Elisabeth Åsbrink: ”Mamma sa åt mig att aldrig berätta om min judiska bakgrund”

Att intervjun äger rum på Nationalmuseum i Stockholm är ingen slump. Det var hit författaren Victoria Benedictsson – som under andra halvan av 1800-talet gjorde braksuccé under pseudonymen Ernst Ahlgren – begav sig när hon kom till Stockholm för första gången.

– Då var hon en gift postmästarfru från Hörby, en liten skånsk ort som på den tiden inte ens hade en järnvägsförbindelse. Hon var mor till sex barn och hon längtade efter konst och litteratur. Hon hade precis upplevt en stor kärlekshistoria som hon visserligen inte hade levt ut, utan som bara funnits i tanke och hjärta, men som hade berört henne väldigt starkt. Hon kommer alltså till Nationalmuseum med sin kärlek till konsten, men också med en stor sorg över att hon lever ett liv där hon känner sig instängd. Hon går här och sörjer samtidigt som hon blir alldeles berusad av all konst, säger Elisabeth Åsbrink.

Vi ses runt lunchtid och Nationalmuseums matsal är populär. Ljudnivån stiger, sorlet från lunchgästerna tar över allt mer. Som gammal tv-journalist är Elisabeth mån om ljudet. Hon vill att min inspelning av intervjun ska bli bra. Hon reser sig upp och drar lite i ett sammetsdraperi som delar lokalen.

– Vad är det värsta som kan hända? Att vi får en tillsägelse, konstaterar hon krasst.

Blev förbannad över hur Victoria Benedictssons liv skildrats

Också rösten är tv-mässig. Hon talar välartikulerat och med magstöd, noterar jag när jag så småningom lyssnar igenom intervjun. Elisabeth Åsbrink jobbade i många år som reporter och redaktör på SVT-program som Aktuellt, Rapport och Uppdrag granskning. År 2009 bokdebuterade hon med ”Smärtpunkten”, som avslöjade kopplingarna mellan Lars Noréns pjäs ”7:3” och Malexandermorden. Hon Augustprisbelönades ett par år senare med ”Och i Wienerwald står träden kvar”, som handlar om en judisk pojke som blir vän med Ikea-grundaren Kamprad. Sedan dess har hennes skrivande kretsat runt arv, minne och glömska, ofta med grund i det andra världskrigets fasor.

Men den här gången skriver Elisabeth Åsbrink alltså om något helt annat. Först var hon tveksam till att teckna Victoria Benedictssons liv, hon tyckte att det hade skrivits tillräckligt och kunde inte se vad hon skulle bidra med.

– Men när jag började läsa vad som skrivits så blev jag fort förbannad. Det är en oerhörd fixering vid Victoria Benedictssons sexualitet. Hon beskrivs som sexuellt neurotisk och onormal. Hennes privata anteckningar, dagböcker och brev har använts emot henne, bland annat av Fredrik Böök från Svenska Akademien. Victoria Benedictsson blev brukad, och jag kände att jag ville revidera bilden av henne.

Victoria Benedictsson – från lantis till kulturelit

Men vem var hon då – Victoria Benedictsson? Jo, framför allt en av 1880-talets absolut främsta författare. Hon tar upp tidens stora frågor som äktenskap och kvinnlig frigörelse. Men att hennes skrifter ges ut under pseudonymen Ernst Ahlgren för att accepteras i 1800-talets offentlighet är ett tydligt tecken på hur begränsat livet – i alla fall för kvinnor – var. Dessutom platsar hennes privata liv i en film. Hon gjorde en osannolik resa från okänd lantis till att bli kulturelitens medelpunkt.

– De flesta känner nog till Victoria Benedictsson för hennes död. Hon tog livet av sig när hon bara var 38 år, och hon gjorde det på ett ganska brutalt sätt på ett hotellrum i Köpenhamn. Hon är också känd för att hon hade en kärleksrelation med dåtidens absolut största litterära auktoritet och stjärna – den danske författaren Georg Brandes. Han var en slags litteraturens Mick Jagger, som var gigantiskt stor och som låg med alla han kunde ligga med.

På senare år har Victoria Benedictsson visserligen fått ett allt större erkännande, men ändå inte som den författare hon faktiskt var, menar Elisabeth Åsbrink.

– Hon har gjorts till en ikon, till en martyr för det patriarkala samhället. Jag tycker att det är trist och förenklat, hon var mycket mer komplex än så. Hon skulle själv aldrig ha accepterat bilden av kvinnan som tog livet av sig på grund av olycklig kärlek. Dessutom är många fortfarande ganska upptagna av hennes sexualitet. Victoria Benedictsson har fastnat i gynstolen, och det skulle hon ha avskytt. När hon är som bäst som författare är hon lika full av hat, begåvning och energi som August Strindberg.

Victoria Benedictsson tyckte inte om kvinnor

Under två års tid har Elisabeth Åsbrink umgåtts nästan dagligen med Victoria Benedictsson. Hon har läst allt hon har skrivit, vandrat i hennes fotspår, rest till barndomshem och dödsbädd. Vad har hon fått för relation till Victoria Benedictsson? Tycker hon om henne?

– Hon är en väldigt jobbig typ som jag ändå gillar att umgås med. Men jag tror inte att hon skulle ha gillat mig. Hon tyckte inte om kvinnor, antagligen för att hon inte tyckte om sig själv. Hon ville vara med män, hon tyckte att de var mer intelligenta. Generellt irriterade hon sig på att kvinnor inte använde sin hjärna ordentligt, och hon föraktade dem för det. Jag använder visserligen min hjärna, men jag tror ändå inte att jag hade kommit förbi hennes tröskel. Däremot vill jag tro att hon faktiskt skulle ha gillat boken.

Elisbeth Åsbrinks skrivande har skadat relationen till familjen

För ett par år sedan kom Elisabeth Åsbrinks skönlitterära debut ”Övergivenheten”, där hon dyker ner i sin egen familjehistoria och utforskar den kluvenhet som hon alltid har känt för sitt judiska arv, men också sin relation till sin emotionellt instabila mamma.

– Jag var tvungen att skriva den, men jag har betalat ett högt pris, både i relation till mamma och till andra i familjen. Men också i att behöva befinna mig i väldigt smärtsamma delar av mitt eget liv. Jag berättar om ett barn som ingen ser, som arbetar dag och natt för att ta hand om sin mammas smärta. För så ser livet ut för många av oss, vi är en hel armé av barn som jobbar hårt för att ta hand om föräldrars trauman. Det fina är all respons som jag har fått, bland annat från finska krigsbarn som känt igen sig i ”Övergivenheten”.

Egentligen började allt med en krönika i Dagens Nyheter för snart tio år sedan. Elisabeth Åsbrink berättade om en flickas liv tillsammans med en tidvis suicidal förälder. När krönikan publicerats fick Elisabeth en massa upprörda läsarmejl. Läsarna uppmanade Elisabeth att agera så att flickan fick hjälp. Flera läsare var uppriktigt förbannade – varför skriver Elisabeth en krönika om det här, borde hon inte larma socialtjänsten eller BUP, så att flickan kunde omhändertas?

Elisabeth ler milt.

– Men det kunde jag ju inte. För den flickan var jag.

Elisabeth Åsbrinks mamma dolde sitt judiska ursprung

I och med läsarnas respons fick hon upp ögonen för sin barndom, hon började se på den på ett nytt sätt.

– Om man är ett sådant här barn så är man medberoende. Man sätter en annan persons smärta och behov före sig själv. När folk reagerade som de gjorde började jag tänka på det lilla barnet som en gång var jag. Jag är inte det barnet längre, men hon har funnits. Det var för hennes och alla andra osynliga barns skull som jag skrev ”Övergivenheten”. Jag ville ge dem en röst.

Dessutom beskriver hon sin judiska identitet och varför den har varit så komplicerad. Hennes båda föräldrar har alltid haft helt olika förhållningssätt till det judiska. För pappan är det konkret: Nazisterna tog deras hem och de måste under vapenhot flytta in i Budapests ghetto. Hans far blev tvingad till slavarbete och mördad. Han växte alltså upp med krig och förföljelse. Det har präglat honom, men han har aldrig någonsin dolt att han är jude.

– På pappas sida har jag ärvt Förintelsen. Jag har en pappa som bokstavligen har svultit, och det är väl därför mat betyder något särskilt för mig. Jag älskar till exempel fettränderna på köttet!

Hennes mor, å andra sidan, växte upp i London och var både judisk och kristen. Hon valde dock att identifiera sig med det kristna. Hon såg fascisterna marschera på gatorna och gjorde allt hon kunde för att dölja det judiska.

– Min mamma växte upp med att känna sig annorlunda. Jag med. Det var en konstant känsla av främlingskap, jag bar på en existentiell känsla av att vara helt annorlunda alla andra. Min mamma hade sagt åt mig att aldrig berätta för någon att jag har judisk bakgrund. ”Säg att du härstammar från en spansk släkt om någon undrar varför du är så mörk”, sa hon.

Av rädsla?

– Ja, det handlade om överlevnad. Det här är djupa instinkter, en reaktion på det hon själv hade varit med om. Därmed var inte heller jag beredd att identifiera mig med det judiska. Ibland fick jag frågan: ”Är du judisk?” Ända upp i trettioårsåldern fick jag ett enormt adrenalinpåslag av den frågan. Hjärtat rusade, det var som en ångestattack.

Hur svarar du på den frågan i dag?

– Det har skett en utveckling. Till en början förnekade jag alltså. Sen tog jag till svart humor: ”Det beror på. Enligt ortodoxa judar är jag inte judisk eftersom jag inte har en heljudisk mor. Men Hitler skulle ha dödat mig. En lose-lose-situation alltså.” Så har jag sagt, lite ironiskt, till väldigt många. I dag skulle jag bara säga – ja.

Det är tunga bördor på en liten flickas axlar – hantera en instabil mamma och samtidigt dölja sitt ursprung.

– Terapin har hjälpt mig att hantera min ångest. Samtidigt är jag ju inte unik. I att vara människa ingår till viss del att ha ångest. Jag skulle ändå säga att jag är lyckligt lottad som har fått dela mitt liv med fina människor, och att jag har fått två helt otroliga barn, som nu är vuxna unga män och som har blivit mina vänner.

Elisbeth Åsbrinks vänskap med Lars Norén fck ett tvärt slut

Apropå vänner så lärde ju Elisabeth känna dramatikern Lars Norén när hon gjorde en intervju med honom för SVT:s räkning. Intervjun startade med ett gräl, men sen började de prata om den italienske författaren Primo Levis storhet, och därmed inleddes en vänskap. Den varade i femton år, när Lars Norén plötsligt deklarerade att det var över. Han ville inte vara vän med någon som skrev för Dagens Nyheter (!). Hur tänker Elisabeth Åsbrink på honom i dag, nästan två år efter att han har dött?

– Precis på samma sätt som jag tänkte på honom då han levde. Vi hade ju inte kontakt de sista åren av hans liv. Jag pendlar mellan att känna en mycket stor tacksamhet över vissa stunder, vissa samtal. När jag skrev ”Smärtpunkten” så gav han mig full makt över texten, han lade sig inte i en enda gång. Och det var han som fick mig att skriva dramatik. De sakerna tänker jag ofta på med tacksamhet. Men han var också elak och oberäknelig. Att vår vänskap tog slut på det underliga sätt som det gjorde, och att han skriver det han skriver om mig i sin senaste dagbok. Jag hade dubbla känslor och tankar om honom när han levde, och det har jag också nu när han är död.

Men när Elisabeth ligger på dödsbädden och tänker på femton personer som betytt mycket för henne så skulle väl ändå Lars Norén finnas med där, försöker jag.

Elisabeth ler.

– Jag har aldrig tänkt på det förut, det är första gången jag får det här tankeexperimentet. Men nej, Lars Norén skulle inte vara bland de femton. Min familj finns där förstås, och ett par nära vänner. När jag var det där övergivna barnet så var det en i personalen, Gun, på fritidshemmet Bellman på Kungsholmen, som såg mig. Jag fick gå in i hennes rum och prata, det glömmer jag aldrig. Det finns personer som har sett mig precis när jag har behövt det, och som har bidragit till att mitt liv har fått en ny vändning. Jag minns dem med så mycket värme och tacksamhet.