Ingrid Carlberg: ”Jag förstod när läkarna flackade med blicken”

Ingrid Carlberg är lätt i steget och bär himmelsblå blus. Hon njuter av pausen efter en just färdigställd bok när vi ses i ett soligt Stockholm. Boken däremot djupdyker bland skuggor och dimridåer. Den handlar om hur vi ska kunna skilja sanning från lögn i en värld av falska nyheter och fejkade gräsrotsuppror. Om vem som egentligen drar i trådarna. 

För det pågår hemliga påverkansprocesser mitt ibland oss. De kan styras av nationella säkerhetstjänster eller olika slags politiska konspiratörer. Eller av pr-byråer och lobbyorganisationer, branscher som uträttar viktiga och bra saker men också arbetar med dunkla avsändare. Det krävs ett tränat öga för att upptäcka vad som händer bakom det som synes ske.

Såg tecken på rysk påverkan redan 2014

En som idogt rotar i informationsröran är alltså journalisten, numera författaren Ingrid Carlberg. Hennes nya bok gör nedslag i Rysslands – men även andra aktörers – långa historia av att i hemlighet försöka styra våra åsikter. Den heter ”Marionetterna” och visar hur det forna Sovjetunionen arbetade för att påverka sinnena i väst. Men linjerna dras fram ända till nutid.

– Den här boken har jag velat skriva länge men intresset var svalt när jag först testade idén. Det ändrades när de ryska trollfabrikernas roll i Donald Trumps valkampanj 2016 avslöjades. Då stod det ju klart att det faktiskt förekommer fjärrstyrda, dolda påverkans­operationer, säger Ingrid.

– Själv hade jag sett tecknen sedan 2014. Jag började notera nyheter om ryska kontakter med olika högerpopulistiska partier i Europa och såg ett mönster.

Dolda påverkanskampanjer är svåra att bevisa

Att den inbitne lögnaren Trump kunde erövra världens viktigaste politiska post blev en väckarklocka för många. Och att Ryssland hade lagt ner stor möda i det fördolda på att främja den valutgången.

– Även om vi alltmer börjar förstå att det förekommer dolda påverkanskampanjer så är de svåra att bevisa. Poängen är ju att ingen ska kunna avslöja uppdragsgivaren. Därför har jag istället grävt i historien och skildrar operationer som inte längre är lika hemliga. Det är slående hur strategierna går igen. Ibland har det känts som om jag suttit med manualen till det som händer idag, förklarar Ingrid. 

Vi får följa hur Sovjets hantlangare jobbade i mellankrigstidens Europa med dåtidens teknik – pamfletter, böcker, planterade tidningsartiklar, skapandet av organisationer med till synes nobla syften, ”fredskonferenser”, upprop undertecknade av ofta aningslösa kändisar.

AI kan förse odemokratiska krafter med kraftfulla vapen

I dag kan samma påverkansarbete nå oändligt många fler via internet och sociala plattformar. Mörkandet av ursprunget är detsamma. Ingrid berättar exempelvis om hur ett par amerikaner hyrdes in, den ene för att bygga en bur på ett lastbilsflak, den andre för att stå i buren och agera en fängslad Hillary Clinton. Deras paraderande i valkampanjen, till det ökända slagordet ”Lås in henne!”, blev viralt. Själva trodde de att de kontaktats av påhittiga Trumpanhängare och hade ingen aning om att de var lejda och betalda av ryska agenter.

– Nu har medvetenheten ökat. Vi låter oss inte luras lika lätt längre. Men det är obehagligt att artificiell intelligens väntar runt hörnet och kan förse odemokratiska krafter med vapen som är kraftfullare än det mesta vi sett hittills, säger Ingrid.

Skrivit om Alfred Nobel och Raoul Wallenberg

”Marionetterna” har alltså funnits i hennes huvud i nästan ett decennium men först hade hon ett annat projekt att ro i land, en bok om Alfred Nobel som utkom 2019, byggd på faktainsamling i sju länder. Det är hennes andra biografi. 2012 gav hon ut en tegelsten om Raoul Wallenberg. 

– Jag lockades av att ingen på allvar hade grävt i källorna, att böckerna som fanns om dessa två extremt kända svenskar mest byggde på andrahandsuppgifter, ibland rena myter, säger ­Ingrid.

I fallet Wallenberg lade både den ryska och den amerikanska säkerhetstjänsten ut villospår med svenskarna som naiva åskådare. 

”Jag älskar sådant detektivarbete”

Nobelboken omfattar 570 sidor och tusen fotnoter, Wallenbergbiografin 700 sidor och 1 700 fotnoter. Detta av en skribent som, när hon var ung lokaltidningsreporter i Västmanland, kallades ”Fröken fyra artiklar om dan”. Energi har hon alltid haft. Ingrid har bara bytt distans från sprint till långlopp, och om det tar flera år för henne att skriva en bok så har hon också vänt på varje sten och läst varje gulnat brev. Hon kan utvinna guld ur dammiga arkiv.

– Jag gillar utmaningen att hela tiden försöka komma närmare personerna och skeendena. I varje bokprojekt har jag blivit förvånad över hur mycket jag har hittat. Med ”Marionetterna” visade det sig att jag inte bara kunde få fram en hel del gamla dokument från Sovjettiden, utan att jag även kunde läsa dem digitalt hemifrån. Jag älskar sådant detektivarbete!

– Men även om jag samlat in hårda fakta så det räcker till en doktorsavhandling, återstår halva jobbet. Jag vill ju gestalta, skriva en berättelse som lever så att läsarna kan se miljöerna framför sig, höra ljuden, känna dofterna. Så att de glömmer att de vet hur det gick för Raoul och Alfred.

Då behöver hon komplettera med ­sådant som historisk väderstatistik, ­bilder, miljöbeskrivningar och personkaraktäristik för att även mjuka fakta ska bli korrekta.

– Tillsammans blir allt detta en väldig research att hålla reda på. Men jag är en strukturfascist.

Lokalredaktör i Surahammar

Denna förmåga, att sätta ihop stora mängder dubbelkollad information i en elegant framställning, gav henne en plats i Svenska Akademien 2020. På grund av pandemin togs inträdet digitalt med endast Ingrid och tre andra närvarande runt det världsberömda bordet. Glansen med kungligheter och 400 högtidsklädda gäster fick utgå. 

Det ögonblicket, om än nedtonat, hade Ingrid Carlberg inte kunnat föreställa sig när hon växte upp i bruksorten Surahammar, en plats där det kändes förmätet att vilja bli författare. Så hon satsade på det mindre pretentiösa journalistyrket och skrev om knattefotboll och hotade byskolor på Vestmanlands Läns Tidning.

Efter några år som reporter läste hon in en akademisk examen och fick jobb som forskningsassistent i den stora Maktutredningen som regeringen tillsatte i slutet av 80-talet. Hon gjorde en delstudie om hur företag med hjälp av pr-konsulter bearbetar politiker. Det var första gången hon tog sig an det som blivit en röd tråd i yrkeslivet – att avslöja dolda sätt att påverka makthavare eller driva opinion.

Gift med Pär Nuder

Hon satt i en lokal på justitiedepartementet och där började snart en yngre jurist vid namn Pär göra sig ärenden förbi hennes skrivbord.

– Jag var skeptisk, han var inte alls min typ. Men lyckligtvis var han ihärdig för när jag skrapade på ytan fann jag en diamant, konstaterar Ingrid. 

De är fortfarande gifta och har två vuxna barn. Det är den korta sammanfattningen. Den lite längre berättelsen är att äktenskapet höll för ovanligt stora påfrestningar. När barnen var små hade Pär – som heter Nuder i efternamn – några av Sveriges tuffaste jobb. Först som statssekreterare åt statsministern (då Göran Persson), sedan som finansminister. Uppdrag med oändliga arbetsdagar och ständig jour.

– Utan mina svärföräldrar hade det inte gått, säger Ingrid som själv arbetade på Dagens Nyheter. 

Livshotande sjuk efter förlossningen

Värre var att hon blev svårt sjuk en lång period. När äldsta dottern föddes missade man att sy ihop ett brustet blodkärl som låg och pumpade blod inne i kroppen i flera veckor. När detta upptäcktes hade det bildats en handbollsstor, livshotande varböld.

– Läkarna vågade inte ta hål på den för då skulle infektionen spridas i hela buken. Å andra sidan, om inget gjordes skulle den till slut spricka av sig själv, berättar Ingrid. 

Pär Nuder skrev 2008 en politisk memoar, ”Stolt men inte nöjd”, där familjelivet glimtar förbi i några korta passager. Där framgår att han hann tänka sig in i att bli lämnad ensam med det nyfödda barnet. 

– Vi talade aldrig om det. Jag var bara inställd på att överleva. Men när jag såg läkarna flacka med blicken förstod jag att det kunde gå hur som helst, säger Ingrid.

Fick narkos 34 gånger

Till slut var det en modig överläkare vid namn Tommy Fuchs som lyckades avlägsna den tickande bomben. Det räddade hennes liv men efterverkningarna hemsökte henne i ett och ett halvt år.

– Läkningen var komplicerad. Jag fick opereras om och om igen och fick narkos 34 gånger. Vid ett tillfälle höll kroppen på att ge upp helt. Då låg jag på intensiven med dubbelsidig lunginflammation, blodförgiftning och ett syndrom som hindrar blodet att koagulera.

Pär beskriver i sin bok hur dottern under sina första år ofta fick följa med honom till jobbet (han var då ännu ”bara” riksdagsman och sakkunnig i statsrådsberedningen). ”Mina arbetskamrater visade stor förståelse, även om Göran Persson någon gång hävde ur sig att ’en barnflicka kan väl ta hand om ungen’ när jag inte kunde jobba dygnet runt”.

Armen förlamad

Tommy Fuchs – numera bortgången – är och förblir familjens hjälte. Utan honom hade de aldrig vågat skaffa ett barn till. Han övervakade hela graviditeten och förlöste dotter nummer två med kejsarsnitt. Ingrid blir tårögd när hon pratar om det nu, 27 år senare.

Efter så mycken sjukhusdramatik lär man inte råka ut för en vårdskada till. Tänkte Ingrid när hon för några år sedan lade sig på operationsbordet igen på grund av ett brutet nyckelben. Men jo. Ingreppet lämnade vänster arm obrukbar. Den hängde förlamad utmed kroppen.

– Personalen sa att det skulle dröja sex timmar innan känsel och rörelseförmåga kom tillbaka. När inget hände ändrades beskedet till ”en dag”, sedan ”några dagar”. Efter tre dagar blixtinkallades två specialister en fredagskväll för ett nytt ingrepp. Det var i sista stund. 

Det stora nervknippe som går ut i armen hade kommit i kläm vid den första operationen. Hade man väntat över helgen hade nerven förmodligen varit förstörd för alltid. Nu kanske den kunde börja fungera igen men det fanns inga garantier. Det blev en lång väg tillbaka även denna gång.

– Jag kämpade som ett djur, försökte få liv i fingrar och arm med tröstlös träning. Det tog nästan fyra månader innan jag kunde knyta handen, berättar Ingrid.

Idag är hon praktiskt taget återställd. Men det var när hon mödosamt satt och kramade en gul svamp för få upp styrka i handen som ständige sekreteraren Mats Malm ringde och erbjöd henne stol nummer fem i Svenska Akademien. Ingrid trodde det var ett skämt. Men Akademien ville stärka sin kompetens inom den litterära sakprosan. 

”Vi kan inte ta demokratin för given”

Den kan nu sägas representeras av hela tre ledamöter – förutom av Ingrid Carlberg även av historikern Peter Englund och filosofiprofessorn Åsa Wikforss. Tillsammans med henne höll Ingrid i en internationell konferens i våras om hoten mot demokratin och det fria ordet. Eller som Ingrid sammanfattar:

– Vi kan inte ta demokratin för given. I dag undergrävs den av desinformation, faktaresistens och hatspråk och måste ständigt försvaras. Historien är full av exempel på olika aktörers försök att trasa sönder ett samhälle inifrån genom att blåsa upp inre motsättningar till våldsamma folkstormar, gärna genom att aktivera hatare på båda sidor samtidigt. Utan att dessa förstår att de utnyttjas för någon annans syften. 

– Vi behöver bli mer vaksamma och oftare fråga oss: Vem ligger egentligen bakom det som sker? Så vi inte blir någon annans lydiga marionetter.