• Få icakuriren.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!

  • Solja Krapu-Kallio: Kanske lika bra att acceptera att man är gammal

    När man är gammal gör det ingenting att man är lite töntig, använder gammeldags ord som "häftig" och "läcker" som var hotta på sjuttiotalet, skriver Icakurirens krönikör.

    Femåringen säger: "Han gådde faktiskt dit." Ett barn som annars har ett stort ordförråd använder både "gådde" och "gedde" när hon talar. Vad är det för barngrammatik? Och när försvinner det? Är det i skolan som de får lära sig det korrekta användandet av oregelbundna verb, eller är det helt enkelt så att det känns barnsligt att säga "gådde" och "gedde"? Så att man inte ens minns att man en gång sagt så. Under en period använde mina barnbarn en gest med armarna som jag inte fattade någonting av. Man "dabar", sa de. Jag kunde inte ens lista ut när man skulle göra så. Jag tror att den trenden redan har passerat. Det finns en konstig dans med raka armar som kan dansas utan musik. Den spreds som en löpeld bland barn. Kanske är det redan ute, vad vet jag. En sommar sprang folk med näsan i sin mobil och letade efter osynliga figurer i gatubilden. Det ser man inte lika ofta nuförtiden.

    Det finns barnkultur som sprids från barn till barn, från barngeneration till barngeneration. En slags vågrörelse av trender som kommer och går i en svindlande hastighet. Om en vuxen försöker lära ett barn att leka med grankottar bara för att man själv gjorde det som barn, är det inte säkert att barnen hakar på. Det är inte föräldrar som lär barn "Herreman på täppan" eller att säga: "Tack för maten, den var god, hälften spydde, resten dog." Det är barn som lär andra barn. Vissa personer vet exakt när en trend är ny och inne och när den är ur mode. Och jag är helt ute. Om jag gör en high five, gör jag det jämt med fel hand eller missar målet. Kanske är det rentav ute att göra high five överhuvudtaget. Det är hårfina gränser mellan vad man ska göra, med vem och hur. Är det "fist bump" som gäller nu? Alltså att man slår sin knytnäve mot en annans i exakt rätt vinkel. Och hur dumt skulle inte det se ut om jag försökte mig på en sån.

    Det är bara att acceptera att man är vuxen. Kanske lika bra, när man ändå håller på, att acceptera att man är gammal. Ganska skönt egentligen. För när man är gammal gör det ingenting att man är lite töntig, använder gammeldags ord som "häftig" och "läcker" som var hotta på sjuttitalet. Det är ingen som förväntar sig att man ska kunna allt det där. Jag lyssnar på mina barnbarn och är helt fascinerad. Min mans tonårsson förklarar hur irriterande det är när någon är kvar i en trend som redan är förbi. Och vi gamlingar kan se på det hela lite utifrån, som ett intressant fenomen som vi kan lära oss någonting av, men inget som vi behöver praktisera. Om vi skulle försöka, skulle vi förmodligen vara väldigt "out".

  • Få icakuriren.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!