Föreställningen bygger på Emma Hambergs bok om Agneta. Hon lever i ett dött äktenskap med en man som hellre tränar, räknar kalorier simmar i våtdräkt runt Edsviken i november än har sex medan frun Agneta längtar till Frankrike och gömmer både dessertost och rödvin under sängen. En dag bryter hon upp och reser till Frankrike och tar jobb som au pair. Och en rad roliga förvecklingar uppstår som leder fram till förändring.
LÄS ÄVEN: Emma Hambergs liv är som hämtat från en roman: ”Medan vi gifte oss, rusade lösa tjurar på gatan”
Och visst känner Anna igen sig i Agneta.
– I separationen från mina barns pappa till exempel, det var ett stort kliv efter 17 år tillsammans. Men han var en väldigt bra man, vi har varit vänner hela vägen och det gör att man kunnat gå vidare på ett bra sätt.
Anna om 5 sätt att ”göra en Agneta”
- Köp ett plagg du egentligen tycker är ”för mycket”. Se på sig själv med lite mer kärleksfull blick. Det är en grej att man klär ner sig och vill dölja kroppen när man får några extra kilon i klimakteriet. Bejaka formerna och framhäv kurvorna i stället.
- Gör något som omgivningen aldrig förväntat sig du skulle göra. Bejaka din knäpphet och sen får det bära eller brista. Då är du på väg.
- Antingen våga lämna en dålig relation eller ta tag i den. Den du gifte dig med har också förändrats. Anpassa dig inte. Ni behöver mötas på nytt.
- Värna din inre tant, det är ok att bli äldre och att man inte har samma libido som när man var 20.
- Passa på att njuta av det du själv gillar.
Tv-serien ”Filip och Mona” om separation
Erfarenheterna från separationen har hon bearbetat bland annat genom tv-serien ”Filip och Mona” som hon skrev tillsammans med skådespelaren William Spetz och exmannen Jens Östberg, som också regisserade. De utmanade sig själva och tog med material från deras egen separation, även om det var sårigt och jobbigt ibland.
– Vi levde varannan veckas liv. Den som hade barnen bodde i lägenheten i Järna söder om Stockholm medan den andre bodde i en källarlokal i Midsommarkransen.
Det var där hon började livet som singel igen och som hon beskriver som ”det här med att dejta igen, fy fan”.
– Men jag har aldrig varit på en app, eller dejtat någon främling. Jag är väl gammaldags. Men efter en separation så vill man ju vara lite ensam också.
LÄS ÄVEN: Nätdejting är inget för Pia Johansson: ”Vill träffa kärleken på Ica eller hos bekanta”
Så hände det fantastiska. Mötet med gitarristen Richard Oakes i britpopbandet Suede. Allt började redan 1996, det var Vattenfestival och bandet spelade i Stockholm.
– Jag var en fattig balettakademistudent och hade inte råd att gå på konserten men när jag såg att de skulle signera skivor i Sturegallerian så gick jag dit. Och då blev jag inbjuden på fest med bandet på restaurang Tranan samma kväll.
Sen hängde hon med bandet en hel vecka.
Tillsammans med tonårsflörten
– Vi gick på Skansen och det var så oskyldigt. Men på Café Opera en kväll så tände det till, jag såg på Richard och kände ”Gud så söt han är”. Vi var båda 19 år, drack rosa champagne och tåflirtade och han var så blyg. När de sen åkte vidare på sin turné var jag så kär men det fanns ju varken Facebook eller mobil så det var som att – nu ses vi aldrig mer.
För Anna levde det sen kvar som ett fint minne, hon träffade Jens, fick två barn och efter 17 år separerade de. Men 2016 spelade Suede i Stockholm igen, och när hon då träffade Richard igen, 19 år efter första mötet så visade det sig att ingen av dem hade glömt, det klickade igen.
Och slutet på denna solskenshistoria är att de nu bor i Järna söder om Stockholm och är gifta med varandra.
Till historien hör också William Spetz som i samma veva var med och spelade in ”Filip och Mona”. Han agerade nu istället Annas kärlekscoach och kom med goda råd.
– William hjälpte mig att svara på Richards meddelanden på Facebook. ”Du måste avsluta med ett frågetecken så att han måste svara” var ett av råden. Och innan första gången jag skulle prata med Richard i telefon, på engelska och allt, var jag så himla nervös så då övade jag med William, som helhjärtat gick in i hans roll ”Hello Anna it’s Richard…”
Gift och särbo med Richard Oakes
Richard turnerar fortfarande internationellt med bandet och har kvar ett hus i London så det blir mera ett särboförhållande där han oregelbundet bor med Anna i Järna.
– Jag gillar det upplägget. Man är inte på varandra hela tiden och man hinner längta.
– Jag är inte så huslig men när han är här är det så städat och diskat och tvättat och han står i tvättstugan och parar ihop strumpor. Det är väldigt icke rock´n roll. Men nu får vi inte förstöra hans image, ha ha.
Musik är viktigt för Anna som är uppväxt i en mycket musikalisk familj. Mamma Eleanor spelade fagott och pappa Ronnie spelade valthorn i Helsingborgs symfoniorkester. Men det var också en religiös baptistmiljö.
– Det var mamma som var troende och när hon träffade pappa så var han på glid. Han var en riktig ”bad boy” och hon skulle rädda honom, säger Anna och skrattar.
Hon lyckades, pappa Ronnie gick med i kyrkan och blev troende.
– Men han är fortfarande en bad boy. Om jag ringer och säger att jag har ångest så är hans livsråd ”men ta dig en jävel och slappna av”. Han är väldigt frispråkig och har grov humor och vi har bra kontakt idag.
6 snabba frågor med Anna Granath
Oväntad talang: Jag har upptäckt att jag kan måla.
Andra intressen: Tar hand om en häst två dagar i veckan.
Då har jag kul: Ordnar temafester, gillar att klä ut mig. När temat var ”Slutty Santa”, lånade jag min kompis klänning som hon har i vanliga fall. Hon har libido, oj, oj.
Lyssnar på: Jag är beroende av musik, allt från psalmer, till britpop och depp rock. Jag älskar the Cure och så Suede så klart.
Äter gärna: Min egen, goda höstgryta.
Dricker: Richard gör världens godaste te, han är sån nörd, ingen annan får göra te.
Tv-serie om baptistmiljön
Som skådespelerska har Anna fått beröm för sin förmåga att växla mellan humor och allvar. Och troligen kommer det hemifrån där både det andliga och det humoristiska har fått utrymme. Och det har alltid varit nära till skratt.
– En dröm är att få göra en tv-serie om baptistmiljön. Det finns så mycket humor att hämta där. Vi var så fnittriga jag, min syster Sofia, mamma och mormor. Särskilt när det var allvarligt och fint och man inte fick skratta.
Och så berättar hon om gudstjänsten som en gång leddes av en präst som läspade.
– Vi satt på gaveln i kyrkan jag, min syster, mamma och mormor och var redan så fnissiga och höll tillbaka allt vi kunde men när prästen förde bägaren till mormor Gretas mun och läspande sa ”Jethu blod för dig utgivet…” Då brast det för mormor och hon sprutade vinet ur munnen rakt in i nattvardsbägaren.
Mamma dog i bröstcancer
Annas mamma gick bort i bröstcancer för 16 år sedan. Hon tänker mycket på henne just nu och kanske påverkar det henne att hon själv nu är i samma ålder som när mamman blev sjuk.
– Jag saknar henne så mycket, men hon känns samtidigt så närvarande. Hon är med mig just nu och jag känner att hon sitter i publiken när jag har spelar. Jag går också i kyrkan ibland, för lite ro och återhämtning. Jag har blivit troende igen.
”Je m’appelle Agneta” handlar om förändring, en ny livsfas. Eller ska vi säga att hon ömsar skinn, och det är något som Anna också talat om i podden ”Nu tar vi det jävligt lugnt”, som hon har tillsammans med Petra Mede.
– Nu är jag i en ålder där jag närmar mig klimakteriet och måste säg hej då till den unga Anna som var lite crazy, älskade att träffa nya människor och tog för sig. Det är lätt att hamna i soffan med filten, kaffekoppen och rostade mackor. Jag är som ett yrväder som har tappat lite fart, säger hon och skrattar.
Plats för livslust och libido
Men än finns det plats för livslust och libido även om det ser annorlunda ut nu. Och ibland behöver man lite draghjälp. Anna har ett tjejgäng, eller ”klimakteriegänget” som hon själv kallar dem.
– Det är Rebecka som är en häxa som bidrar med magi, örter och ceremonier. Tuffa Sarah en amazonkvinna från USA som har varit rockstjärna, så cool, orädd, och Bonnie som har varit den perfekta mamman och som undrar ”vem är jag nu när barnen inte behöver mig”? Och så jag som alltid mätt min självkänsla i mina projekt, i vad jag gör. Om jag inte jobbar, vem är jag då?
Svaret finns i livsenergi när de samlas på Bonnies lantställe på Mörkö.
– Vi har ceremonier, lagar mat, bastar, badar nakna i havet, pratar om livet och följer varandras vägar.
LÄS ÄVEN: Mästerimitatören Anna Blomberg skulle ha spelat alla roller utom en i Je m’appelle Agneta
Det är ett sätt att värja sig mot att bli tant Anna med hatt och kappa allt för tidigt, även om hon samtidigt längtar efter att få bli både farmor och mormor och dra barnvagn.
– Min mamma var väldens bästa mormor och jag är glad att min dotter fick tre år med henne. Livet gör en mer ödmjuk, mer rädd om det man har och jag känner samtidigt så mycket tacksamhet, jag är tacksam för barnen, att det går bra, att de har så fin kontakt med Richard – och att jag får spela Agneta, det är en drömroll.
