Mattias Klum med kärleken Iris Alexandrov: “Vår största rädsla är att inte leva fullt ut”

För tjugo år sedan gjorde fotografen Mattias Klum det som ingen annan svensk hade gjort – fick sin bild publicerad på den anrika naturtidskrift­en National Geographics omslag.

Sedan dess har det blivit ytterligare ett tiotal omslag, och Mattias har genomfört fotoexpeditioner på alla kontinenter. Hans fotografiska och filmiska projekt har sprungit ur hans naturintresse som gått hand i hand med ett djupt miljöengagemang. Mattias är hedersdoktor vid Stockholms universitet, medlem i Världsnaturfonden WWF:s förtroenderåd, medlem i regeringens Agenda 2030-delegation och har publicerat fjorton böcker, ett par tillsammans med miljögurun Johan Rockström.

Under de senaste åren har Mattias Klum helt lagt om sitt liv. Han fann den stora kärleken i konstnären Iris Alexand­rov, och nu arbetar de två ihop, på ett helt nytt sätt.

Konstnärsduon har sin jobb-bas i ett stort sekelskifteshus på Villagatan i Uppsala. Här sitter deras tre anställda. När Icakuriren träffar paret har de precis varit på gymmet – ihop. De ska så småningom äta galette till lunch – ihop. Sen­are under eftermiddagen ska de ta bilen hem till huset på landet utanför Uppsala – ihop.

– Vi började resa ihop, nu vill jag helst inte gå ut med soporna utan Iris, skojar Mattias.

De är nyförlovade. På Mattias vänsterfinger sitter en slät vitguldsring, Iris ring är mer arbetad.
– Min är plain and simple, precis som jag. Iris är vacker, precis som hon, konstaterar Mattias.

I höst gifter de sig. Datumet är spikat, men de vet inte om det sker i Sverige, ­Indiska oceanen eller Spanien. Det är symtomatiskt för hur paret lever, med världen som sitt arbetsfält.

Hur möttes ni? 
– Vi träffades första gången i Köpenhamn, för fyra år sedan. Jag höll i en workshop, som var ett pris i en fototävling. Jag hälsade på alla runt bordet och när jag tittade på Iris tänkte jag: “Oj, det här är ett problem för mig.” Du vet, det finns ju energier mellan vissa människor.

Men vi hade våra separata, andra liv och det kunde inte bli något.

Då. Några år senare hördes paret igen. Då låg Mattias mitt i sin skilsmässa. 
– Jag var jättetrött och deppig, men jag skickade ett sms till Iris: “Oj, det var länge sen. Hur mår du?”

Och fick svar: “Nej, det är inte bra med mig. Jag är mitt i en ­separation.”
– Vi visste ingenting om varandra. Men det slumpade sig så att vi separerade samtidigt, säger Iris.
– Vi var båda så pass under isen att det tog ett par månader innan vi faktiskt sågs. Slutligen åt vi middag, och då insåg jag omedelbart att henne kan jag inte vara utan, säger Mattias. 

– Det låter fånigt och klyschigt, men att träffa Mattias – fri, efter en separation – var som att stanna tiden. I början visste vi inte hur vi skulle få ihop våra liv. Vi var båda nyseparerade och vi hade tillsammans fyra barn. Men ganska snart bestämde vi oss för att vi inte ville vara utan varandra. Det var grundfundamentet. Vi har båda levt liv där vi inte fullt ut har tagit vara på det vi har haft. Men alltihop innebar ju en jätteomställning, inte minst här på företaget, när Mattias en dag deklarerade att “Jag gör inga resor utan Iris”. Punkt, säger Iris. 

– Just att inte upprepa onödiga misstag som man har utsatt sig själv och andra för är grunden i vårt förhållande. Det liv jag har levt tidigare med 30 års flackande och farande i världen är ju inte idealiskt för någon relation. Ska jag då, snart 50 år gammal, fortsätta på det sättet och skapa en ny ohållbar relation för mig och den jag älskar? Nej, nu när jag har hittat någon som jag superälskar så vill jag inte det. 

Dessutom föll det sig så fantastiskt att Iris också är konstnär, att vi vill jobba tillsammans och att vi är resmässigt kompatibla. Det är en lycklig slump, säger Mattias. 

De har varit ett par i ett och ett halvt år. Under den tiden har de inte bara försökt få ihop sina privata liv, utan också sina yrkesliv. 

Iris är bildkonstnären, med en bakgrund på både Konstfack och Fotoskolan Sthlm, som har jobbat konceptuellt och lagt stort fokus på att skapa atmosfärer och stämningar.
– Det andliga har varit en stor inspirationskälla. Jag hade en väldigt andlig uppväxt. Jag har rest mycket i delar av världen där religionen har ett starkt fäste. Mina föräldrar är både konstnärliga och andligt intresserade, och jag har bott bland annat i Ryssland, Israel och Indien.

Min familj är minst sagt dynamisk och jag har åtta plast- och ingifta syskon. Det finns många språk och efternamn i vår familj, och vi bor i olika delar av världen. Min bakgrund har gjort att jag har haft lätt att applicera mig själv i olika miljöer. Den enda röda tråden har varit dragningen till det oförklarliga, det vi känner men inte ser. 

Inspirationen hämtar hon från litteraturen, psykologin – och drömmarna.

Har alltid med en önskelista

Mattias flikar in:
– Iris kan vakna på morgonen. “Älskling, jag älskar dig, men jag kan inte prata nu. Vänta.” Och så skriver hon. Då har hon drömt ett helt konstverk som bara måste ut. Jag har aldrig träffat en person som är så intuitiv. Iris flöde är ostoppbart. Om någon försökte stoppa henne skulle hon säga: “Jag måste göra det här, annars dör jag, eller blir galen.” Jag känner igen mig i henne. Jag har också ett slags flow som det säkert finns en diagnos på. Tillsammans flyter vi samman – som Amazonfloden där den går ihop med Rio Negro, eller som blåbärssylt i fil, säger Mattias. 

Han, däremot, har framför allt jobbat dokumentärt: 
– Som dokumentärfotograf har jag förstås haft estetiska ambitioner. Alla vill vi ju ha vårt eget språk. Men oavsett om jag har jobbat för National Geographic ­eller New York Times så har jag gett mig ut på ett fotouppdrag med en “wish list” – en önskelista med bilder som jag ska försöka ta. Iris har inte alls jobbat så. Hon vill veta varför hon ska ta just de bilderna. Hon vill ha helheten, förstå sammanhanget. När vi åkte på vårt första uppdrag till Svalbard undrade Iris: “Vad gör vi här? Det finns ju ingen färdig idé?” Och jag svarade: “Fotografera på, idéerna kommer.”

Ur Arkivet:

 

“Vi har stora egon”

Iris fyller i:
– Jag är intresserad av den dokumentära blicken, av den ögonblickliga bilden. Men jag kommer från ett annat håll. Jag har fått lära om mig och mitt seende. Precis som Mattias har fått tänka nytt. Vi har haft otroligt dynamiska diskussioner. 

Att utveckla sitt sätt att arbeta kräver en stor öppenhet och förståelse för den and­ra, säger de. 
– Jag har försökt härma Mattias och hans sätt att se på världen. Jag har varit öppen som ett barn. Men det är jättesvårt att tänka nytt. Som många konstnärer har vi stora egon. Det är läskigt att upptäcka att man är föränderlig, och det är spännande att upptäcka att man har fasta åsikter om saker som egentligen inte betyder så mycket, säger Iris. 

Hon tackar kärleken för att det trots allt har gått så lätt. 
– Att kärleken var så stor gjorde allt mycket enklare. Trots att vi tidvis har varit rädda och känt obehag har vi ändå vågat ta ett steg till. 

De har landat i att de vill använda sina olika bakgrunder till ett slags berättande 2.0 – med planeten i fokus. 
– Livet är en förgänglig och kort resa, som man inte vet hur kort den är. Min strävan från första början har varit att i berättelser, foto, film, föreläsningar, intervjuer eller vad det nu är, försöka bidra till en förändringsprocess. Att rikta strålkastaren mot miljön och naturen. Att på något sätt utgöra ett litet verktyg i en stor verktygslåda, säger Mattias. 

Han poängterar att vi lever på lånad tid. Att vi sätter en ofantlig press på vår jord. 
– Att inte använda konsten för att beskriva något man har i hjärtat, och som man vill smitta andra hjärtan med, vore en spilld möjlighet, säger han. 

Konstnärlig är inte detsamma som kons­tig, påpekar Mattias. Det handlar inte om att komplicera, eller om att vara fin. 
– För oss är det vi skapar bara en annan sensorisk upplevelse. Kan vi berätta om världens utmaningar på ett sätt som engagerar en stor publik? Kan vi göra det så att det verkligen berör? 

Tajmingen för en ny inriktning är bästa tänkbara, inte minst för Mattias:
– Jag var trött på mig själv. Tyckte att det ofta blev samma lika. Jag hade ett fantastiskt liv med National Geographic, men ett sånt liv kan också vara korrumperande. Det är så bra att det är svårt att lämna. Jag blev också besviken på National Geographic, trots att jag var tacksam över att få jobba med dem. Varför väljer de den bilden, när den där bilden är mycket coolare? Jag tog många fajter med cheferna för att få in mer konstnärliga bilder. 

– Jag har ju också tidigare dragits åt ett mer konstnärligt och unikt berättande. Jag har ställt ut på platser som Waldemarsudde och Millesgården, där traditionell fotografi egentligen inte hör hemma. Men de konstnärliga grenarna på mitt träd har aldrig fått näring. Eller de har hanterats, av mig själv, rätt styvmoderligt. Nu när jag, tillsammans med Iris, öppnar dörrar och fönster och skapar ett nytt, kreativt korsdrag, så känner jag: “Gud vad jag har längtat efter det här.” 

De jobbar mycket och har flera parallella projekt på gång. De första gemensamma tavlorna är på ramning. Snart väntar utställningar i både Sverige och utomlands. De arbetar med ett projekt för Svenskt vatten som syftar till att öka medvetenheten om vattnets värde. Och de har nyligen etablerat ett fem år långt samarbete med Konserthuset i Stockholm. Tillsammans med Kungliga Filharmonikerna jobbar de just nu med den poetiska föreställningen Sagor från verkligheten, som har premiär i vinter. Bild, ljus, ljud och musik i förening – ett exempel på hur paret vill jobba. 

Hur ser vardagen ut?
– Det låter trist, men väldigt mycket handlar om struktur och planering. Vi lever i våra kalendrar. Det inrutade möjliggör kreativitet. Vi försöker också frigöra tid för att verkligen vara lediga. Då är vi bara hemma, arbetar i trädgården och är med barnen. Går runt barfota, matar hönsen, sitter på bryggan… Och så försöker vi få in lite meditation, träning och umgänge med familj och vänner, säger Iris. 

Den inrutade vardagen är extra tydlig under barnveckorna. De små barnen bor hos sin pappa under vardagarna och hämtas varje fredag klockan 13. De stora barnen ska skjutsas till skola och träningar. 
– Vi delar allt, och alla i familjen har ett ansvar. Mattias hämtar de små barnen lika mycket som jag hämtar dem. De stora kan inte bara fråga honom om lov, de måste också komma till mig. Vi luckrar upp gamla föreställningar och system och gör alla inkluderade, säger Iris. 

Vad är omgivningens reaktion på Alexandrov Klum?
– De allra flesta som vi träffar – beställare, samlare, konstnärer, filantroper, ­eller vad det nu är – emottar Alexandrov Klum med stor entusiasm. Men alla gillar inte allt. Så är det definitivt med mig – jag gillar inte allt. Men så här vill jag leva och så här vill Iris leva. De som vill jobba med oss är välkomna. De som inte vill det – fine. Inga problem för mig. Uppriktigt sagt, det finns ingen rädsla. Min största rädsla handlar om förgänglighet. Att inte leva fullt ut, säger Mattias. 

Handlar livsval om mod?
– Ja, vi behöver alla vara modiga och leva sant. Vi måste ta tag i styret på vår cykel och cykla i en bättre riktning. För hälsan, planeten, oss själva, våra barn, och vår framtid. Mod är fantastiskt, men ingen uppoffring. För första gången i vår historia har vi nu möjlighet att cykla mer rätt än fel. Det är det som jag och Iris försöker beskriva, säger Mattias.