Thomas Bodström om stölder, knark och att vara ett struligt barn: ”Jag ville vara rolig men det blev ofta fel”

Sedan jag gick med i Facebookgruppen ”Vi som föddes under 60- och 70-talen” har mitt flöde blivit så mycket roligare. Plötsligt dyker det upp bilder på Zeb Macahan, slitna Okej-planscher, fluortanter, Sidney Sheldon-böcker och professor Balthazar. Och allt gammalt godis! Bounty, Nickel, Rigi-choklad och violtabletter breder ut sig över skärmen. Samma känsla är det att läsa Thomas Bodströms själv­biografi. Det är en riktig nostalgitripp och ett kärt återseende av Lacoste-­tröjor, hemma­fester och tågluffar. ”Det här är min bok om min uppväxt, lika unik som alla andras”, skriver Bodström, men på många sätt känns det också som min uppväxt. Det här är Thomas Bodströms barndomsskildring, men också en generationsroman med hög igenkänningsfaktor.

– Ja, jag tecknar ju ett samhälle som är väldigt olikt Sverige idag, konstaterar Thomas när jag träffar honom på hans advokatkontor i centrala Stockholm.

– Bara det att vi levde så åtskilda föräldrarna. På den tiden fanns det en tydlig vuxen- och barnvärld. Redan när jag var sju gick jag till skolan själv. Den låg två kilometer bort och jag var tvungen att gå över en stor väg. Och när jag var äldre och började tågluffa visste mina föräldrar inte ens vilket land jag befann mig i. När jag kom hem var reaktionen ungefär: ”Jaha, är du hemma? Vad har du varit i för länder?”. Och så började jag räkna upp, och sen undrade de om jag kunde plocka ur diskmaskinen.
När barn och tonåringar lämnas vind för våg uppstår konflikter, och ­Thomas skildrar bråk och slagsmål. Det är ­uppenbart att synen på våldet har utvecklats de senaste decennierna.

Mer våld förr

– Varje gång man var uppe vid korv­kiosken i Sollentuna centrum så löpte man risken att åka på stryk. Och våldet fick aldrig några konsekvenser. Det ledde inte till några anmälningar eller rätte­gångar, utan bråk ansågs helt normalt. Jag var själv i slagsmål på skol­gården då och då, och det värsta som hände var att jag fick en halvutskällning av rektorn.

Det är intressant, tycker den här advokaten, som driver Sveriges största brottmålsbyrå – Advokatbyrån Thomas Bodström finns i fem städer, och har lokal­kontor i ytterligare en handfull. Och Thomas själv är kanske Sveriges mest kända advokat som har jobbat med åtskilliga publika mål, bland annat har han företrätt de anhöriga vid diskoteksbranden i Göteborg.

– Vi är så fokuserade på gängkriminaliteten idag, men faktum är att unga killar som växte upp på sextio-, sjuttio- och åttiotalen drabbades av mycket mer våld. Ungdomsbrottsligheten har gått ner ­ordentligt, det visar statistiken. Det beror på flera saker, inte minst ändrade attityder, men att unga dricker mindre alkohol idag, och att många framför allt killar gärna stannar hemma och spelar dataspel spelar också roll.

Thomas förvarnar om att han kanske måste avbryta intervjun för att ta ett par samtal. Han har som vanligt många bollar i luften, och det är som det ska vara, tycker han. Rastlösheten har hängt med hela livet, han hann inte ens bli ett år innan han började äta Lergigan, en ­medicin med lugnande effekt.

---

LÄS ÄVEN: Krimprofessorn Jerzy Sarnecki: ”Dyslexin har präglat hela mitt liv”

---

Tog sju år att bli klar med gymnasiet

– Jag var väldigt, väldigt rastlös som barn. Jag kunde cykla i timmar runt ett och samma radhus. Runt, runt, runt. Rastlösheten gjorde att jag passade dåligt in i skolan. Jag kunde inte sitta still och inte fokusera på skolarbetet, och jag hamnade hela tiden i korridoren. På låg- och mellanstadiet fungerade det väl ändå hyfsat, tack vare engagerade ­lärare. Men i högstadiet säckade jag ihop totalt. Och det tog mig sju år att bli klar med gymnasiet.

Ändå var förutsättningarna så goda.

– Ja, jag hade kärleksfulla föräldrar, och mamma var dessutom engelsk­lärare. Tänker du att rastlösheten var genetisk? Det kan jag också fundera över. Jag har säkert en diagnos, men det inget som jag har lust att utforska nu. Jag ser inget skäl till det.

Thomas Bodström skänker ofta låg- och mellanstadielärarna Gun, Gunilla och Britt-Marie – de som lade så väldigt mycket energi på honom – en tanke. ­Numera lever ingen av dem, men förr om åren brukade han bjuda dem på lunch som tack för allt slit.

– Det började med att jag för tio år ­sedan skrev en bok om min mamma. Då funderade jag mycket över barndomen, och tog kontakt med gamla lärare. Jag bjöd dem på finlunch på Clarion hotell och vi hade fantastiskt kul. De hade så många roliga minnen att berätta. Det där blev en tradition och vi jullunchade minst fem år i rad.

Utsatte klasskompisarna för upptåg och stal tröjor

Thomas beskriver sitt barndomsjag som nyfiken med dålig impulskontroll och noll konsekvensanalys. Han stoppar ner kompisars mössor i avlopp för att kolla hur de reagerar, och när klasskompisen Kerstin hamnar på sjukhus och hela klassen ska skriva uppmuntrande hälsningar, lyder Thomas meddelande: ”Ursäkta att jag stör, hoppas att du dör”.

– Jag ville vara rolig, men ofta blev det helt fel. Jag tänkte aldrig att folk skulle bli ledsna, jag ville bara se hur de reagerade. Jag ville väl bli bekräftad, jag tyckte om att stå i mitten. I efterhand har jag förstått att folk påverkades av det jag gjorde. Vi hade klassåterträff för några år sedan, och då träffade jag Eva, i vars mjölkglas jag hade stoppat ett koöga. Hon sa: ”Under hela mitt liv har jag inte kunnat dricka mjölk, och det är ditt fel”. Jag blev alldeles förskräckt över att ­mina roliga upptåg hade fått sådana konsekvenser.

Som tonåring fortsatte han att vara en kicksökare. Han snodde Lacoste- och Lyle & Scott-tröjor på NK, festade och rökte hasch. På NK uppehöll Thomas ­expediten medan kompisen drog på sig sex ulltröjor under dunjackan. Sedan planerade de att lugnt promenera ut ur varuhuset. Det var bara det att några vakter fick upp ögonen för den tjocka ­Michelingubben, och Thomas och kompisen fick fly ner för trapporna.

– Varje gång jag är på NK tänker jag på det där. Återigen – jag saknade konsekvenstänk. Jag ville ha fina tröjor, men jag hade inga pengar. Ja, då får jag väl sno då, resonerade jag. Mina föräldrar märkte ingenting. Jag bytte ut hela min garderob, plötsligt hade jag bara fina märken i garderoben, men de sa ingenting. Det är faktiskt helt obegripligt att de inte ställde några frågor om det.

Thomas Bodström om hasch och svartjobb

Och haschet kom i fatt honom ett par ­decennier senare – när han blev justitieminister. I P1:s Lördagsintervjun tvingades Thomas Bodström bekänna att han både rökt hasch och haft svart städhjälp.

– Än i dag är det frågorna som journalister ställer till alla nya ministrar, så jag var lite stilbildande där. Faktum är att jag inte ens hade haft svart städhjälp, men i min iver att det inte skulle bli fel lyckades jag få det till det. Jag hade resten av året på mig att skicka in skatteuppgifterna.

Finns det mer? Undrade din chef ­– Göran Persson, när han ringde dig efter den där intervjun.

– Och det fanns det. Hela den här boken är ju mer.

Självbiografin ”Sämst när det gäller”

Thomas skrattar högt. Men det ska ­erkännas – en viss ångest har han nu när hela Sverige kan läsa om hans struliga barndom.

– Boken är väldigt självutlämnande. Jag skriver om när jag har sex första gången, men också om när jag inte lyckas ha sex. Det är första gången någonsin jag är privat på det här sättet, och stundtals har jag ångrat alltihop.

Vem är du rädd ska läsa – Göran Persson?

– Nej! Han skulle aldrig läsa det här. Men på något sätt känns det obehagligt att boken finns ute till försäljning. Att alla kan läsa om mitt misslyckande med tjejer. Att jag är privat och tillgänglig för alla, och att jag inte kan säga till någon att inte läsa boken.

Var det plågsamt att börja rota i barndomsminnen?

– Jag kunde konstatera att det gick sämre för mig än vad jag mindes. Därav titeln på boken. Gick det verkligen så här dåligt, kunde jag tänka. Jag hade till ­exempel en bild av att jag hoppade av gymnasiet för att jag ville göra något annat. Men det är inte sant. Jag hoppade av för att jag inte orkade, och det fick jag insikt i nu.

Gör det dig sorgsen?

– Nej, för att det redde ut sig till slut. Och det är budskapet med den här boken – det kan bli bättre. Jag vet ju att föräldrar är oroliga för sina söner och döttrar som de tycker att det inte går så bra för. Jag vill förmedla att allt kan ändras.

---

LÄS ÄVEN: Krimkungen Jens Lapidus om böcker, brott och en sumpad filmkarriär

---

Thomas Bodström kom in på juristlinjen

Trots avslappnat sjuttiotal så var faktiskt också Thomas föräldrar nervösa för sin mellanson. Mamma Vanja – lärare – visade öppet sin ängslighet, och pappa Lennart – före detta TCO-ordföranden samt utbildnings- och utrikesminister – var nog mer skärrad än han låtsades om.

– När jag mot alla odds äntligen kom in på juristlinjen, men ville ta en paus för att spela fotboll i allsvenskan så var pappa jätterädd att jag skulle slarva bort juristkarriären. Fotbollen brydde han sig inte särskilt mycket om, han var extremt ointresserad av sport. När Ingmar Stenmark åkte slalom gick han och klippte sig för då visste han att det inte var någon kö.

Rakt genom uppväxten önskade ­Thomas mer av sin pappa. Som många andra pappor på den tiden var också hans far rätt frånvarande.

– Att jag hela tiden ville ha pappas uppmärksamhet och bekräftelse präglade min uppväxt, det har faktiskt präglat hela mitt liv. Samtidigt har jag alltid känt mig älskad av honom. Han var otroligt kärleksfull. Två gånger under hela uppväxten har han givit mig råd, och båda gångerna har rådet varit – att tacka nej. Först till allsvenskan, sen till ministerposten. Men när jag väl blev ­politiker så lade han sig aldrig i. ”De vet bäst själv, du kan det politiska spelet mycket bättre än jag”, sa han jämt. Han älskade att lyssna på mina första maj-tal, då satt han alltid längst fram.

Nära relation till mamma

Mamma Vanja hade Thomas desto mer kontakt med. De stod varandra nära, och hon var alltid på sin sons sida. När Thomas gör inbrott i kiosken på Fårö, och ägaren kontaktar hans föräldrar ­slutar det med att mamman skäller ut kioskägaren.

– Hon gjorde hela föräldrajobbet, hon fick ju ta ansvar både som mamma och pappa. Hon pratade sex med mig flera år innan det var dags. Jag fattade ingenting, vad har hänt med min mamma, har hon blivit knäpp? Plötsligt pratade hon på samma sätt som de äldre killarna i området, de som hade porrtidningar. Man kan lugnt säga att hon missbedömde mig med flera år. Men hon var alltid på min sida. När jag blev minister kunde hon ringa på morgonen och vara jättearg över att Svenska Dagbladet hade skrivit en ledare om mig. ”Du måste gå ut och kommentera det där”. ”Jag kan inte kommentera en ledarsida, de gör bara sitt jobb. Dessutom är det ett erkännande, att man anses farlig för oppositionen”, sa jag. ”Men de säger att du inte tar några initiativ. Om du inte bemöter det så tror ju folk det”. Sådär höll hon på. Ingen fick säga något dåligt om mig.

Som jurist tycker Thomas att han ofta har haft nytta av sin bakgrund. Han kan till och med känna samhörighet med klienterna.

– Jag kan känna en väldigt stark ­samhörighet med en ung gängkriminell trots att vi lever så fruktansvärt olika liv. ­Livet handlar ju så himla mycket om förutsättningar. Det är lätt att demonisera unga kriminella. Men de är individer allihop, och sinsemellan väldigt olika. Vissa sitter häktade i flera månader och då lär jag verkligen känna dem. Jag kan säga att det finns något gott i princip alla, trots att de begått de mest fruktansvärda brott mot andra människor. Att jag har den bakgrund jag har, gör också att jag inte behöver bete mig som en del andra advokater. De fjäskar klienterna och försöker använda deras språkbruk. Det är orten hit och aina dit, det är som att de känner ett avstånd till klienten och försöker kompensera det med att lära sig samma snack. Jag försöker bara vara mig själv.

Barnen övertalade till att vara med i ”Förrädarna”

Att du syns mycket i media – är det också ett tecken på rastlöshet? Eller bekräftelse?

– Både och tror jag. Faktum är att jag säger nej till nästan alla tv-program som jag blir tillfrågad att vara med i. ”På spåret”, ”Segla över Atlanten”, ”Let’s dance”, bakprogram… jag tackar nej till allt. Men det är klart att det har blivit några genom åren. ”Förrädarna” övertalade mina barn mig att vara med i. Och det är jag glad över, för det var jättekul.

Det har ju gått så bra för dig. Du har Sveriges största brottmålsbyrå, fyra barn, spelat i allsvenskan och varit minister. Kan du inte bara slå dig till ro?

– Min fru Helén säger att det är hennes värsta mardröm – att jag skulle pensionera mig. Nej, det är nog bäst för alla att jag är fortsatt sysselsatt. Jag tycker om att jobba med de unga advokaterna på byrån, och jag kommer alltid att fortsätta skriva.