Pernilla August: ”Det är sådant jäkla fokus på kvinnors åldrande”

Inför intervjun har jag förberett mig genom att titta på de sex avsnitten av ”Händelser vid vatten”. Skådespeleriet i serien är lysande, inte minst Pernillas. Den intensiva blicken. Det öppna ansiktet. Kroppsspråket. Den flickiga rösten. Som vanligt jobbar hon med små gester som gör stora avtryck. 

– Man känner sig alltid så trygg med dig som skådespelare, konstaterar jag lite i förbifarten.  

Pernilla ser frågande ut, och utbrister: 

– Men Gud vad fint! Så himla vackert sagt. Jag blir verkligen jätteglad över det du säger. 

Va? Hon är ju en av Sveriges bästa skådespelare, det här måste hon väl veta? Hon är ju så rutinerad, handlar inte skådespeleri mycket om rutin, det borde väl bli lättare och lättare med åren?

– Nej, snarare tvärtom. Nej, Gud. Jag tycker att varje ny uppgift är en stor utmaning. En ny text ska undersökas och plockas isär, och så ska man få det att låta bra också. Och bli trovärdigt. Det blir absolut inte lättare. Jag har så enormt höga krav på mig själv. Mitt instrument har blivit mycket känsligare, jag klarar inte av att repliken inte låter ren. Då måste jag få göra om den, så jag kan nog vara ganska jobbig på inspelning. 

Spelar Annie i serien ”Händelser vid vatten”

Pernilla August är en av Sveriges mest uppskattade skådespelare. Hon har spelat i filmer som ”Star wars”, ”Den goda viljan”, ”Fanny och Alexander” och ”Gentlemen”. Dessutom har hon regisserat filmerna ”Svinalängorna” och ”Den allvarsamma leken”, samt Dramatenpjäsen ”De oroliga”. Hon har sommarpratat, hållit i nyårsfirandet på Skansen, tilldelats tre guldbaggar och vunnit pris för bästa skådespelerska i Cannes. Bland annat. 

– Ja Gud, jag har gjort så mycket kul. Men nu har jag det mesta bakom mig. 

– Känner du så?

– Ja. Lite. Jag tror det. 

Vi ska komma tillbaka till det. Men först: den nya tv-serien utspelar sig under en midsommarnatt i början av 1970-talet i den lilla byn Svartvattnet i norra Sverige. Det sker ett brutalt dubbelmord vid älvstranden, men när polisen försöker utreda brottet möts de av tystnad från ortsbefolkningen. 

– Det är så konstigt, men ”Händelser vid vatten” har funnits vid min sida halva livet. På nittiotalet skrevs det ett filmmanus och redan då var det snack om att jag skulle spela Annie. Berättelsen är som en amöba som lever sitt eget liv runt mig. Jag har läst boken två gånger och jag tycker att det är en helt fantastisk story. En roman som också är en thriller. Det är väl det som är så fascinerande, att den rör sig i gränslandet mellan relationsroman och deckare. Handlingen kretsar runt livskampen, jag tycker alltid att Kerstin Ekman kommer dit. Till det lilla livet. Och så är jag så fascinerad av Annies och Birgers historia, den är så oändligt vacker, men också så sorglig. 

– Dessutom är ju filmen en riktig familjeangelägenhet, säger jag. 

– Vilken familj tänker du på? undrar Pernilla och ser fundersam ut. 

– Din såklart. 

Asta och Alba August är också med i serien

Pernilla skrattar högt. Jaså den!

– Ja, jo, det är ju jättekul. Asta spelar Annie som ung, det passar bra eftersom vi är rätt lika utseendemässigt. Och Alba spelar Annies dotter. Det blir en slags metagrej över alltihop. Jag och Asta spelar ju samma person så vi lirade aldrig mot varandra, och Alba och jag har bara en enda scen ihop. De är jättefina att jobba med. Jag skulle vilja jobba mer med dem, jag tycker att de är råproffsiga. 

Döttrarna ja. De får ju mer uppmärksamhet än Pernilla själv numera. Asta spelade Karin, en av huvudrollerna, i höstens storfilm ”Bränn alla mina brev”, och lillsyrran Alba har Guldbaggenominerats flera gånger, och dessutom slagit igenom som sångerska och låtskrivare. Det finns nog ingen svensk artist som kan överglänsa Alba August, 2021 var året då framgångarna avlöste varandra. Äldsta dottern Agnes är scenograf och kostymör på teater. Hur stolt är Pernilla över sin lilla trio?

– Enormt stolt, men jag går ju inte runt och tänker på framgångar. Jag funderar över hur de mår. Det är kul att det går bra, och jag är så glad för Albas skull, att hon har hittat ytterligare ett ben att stå på. Filmskådespeleri är så skört, så det är toppen att hon också kan jobba med musik. 

Pernilla August gör vintern kortare i Frankrike

Pernilla kommer förstås alltid att vara sina döttrars mamma. Men att få en vuxenrelation till sina barn är en riktig ynnest, tycker hon. 

– Just nu jobbar de visserligen så fruktansvärt mycket. Senast vi skulle försöka få till en träff var Alba i Budapest, Asta på Grönland och Agnes i Oslo. Vi bokade in en middag flera månader senare. Men vi gjorde en helt fantastisk grej i somras, vi drog till Toscana alla fyra. Bara vi. Bodde i en airbnb-lägenhet, hyrde bil och åkte runt och tittade på konst. Det var jättejätteunderbart. En dröm. Det är så roligt när barnen kommer tillbaka. Först fladdrade ju alla iväg, de ska ut och göra sitt. Men för några år sedan började vi umgås mer intensivt igen. Jag kan nästan få dåligt samvete när jag säger ”Hej då, nu åker jag till Frankrike”. 

Pernilla August känner inte riktigt igen sig i det där att det är så jobbigt när barnen flyttar hemifrån. Kanske hänger det ihop med att hon har varit så himla mycket mamma? Och att hon och döttrarna har en tät och nära relation?

– Större delen av deras liv har jag varit ensam med dem. Jag kan känna att det är dags för en ny era i livet. Barnen måste ju få leva sina egna liv. Och jag mitt. Jag vill resa. Jag vill färdas med flyttfåglarna, göra vintern i Stockholm lite kortare. Tillbringa mer tid i Frankrike, men också i Skåne. Jag kommer nog tyvärr inte att vara den där mormorn som hämtar på förskolan två gånger i veckan. 

Ja, Pernilla August har ju blivit mormor. Äldsta dottern fick en son för tre år sedan. 

– Det är helt fantastiskt, men det säger ju alla, jag vet att jag inte är unik. Men det är fantastiskt. I helgen sov Assar över hos oss för första gången. Han var helcool. Men när han sätter sig upp i sängen klockan halv sex på morgonen: ”Jag vill gå upp mojmoj”, så tänker man: ”Gud, vad det var tufft med småbarn”. Och nästa tanke är: ”Vad skönt det är att han har en underbar mamma och en underbar pappa som snart ska hämta honom”. Sen kan jag njuta av den tidiga morgonen. 

Skönt att jobba mindre

I höst har Pernilla August kommit igång med flera jobbprojekt, men under pandemin var det, som för de flesta andra skådespelare, väldigt lugnt. Pernilla levde det lilla livet, umgicks med dem som står henne närmast. 

– Jag kom ut ur pandemin med känslan: Vem är jag nu? Ska jag pensionera mig nu? Men nu börjar det rulla igång lite med jobben igen och det känns rätt skönt. Samtidigt är det bara att inse – jag är inte längre den hetaste potatisen i stan. Jag får mest småroller. Det är jättefina roller, men förut hade jag de bärande huvudrollerna. Så är det inte nu. Det är ingen som skriver ett drama för en sextioårig kvinna. De kvinnliga skådespelarna lägger av när de blir äldre. Tänk efter själv. Nämn några kvinnliga skådespelare över sjuttio som är aktiva?

– Hmm, Marie Göranzon…, försöker jag. 

– Exakt. Marie är den man kommer på. Jag kommer i alla fall inte på någon annan. Det är helt sjukt. Marie-Louise Ekman är underbar, och Suzanne Osten förstås, men de är ju inte skådespelare.

På sätt och vis lirar det här rätt bra med Pernillas övriga liv. Hon har egentligen inget emot att slå av lite på takten. 

– Ett tag var jag sådär… vad är det som händer? Sedan började jag känna… att det är lite skönt. Ingen film görs ju i Stockholm, man ska alltid resa iväg någonstans. Det här med att vara borta hela tiden är rätt slitigt. Jag kan få känslan: ”Det har varit otroligt kul, tack, men det kanske räcker nu? Jag kanske ska unna mig ett långt jullov?” Eller känner alla så här? 

Pernilla August gifte sig med en gammal barndomsvän

Pernilla skrattar högt. Men det finns ytterligare en dimension. Ännu en anledning till att det lilla livet har blivit viktigare. Pernilla har en ny kärlek. De träffades för tre år sedan, och gifte sig förra vintern.

– Det bara hände. Jag träffade en gammal barndomskamrat. Min stora kärlek från småskolan, vi gick i samma klass. Stjärnorna stod rätt på något märkligt sätt, det är så fint. Jag är lycklig där jag är nu. Livet är lugnt, härligt och varmt. Men vi har hållit det ganska privat. 

Säger Pernilla och markerar att det räcker så. Man behöver inte prata om allt. 

Vill åldras ifred

Jag har nyligen lyssnat om den miniradioserie som Pernilla, för några år sedan, spelade in tillsammans med vännen och författaren Helena von Zweigbergk. I några ärliga avsnitt avverkades ämnen som kärlek, självkänsla och åldrande, duon kallade programmen ”tankepromenader i sina inre rum”. Pernilla har funderat över om de borde göra om samma sak. Vad har hänt sedan sist? Då var de i 55-årsåldern, nu närmar de sig pensionsåldern. Hon har alltid varit intresserad av vad som händer med människan i olika åldrar. Ålderstrappan, som hon kallar den. Det där med att erövra en ny ålder. Man ska baxa sig över fyrtioårsgränsen, femtioårsgränsen, eller, som hon gjorde senast, sextioårsgränsen. 

– Det skaver alltid lite. Nästa trappsteg blir sjuttioårsgränsen, pustar Pernilla. 

– Tänk om man kunde få åldras ifred, men det är ju ett sådant jäkla fokus på kvinnors åldrande. Botox har plötsligt blivit jätteviktigt. Det är nästan som att man känner att man måste stå till svars om man inte gör några ingrepp. Det är så galet. I dessa orostider, varför ska vi lägga pengar på sådant? Helena von Zweigbergk uttryckte det så bra när vi var ute och promenerade: ”Tänk vad skönt det var förr i tiden. Man bara tog på sig en kappa, en hatt, ett par foträta skor och en handväska. Och så var man en tant.” Jag håller med, Gud vad skönt det vore med en uniform. 

Jaha, då hamnar vi där ändå. Pratar åldrande och ingrepp. Varför då? undrar Pernilla.

– Jag blir så förbannad på mig själv att jag ens ägnar sådana här saker en tanke. Män pratar ju inte om det här. Män pratar om helt andra saker. Det är vi kvinnor som håller på. Som ska grotta i hur vi förändras… Jag blir så trött. Jag förknippar det särskilt med Stockholm. Kommer jag till Frankrike eller Skåne så skiter jag i utseende, jag har knappt några speglar i Skåne. Där promenerar jag och mår bra. I Frankrike upplever jag också att kvinnor får åldras. 

”En sextioårig kvinna ska väl se ut som en sextioåring kvinna?”

Samma sak med bioduken, där struntar hon i hur hon ser ut. Det är ju inte hon, då har hon gått in i en roll, och kan ha distans. Den diskussionen är dessutom viktigare att föra, som skådespelare är det viktigt att försöka stå emot rådande skönhetsideal.

– Jag tycker att det är skönt att se mig själv i rollen som Annie. Ansiktet är helt rent. Jag gillar det – att det inte finns ett filter mellan mig, kameran och rollen. Jag tycker också att jag har ett ansvar för mina medmänniskor. En sextioårig kvinna ska väl se ut som en sextioårig kvinna? Annie är dessutom en naturmänniska, det sista hon tänker på är smink. Jag vill ju se ut som den kvinna jag ska gestalta. Om jag skulle ha fyllda läppar och botox i pannan… det skulle inte vara Annie. Det skulle inte vara trovärdigt. Men jag tror inte att det går till så här i exempelvis USA. Jag tycker att vi är modiga och att vi har något att lära andra. När jag har regisserat har jag tänkt jättemycket på det här. Som regissör älskar jag det råa och äkta. Jag vill ju berätta om människor, inte om stereotyper. 

Just nu är det en del arbete med lanseringen av ”Händelser vid vatten”. Men snart ska Pernilla resa ner till Skåne igen. 

– Jag älskar att vara där och bara grotta ner mig. Promenera i skogen, laga mat, läsa en bok… Jag kan dra ner själv och bara sitta och glo i en vecka. Jag har vant mig vid det egenlivet, jag kan nästan längta efter det. När P1 står på hela tiden och jag tar dagen som den kommer. Sover middag på kökssoffan och planlöst vandrar runt i huset och hittar små projekt att ta tag i. Jag kan känna att när jag kommer dit så är det som att ”unk”, säger Pernilla och släpper ner axlarna. 

– Det är som att hjärna och kropp förstår att det är dags för nedvarvning. Om Stockholm är förknippat med jobb, umgänge och full fart, så är Skåne frid. Det är väl de två världarna som ska förenas framöver. Staden och landet. Jobbet och fritiden. 

Pernilla August: 3 roller som har betytt mycket för mig

”Den goda viljan”

Utan den hade inte Asta och Alba funnits. Det är vackert att Ingmar Bergman skrev rollen för just mig. Och att vi vann i Cannes, både jag och filmen. Det är sådant som jag kan plocka upp ur minnesbanken och tänka på ibland.

”Star wars”

För att det var en sådan knäpp grej. Själva jobbet var kanske bara femton, tjugo dagar. Men det gjorde avtryck. Det är roligt att ha fått vara med i en sådan produktion. Att jag har spelat i en internationell storfilm och att jag har fått lira mot Liam Neeson.

”Svinalängorna”

Det var stort för mig att gå från skådespeleri till att regissera. Det var enormt svårt. Inte själva regisserandet, utan att få ihop filmen. Att få ihop en film som fungerar från början till slut, och som dessutom berör, det är komplicerat.