Adam Pålsson stod inför beväpnade poliser: ”Det var nära att jag inte fick återse min familj”

Det blir en intervju som handlar en del om döden. Det kan ju verka konstigt att fråga en 35-åring skådisstjärna och tvåbarnsfar mitt i livet om det, men det är faktiskt Adam Pålsson som tar upp ämnet.

– Jag tänker mycket på döden, säger han.

Den enkla förklaringen vore förstås att Adam spelar Sten Sture dy i storsatsningen ”Stockholm bloodbath” (ja, den är på engelska), men så är det inte.

– En tisdag i november får du ett ­jävligt dåligt besked, du vet inte vilken tisdag det blir, men den kommer att komma, precis som brev på posten, fortsätter Adam Pålsson: 

– Så det gäller att passa på att leva innan du vaknar upp och inser att du är död.

 För att vara så ung har han stött på döden ofta, kanske mer än många andra, så vi återkommer i ämnet.

Vi har stämt träff på Stortorget i Gamla Stan, en av de blodigaste platserna i svensk historia, men just nu omvandlad till en julidyll med röda bodar och fylld med ljus. Det var här det ut­spelade sig 1520, den brutala avrättningen av nästan hundra män, motståndare till unionen med Danmark och Kristian Tyrann.

Adam Pålsson i ”Stockholm bloodbath”

Det är en våldsam och blodig film, men det finns fler paralleller med ­dagens värld än vad vi kanske först tror, menar Adam Pålsson. Riksföreståndare Stures känslor är universella.

– Sten Sture är en stöddig kille med mycket makt och en lite romantisk bild av vad krig är, men som snabbt kastas ut i en grym verklighet, förklarar Adam.

– Han vill vara en krigsherre och en regent, men egentligen är han bara en livrädd pojke som längtar hem till sin familj och sina små barn. Inte svårt att relatera till idag, eller hur?

Det är också lätt att tro att medel­tiden var en barbarisk tid, med rättslösa människor som slogs ihjäl utan större åtskillnad.

– Men det är bara att titta sig omkring, Ukraina, Hamas… Det är samma jävla skit idag. Människan är en primitiv ras. Det gör filmen oväntat relevant, säger Adam.

Han väcker förtjusning hos turisterna när vi fotograferar i Gamla Stans gränder. Även om de inte vet vem han är, så har Adam den där omisskännliga strålglansen av en stjärna. Klädd i manchesterbyxor och flanellskjorta, gula exklusiva kängor – han gillar dyra skor – så skulle han lika väl kunna plåtas för en modetidning.

Hade en tuff skolgång

Vid en första blick på hans långa cv på wikipedia, kanske man kan anta att hans begåvning och utseende har tagit honom spikrakt till toppen, men det är en del stopp på vägen. Uppvuxen i Brandbergen utanför Stockholm var Adam ett barn med ”myror i brallan” som han säger, som drömde om allt från att bli hockeyproffs till en ny Elvis Presley. Som yngst av fyra syskon fick han en totalt fri uppfostran.

– Jag hade aldrig en regel eller en tid att passa. Mina föräldrar hade redan checkat ut när jag kom. Det var bara för mig att åka med.

Trots att han hade lätt för det mesta, blev skolgången en plåga. Under hela högstadiet fick han ta emot hot och ör­filar av äldre elever som muckade bråk.

– Jag var rädd när jag gick till skolan, jag var rädd i skolan, jag var rädd när jag gick hem från skolan, berättar han.

– Det var en skrämmande tid. Jag mötte nyligen en lärarvikarie som kom fram och sa ”Jag minns, jag tyckte så synd om dig”.

Vikarien berättade om hur han mött en livrädd Adam på en busshållplats med ett gäng hotfulla äldre killar som hovrande runt honom. Än idag vet inte Adam vad som var så provocerande hos honom.

– Jag vet ärligt talat inte varför. Jag minns bara känslan av att en dag kommer jag att sticka härifrån och aldrig behöva se dem igen, som en raket rätt upp i himlen.

– Livet började samma dag som jag slutade nian.

Adam Pålsson fick första filmrollen som 13-åring

Första rollen fick han redan som 13-åring, via storasysters bästa kompis mamma. Det räckte med en dags inspelning för att Adam skulle vara fast.

– Då var det klappat och klart. Nu var det inget snack om vad jag ville bli längre.

Vad var det som lockade?

 – Att jag blev tagen på allvar, tror jag. Jag fick prestera på de vuxnas villkor. Jag kände också att jag hade en fallenhet, ”det här kan jag bli bäst på”.

– Det kanske jag inte blev, tillägger han ödmjukt, men det kändes så. 

Gymnasiet följdes av scenskolan och Dramaten och snart många kända film och tv-roller som Rasmus i ”Torka aldrig tårar utan handskar”, Ted Gärdestad i filmen ”Ted – för kärlekens skull” och Christian i ”Innan vi dör”. På teatern har han bland annat spelat  ”Amadeus” och i februari blir det baron Tusenbach i ”Tre systrar” på Stadsteatern i Stockholm.

Många karaktärer dör

Ser du någon röd tråd i dina roller?

– Jag tänkte faktiskt lite på det nu med Tusenbach, han dör ju också. Fan vad ofta jag dör, är det så att jag dras till sådana roller? 

Han funderar.

– När du ska spela en människa som dör, vill du ju porträttera den som den mest levande människa du kan tänka sig, som någon ingen kan föreställa sig att dö överhuvudtaget… Det är nog snarare det som lockar.

Adam Pålsson beskriver sig som en ”blå” person, som trivs i melankoli och vemod.

– Jag grubblar mycket och har ingenting emot att känna mig lite dyster. Det handlar inte om ångest  –  det är ju inte kul – utan mer en stilla sorg över alltings förgänglighet. Det är väl rätt sunt egentligen?  

– Fast jag kan också vara rätt lättsinnig, lägger han till, kanske rädd att framstå som alltför dyster. 

Döden har följt honom genom livet

Men döden har följt honom som ett stråk livet igenom, ända sedan han var barn.

– Mina föräldrar har alltid ingjutit i oss syskon att livet är kort, ”passa på och njut när du är här”. Jag tror det har att göra med att min farfar dog i en arbetsplatsolycka när min pappa var liten.

– Sådana upplevelser danar. Det går nog inte att överskåda hur många generationer som påverkas av ett sådant trauma. Den olyckan har präglat min pappas faderskap, och därigenom också mitt eget.  

Av Adams barndomsgäng, ”rövarpacket” är hälften döda idag, några av helt oväntade händelser. Skådespelaren ­Rikard Wolff, Adams bästa vän och mentor, är död. Adam har också i sitt sommarprat berättat om den dramatiska händelsen under inspelningen av ”Innan vi dör”, där Adam plötsligt ­befann sig inför ett gäng beväpnade ­poliser, bara sekunden från att skjuta honom. Genom ett missförstånd trodde de att Adams pistolattrapp var äkta.

– Efteråt satte jag mig i en port och grät. Det var så nära att jag aldrig skulle se min familj igen.

Adam Pålsson och Celie Sparre har två barn

 Han är pappa till två barn, som han har tillsammans med skådespelaren Celie Sparre. Döttrarna Dylan och Demi, är nio respektive fem år.  

Hur är du som pappa?

– Idag är vi mer som kompisar och ­har så himla kul. Jag vill förstås helst sitta på ett bibliotek och läsa böcker med dem, men de vill hellre gå till en trampolin-park och hoppa, så ja, idag blir det det, säger han och tar med några lusse­bullar som present till barnen när de ska hämtas.

Om han har något pappa-motto, så är det att skapa en tilltro till sin egen förmåga hos barnen.

– Jag tror att den bästa presenten du kan ge.

Adam menar att det är just det som hans föräldrar har lyckats med. De uppmuntrade och berömde alla barnen vad de än gjorde och testade. Föräldrarnas inställning var alltid att barnen kunde lära dem mer, än vad de kunde lära barnen.

– Jag minns när min syster läste mellan­östernkunskap. Då tog min pappa en kvällskurs för att kunna prata med henne om det.

– Och när jag satte mig vid pianot, så la de sig i soffan och låtsades läsa, men egentligen lyssnade de på allt jag spelade. De har alltid suttit ”front row”, som mina största beundrare.

Spelar i ”Tre systrar” på Stadsteaten i Stockholm

Efter ”Stockholm Bloodbath” väntar som ”Tre systrar” med premiär 23 feb­ruari. Han har också regisserat en del senaste åren, något han gärna fortsätter med.

Trots att han ofta syns på scenen eller i rutan, så knackar inte filmagenten på dörren varje dag, enligt honom.

– Nej, det regnar inte erbjudanden över mig, jag är glad varje gång någon över huvud taget vill ha mig, säger han.

Vad gör du när du är ledig?

– Jag har väldigt svårt att somna, så när familjen lagt sig brukar jag gå på bio ensam, det blir ofta flera kvällar i veckan.

– Det är underbart, det är min frizon där jag kan vara helt koncentrerad.  Häromdagen satt jag i en tom salong och såg  ”Tillsammans 99”. Vilken lyx! 

Drömmer om att mura

Sedan avslöjar han lite oväntat att han har ett karriärspår till – murare.

– Ja, det här kanske låter lite kokett, men jag drömmer om att lära mig mura. Någon gång ska jag ta ett sabbatsår och bli murarlärling. Jag tycker om att  jobba med händerna och det är så vackert med murade hus.

– En dag ska jag mura mitt eget…

 Intervjun måste ändå avslutas med att du har väldigt roligt i Adam Pålsson sällskap. Han är öppen, nyfiken och okrånglig med en sällsynt närvaro. För trots allt prat om död, så är det inte på ett svartsynt sätt, utan tvärtom. Att ha döden i tankarna förhöjer snarare livskänslan. 

– När jag vaknar tänker jag ”jävlar vad kul – en dag till att leva”. Och det handlar inte om att jag springer omkring och fånler, utan det är mer en känsla av…tacksamhet.