Solja Krapu: Med en säck på färd över mörka vatten

Hur hade pappa tänkt när han skickade med sina två unga döttrar en säck potatis när vi skulle till Sverige igen efter jullovet? Att vi...

Solja Krapu: Med en säck på färd över mörka vatten

Hur hade pappa tänkt när han skickade med sina två unga döttrar en säck potatis när vi skulle till Sverige igen efter jullovet? Att vi ska ha nåt att äta? Om maten tar slut? Men pinsamt! En säck med potatis invirat i svart plast. Av vitt nylonsnöre hade pappa knutit handtag i varje ände, så vi kunde bära den mellan oss på den långa resan i smällkalla januari. Först sex timmar i buss, en natt hos vår syster i Vasa, och sen en fyratimmars båtresa över Kvarken.

I den överfulla kafeterian på Botnia Express satt vi fjättrade vid högen av alla våra väskor, och potatissäcken; vi turades om för att gå på toaletten eller köpa citronlakrits i taxfreebutiken. Trots att vi hade haft vantar på oss hade fingrarna spår efter nylonlinan. Men vi försökte skoja. Brist på potatis har vi i alla fall inte, sa vi.

Och samtidigt visste vi att pappa och mamma bara ville väl. Det var kärlek i den där säcken. Vad annat kunde de ge? Men att bära på en potatissäck var som att skylta med fattigdom, det kändes så sårbart, så privat. 

Tänk om pappa gett oss tjugo mark istället! Men på något sätt var det fult att ge pengar, om man nu skulle haft några. Mat skulle man ge. Och potatis var lika med mat. Potatis var överlevnad. Och i varje varv som pappa snört med nylonlinan runt säcken hade han lagt sin varmaste omsorg om oss.

Fortfarande är det likadant i världen. Mat åker över hav och kontinenter i resväskor. Det skickas matpaket till kära släktingar på andra sidan jorden. Ett matpaket kan vara en efterlängtad hälsning hemifrån,
eller en akututryckning i nödläge. Till behövande skickas mjöl och ris. Pengar hade ju varit lättare, men vem vet, kanske hamnar de i giriga mellanhänder, hos korrumperade tjänstemän, eller så används de fel och går till “nöjen och förlustelser”. Den som skickar ett matpaket vet åtminstone vad det ska användas till. Mat kan man bara äta. Så kanske också pappa tänkte. Flickorna skulle inte behöva svälta.

Mitt i natten kom vi hem till studentrummet och stupade genast i säng. Men nästa gång vi skulle laga mat sa vi: potatis har vi i alla fall! Och var ändå rätt glada åt att vi släpat med oss säcken hela den långa vägen. Vi skar upp den i studentkorridorens gemensamma kök. En sötäcklig lukt vällde mot oss. Under resan hade potatisarna förfrusit. De var mjuka och slemmiga. Inte en enda av dem gick att äta!

Min syster och jag tittade på varandra. Det här skulle vi aldrig kunna berätta hemma. Till det hade vi inte hjärta.

Bli prenumerant

Icakuriren är din självklara vän i vardagen. Veckans måltider, stöket i hallen, och människors livserfarenheter ligger oss varmt om hjärtat.
Som prenumerant på Icakuriren läser du tidningen gratis i appen FLIPP. Du kan börja läsa tidningen i FLIPP direkt efter ditt köp.

Börja prenumerera på Icakuriren idag.

Scroll to Top