Nina Gunke: “Det där kan inte jag göra för jag har ­alzheimer”

för att be om en intervju vill hon vänta lite med att träffas på grund av en nyligen gjord starroperation. Datumet vi bokar in ligger några veckor fram i tiden. Dagen innan vårt möte funderar jag på om jag bör kontakta henne och påminna om att vi ska ses dagen därpå. Kanske kommer hon i så fall att förstå att anledningen till påminnelsen är att hon lider av alzheimers sjukdom. Efter mycket debatterande med mig själv bestämmer jag mig för att behandla Nina som vilken intervjuperson som helst och lita på att hon har koll. Jag hörde ju hur hon noggrant antecknade dag och tid då vi pratades vid, och dessutom skickade jag för säkerhets skull ett sms med datumet. Och visst kommer Nina ihåg att vi ska träffas – med lite hjälp från sin oumbärliga kalender, ska tilläggas. Att jag och fotografen är väntade framgår med all önskvärd tydlighet så snart hon slår upp dörren till lägenheten på Lidingö. En bit in i vårt samtal bekänner jag att jag var orolig för att hon skulle ta illa upp om jag ringde och påminde om intervjun. Av Ninas respons förstår jag att jag var finkänslig i överkant på den punkten.

– Jag hade verkligen inte blivit ledsen eller arg om du hade hört av dig. Tvärtom uppskattar jag när folk påminner mig om saker. Exempelvis tycker jag det är toppen att andra fyller i mina meningar då jag tappar ord. Fast i början upplevde jag det som jobbigt. Då tyckte jag det var hur pinsamt som helst att ha alzheimer.

 

Började förlägga saker

När Nina och fotografen går ut på den inglasade balkongen för att ta några bilder gör Nina ett överraskande fynd. På balkongbordet står en kaffekopp som hon har glömt kvar där. Det var just benägenheten att glömma och förlägga föremål som för unge­fär tre år sedan fick Nina att börja reflektera över att hennes minne hade försämrats markant.

– När jag tog upp min glömska med andra sa de att det var likadant för dem och att det var något man fick räkna med i vår ålder, vilket gjorde mig lite lugnare. Bara för att man är lite glömsk betyder det ju inte att man har alzheimer.

Då Nina hösten 2020 skulle göra en mindre roll i en produktion insåg hon att det inte bara var vanlig tankspriddhet hon led av utan att det låg någonting allvarligt bakom hennes minnesproblem.

– Jag hade varit på inspelningen sedan tidig morgon. När det sent på dagen blev dags för mig att göra min scen var jag väldigt trött. Trots att jag bara hade några korta repliker kunde jag inte minnas orden. För varje omtagning blev jag allt mer uppstressad. Jag lämnade inspelningen gråtande och kände att nu är det verkligen dags att ta reda på vad som är fel.

Nina uppsökte sin husläkare som remitterade henne till en demensutredning. Det berömda klocktestet där testpersonerna ska rita en urtavla och placera siffror och visare på rätt plats vållade henne stora problem. 

– Jag satt bara och tittade på pappret och hade ingen aning om vad jag skulle göra. Till slut ritade jag en liten klutt, något mer fick jag inte till. Då kände jag: Nu skiter jag i det här, de kommer ändå att förstå hur det är fatt. 

Skrek rakt ut

Att hon skulle få ett ledsamt besked begrep Nina då hon uppmanades att ta med en anhörig till det uppföljande läkarbesöket. 

– Fast jag någonstans visste att läkaren skulle säga att jag hade alzheimer skrek jag rakt ur när jag fick mina farhågor bekräftade. Det var jättetufft!

Alzheimerdiagnosen var inte det enda nedslående beskedet Nina fick den dagen.

–”Och så är det en sak till”, sa läkaren: “Du får inte köra bil längre.” Det var jag helt oförberedd på. För mig som haft körkort sedan 19 års ålder och brukade köra och hämta mina barnbarn var det en jättesorg att mista körkortet, suckar hon.

De två dråpslagen fick Nina att se allt i svart.

– Jag gick här hemma och tjöt dagarna i ända och tyckte att livet var slut. Det kändes som att jag inte hade någonting att se fram emot. Jag kunde inte för mitt liv tänka mig att jag någonsin skulle bli glad igen. Det fanns ingenting som kändes positivt. Cancer och andra allvarliga sjukdomar är också fruktansvärda, men i många fall går det ju att göra någonting åt dem. Alzheimer finns det inget botemedel mot. Där kan det bara sluta på ett sätt.

Isolerade sig

Rädslan för att hamna i obekväma situationer till följd av sjukdomen fick Nina att isolera sig hemma i lägenheten. 

– Jag minns hur jag vid ett tillfälle träffade en bekant på gatan. Han frågade mig en sak, jag kommer inte ihåg vad, bara att jag inte kunde svara på frågan. Jag blev nervös och skyndade mig därifrån. Efter den incidenten kände jag att jag inte ville träffa några fler människor. Jag tyckte det var så skämmigt att inte kunna hålla igång en konversation. 

Utöver familjen och de närmaste vännerna visste ingen om hennes diagnos. Hemlighetsmakeriet tärde på Nina. Hon funderade på att gå ut offentligt och berätta om sjukdomen, men maken och döttrarna avrådde eftersom de var oroliga att det skulle bli för påfrestande för henne. Under ett besök i Skåne träffade Nina sin guddotter Julia Andrén som härom året fick en stroke vid 31 års ålder. Nina och Julia bestämde sig för göra en gemensam tv-intervju om det de gått igenom. En söndagsmorgon i slutet av september tog de plats i “Nyhetsmorgons” soffa.

– Jag hade föresatt mig att vara stark och inte gråta, men så snart det blev min tur att berätta min historia började jag böla. Men det blev bra ändå. Vi hann inte mer än komma ut från tv-studion innan folk började ringa och skicka meddelanden, förklarar Nina förtjust. 

 

Överöst av kärlek

Som för att illustrera den störtflod av värme och uppskattning som kommit Ninas väg sedan hennes alzheimerdiagnos blev allmänt känd ringer det mitt under intervjun på ytterdörren. Förvånad går Nina och öppnar. Hon kommer tillbaka med en presentpåse med ett inslaget paket och ett handskrivet kort från någon hon inte känner. 

– Nämen titta! utbrister hon och håller förundrat fram påsen. Det är helt makalöst vilka gulliga och engagerade människor det finns. Sedan jag medverkade i tv är det hundratals personer som har tagit kontakt med mig, för att ge olika hälsotips eller bara berömma mig för att jag offentliggjorde min alzheimer. Jag blir styrkt av all positiv respons. Den får mig att känna att jag har gjort någonting bra. Jag är jätte­tacksam mot mig själv för att jag tog beslutet att berätta.

 

Svårt med siffror

Det enda Nina beklagar är att hon inte kan besvara alla brev och meddelanden som kommit in. Att skriva innebär numera en stor ansträngning för henne.

– Speciellt siffror har jag det jättejobbigt med. Och så har jag svårt att beräkna hur mycket tid jag behöver för saker och ting. Om jag ska iväg någonstans får antingen barnen eller min man Samuel ringa och tala om när jag ska gå till bussen. Innan de började hjälpa mig hände det att jag anlände till inbokade möten två timmar för tidigt. 

Med olust tänker Nina tillbaka på tiden då hon gjorde allt för att dölja sin sjukdom. När hon ombads skriva sin namnteckning på ett kvitto i en butik gick hon snabbt därifrån innan kvinnan bakom disken hann upptäcka att hon bara lyckats åstadkomma en oläslig “klutt”. 

– Idag säger jag till folk: “Det där kan inte jag göra för jag har alzheimer.” Jag ber om hjälp när jag behöver det, utan att skämmas. Det var som att all skam släppte i samma stund som jag gjorde den där tv-intervjun. 

Nina lovprisar sin pragmatiske man Samuel som hon kallar för familjens klippa och döttrarna Nikki och Moa som också har varit ett stort stöd. Det senaste året har även vänskapskretsen blivit ännu mer betydelsefull.

– Utan mina fantastiska väninnor hade jag inte klarat mig. De drar med mig ut på promenader, luncher och fika. Så mycket som vi träffas nu har vi aldrig tidigare träffats. Nu för tiden har jag ett så rikt socialt liv att jag kan tycka att det är ganska skönt när jag får några timmar för mig själv.

 

Träning viktigt

De dagliga långpromenaderna har blivit en rutin. Snart ska Nina också börja träna styrka med en personlig tränare för att göra kroppen mer motståndskraftig mot sjukdomen. Därutöver har hon införlivat olika nyttiga oljor och andra produkter som sägs vara bra för hjärnan i sin kost. Den hälsosamma livsstilen genomsyrar numera hela hennes vardag. Den långa skådespelarkarriären som inrymmer över 50 film- och tv-roller ser hon däremot mer eller mindre som ett avslutat kapitel.

– Visst saknar jag jobbet, även om den känslan har lagt sig nu när jag inser att det inte kommer att bli så mycket mer. Någon stor roll skulle jag inte klara av, men jag hoppas på att någon gång få göra en mindre rollinsats. Det vore kolossalt roligt.

Den nattsvarta framtidsdystopi som slog klorna i Nina efter alzheimerbeskedet har med tiden ersatts av framtidstro och optimism.

– Just nu känner jag mig väldigt pigg, glad och positiv. Jag tror att jag kan ha ett hyfsat liv en lång tid fram­över. Hur länge kan ingen säga. Längre fram blir det väl jobbigt antar jag, men jag försöker att inte tänka på det utan leva i nuet.

Vårt samtal närmar sig sitt slut. Jo, Nina behöver nog vila en stund efter att jag har gått, medger hon. Att reflektera över intervjufrågorna och formulera svar tar på krafterna. Senare på dagen väntar nya uppgifter.

– Det är någonting jag ska göra, men vad det är har jag glömt. Jag får ta och titta i min kalender, konstaterar Nina med ett skratt innan vi skiljs åt.

 

Fakta om Alzheimers – den vanligaste typen av demens

Alzheimers sjukdom är den vanligaste demenssjukdomen. I Sverige har drygt 100 000 personer alzheimer. Risken att drabbas ökar med stigande ålder. Till år 2050 beräknas dubbelt så många som idag vara drabbade till följd av att befolkningen blir allt äldre. 

Sjukdomen innebär att nervcellerna i hjärnan förtvinar, speciellt i de regioner där minnet sitter. Sjukdomen kännetecknas av onormala proteinlagringar i hjärnan. De första tecknen på Alzheimers sjukdom, förutom försämrat minne, är svårigheter att hitta ord, uttrycka sig och förstå. Svårigheter med tidsuppfattning är vanligt.

Idag går det inte att bota Alzheimers sjukdom, däremot går det att lindra symptomen med mediciner som förstärker signalsystem som skadats i hjärnan. Medicineringen kan förbättra koncentrationsförmågan, minnet och språket under en begränsad tid. Forskarna hyser stor optimism om att inom en snar framtid kunna bromsa sjukdomsförloppet med hjälp av nya läkemedel.