Anna Åkerhielm var Svergies första krigskorre – rapporterade från belägringen av Akropolis

Det berömda Parthenon-templet hade stått i 3 000 år, när en svensk sköt det i bitar.

Eller var man nu lägger skuldfrågan.

Klart är att det bombardemang som 26 september 1687 träffade de turkiska krutförråden och slet loss 14 av de 46 stenkolonnerna, leddes av Venedigs blågule befälhavare Otto von Königsmarck.

Och att alltsammans bevittnades och beskrevs av hans hustrus sörmländska väninna med det imponerande namnet Anna Månsdotter Åkerhielm Agriconia.

Ja, ”Åkerhielm” kom visserligen efteråt, när hon adlades vid 49 års ålder. Och Agriconia var i själva verket en latinisering av orden ”åker” och ”skägg” – skapat av pappa Magnus Jonae när han blev präst, efter Skäggesta i Åkers socken.

Men Anna Åkerhielm, som man för enkelhets skull brukar kalla henne, ägde i sanning kraften att själv göra sig ett namn för eftervärlden.

Ovanligt med utbildning för unga flickor

18 mars 1642 hade hon fötts i Nyköping och tidigt utmärkt sig för sin briljanta hjärna.

Bevarade dokument visar visserligen att hon som 21-åring av brodern Samuel i present fått tre par örhängen, silke, handskar och ”2 band stoora wattpärlor”, så helt ointresserad av sitt utseende var hon nog knappast.

Men det var framför allt böcker och vetenskapliga studier som upptog hennes tid.

Att unga flickor på den tiden fick en gedigen utbildning var snarare undantag än regel. Men i Åkers prästgård lyste ständigt flitens lampa.

Stamfadern Jon Månsson hade varit enkel skattebonde, medan Annas farfar avancerat till länsman i häradet och morfar blivit kyrkoherde i Jäders pastorat. Det fanns således en stark tro inom familjen på boklig bildning.

Och Anna lydde och läste.

Eller som en yngre släkting, bergsrådet Daniel Tilas skrev:

”Anna hade en besynnerlig böjelse och hug til at lägga sig efter bokwett, så at hon i latiniteten och historien gjordt wackre framsteg, samt sedermera på egen hand lagt sig efter de mäste europäiske språken.”

Som ”förryttare” hade hon dessutom sin älskade storebror Samuel, som gjort kometkarriär som diplomat och omsider hamnat som sekreterare hos den mäktige rikskanslern Magnus Gabriel De la Gardie.

När Samuel ville vidare, föreslog han att systern skulle passa bra som hovjungfru åt sin chefs hustru, furstinnan Maria Europhosine, syster till kung Karl X.

Slumpen gjorde Anna Åkerhielm till krigskorrespondent

Då hade Anna hunnit fylla 25, läst det mesta som fanns tryckt i bokform, vässat sin tunga i oräkneliga diskussioner och visste att föra sig i finare salonger.

Och gjorde omedelbart succé.

Furstinnan kom att högst uppskatta den klipska och begåvade prästdottern som ägde både humor, bildning och svar på tal. ”Prostens barn väckte uppmärksamhet genom sitt vett och sin lärdom” som en samtida brevskrivare noterade.

Omsider rekommenderade furstinnan Anna för sin dotter Charlotta som vid tio års ålder förlovats och 17 år senare gift sig med den svensk-tyske fältmarskalken Otto Wilhelm Königsmarck.

Vilket av en slump förvandlade Anna till Sveriges första krigskorrespondent.

Många av dåtidens höga militärer var vid denna tid en sorts legosoldater som – inte olikt dagens fotbollstränare – kunde jobba för i princip vilket land som helst. Det handlade mest om vilken furstes pengapung som var stinnast.

I Otto Wilhelm Königsmarcks fall handlade det om republiken Venedig, som sedan en tid låg i krig med det ottomanska riket. Kristna mot muslimer alltså, vilket säkerligen spädde på fiendskapen.

Såg Parthenon-templet sprängas

Hur som helst belägrades omsider Aten, där en turkisk garnison tagit plats på det högt belägna Parthenon.

Det vackra templet fungerade även som krutupplag, vilket visade sig katastrofalt när Königsmarcks kanoner den 26 september 1687 fick in en fullträff.

Vid smällen satt Anna och hennes 13 år yngre arbetsgivare på första parkett.

Dagarna innan hade de bland annat besökt ett hus tillhörande antikens store vältalare Demosthenes (som övade bort sin stamning genom att tvinga sig prata med stenar i munnen).

”Man såg den lärde fältmarskalken och hans lärda fruntimmer anställa hvarjehanda vetenskapliga och historiska forskningar” som historikern Anders Fryxell noterade.

Efteråt, när röken lagt sig, släpptes kvinnorna fram för att beskåda förödelsen. Tusentals marmorbitar hade spritts över hela Akropolis. När Anna lyfte på en av dem, fann hon en hemlig gömma.

Anna Åkerhielm adopterade en turkisk flicka

I dag förvaras på Uppsala Universitet det arabiska manuskript hon tog till vara. Mera gåtfullt är det öde som drabbade den lilla turkiska flicka som Anna i samma veva lät adoptera.

Elena, som tösen hette, blev föräldralös under kriget. När 3 000 flyktingar lämnade Aten för Smyrna, togs hon om hand av den nu 46-åriga svenskan, som lät döpa flickan till Charlotta.

Något eget barn hade Anna aldrig fått. Fanns det pojkvänner i det förflutna hade dessa säkerligen skrämts bort av antingen hennes skarpa intellekt eller ständiga resande.

Hela sitt liv förblev hon ungmö.

Men om Elena/Charlottas fortsatta öde är oklart, finns såväl Anna Åkerhielms resedagbok och de publicerade krigsrapporterna bevarade. Sakligt, nästan kyligt, beskriver hon hur striderna böljar, kanonerna mullrar och människor dör inför hennes ögon.

Om detta krig hade dåtidens svenskar dock förmodligen varit högst ovetande, om det inte varit för Annas skarpa blick och vassa penna.

Nu publicerades de i redigerad form i Ordinari Post Tijdender, vars ansvarige utgivare var överpostdirektör Samuel Åkerhielm, tillika Annas bror.

En remarkabel dam, alltså.

Första svenska kvinnan som blev adlad på egna meriter

Vilket även kung Karl XI förstod. 1691 adlades hon 49 år gammal som första svenska kvinna på egna meriter. ”Något i vår historia alldeles enstaka stående” som en samtida beundrare uttryckte det.

Till gratulanterna hörde bästa vännen och reskamraten Charlotta De la Gardie, som hon nu var sambo med på slottet Stade i det Bremen som ännu var svenskt.

1688 hade grevinnans make, fältmarskalk Otto von Königsmarck, avlidit på Greklands näst största ö Euboea. Anna var närvarande vid dödsbädden och beskrev i sin dagbok ”det rörande skådespelet då den sörjande makan, sig sjelf och den döende krigaren till tröst, läste ur bibeln eller någon af de psalmer, som Königsmark sjelf författat”.

Om sin väninna skrev hon i sin tur:

”Den ädla grefvinnan har troget skött och tjent hans excellens i denna sjukdom natt och dag, så att aldrig någon hustru kan mer göra och utstå. Hon har inte sofvit eller ätit, utan gråt, jämmer och böner till Gud, det har varit hennes enda spis.”

Men de efterlevande kvinnorna kom inte att sakna manligt sällskap.

Slottet blev en sorts miniakademi; en plats till många sökte sig för intellektuella samtal om litteratur, konst och vetenskap.
Mest bländade i salongen var Anna Åkerhielm. Nu drygt 50 år gammal var hennes lärdom stor och skarpsinnet intakt.

Under sina resor i Italien och Grekland hade de båda väninnorna ägnat mycken tid åt filosofiska diskussioner. Nu fortsatte detta med oförminskad styrka.

”Här lefde de båda vänninnorna tillsammans, underhållande och upplifvande hvarandras minnen, tills döden skilde dem åt” som en tidig levnadstecknare skrev.

Detta resande i minnet fortsatte fram till grevinnans död den 15 september 1597 – märkligt nog exakt på nioårsdagen av makens bortgång.

Förlusten av reskamraten tog Anna Åkerhielm hårt. I åratal hade kvinnorna varit som ler och långhalm. Nu var hon plötsligt ensam, utan vare sig man eller barn.

Inom ett år var ”Anna den beresta”, som hon kallades av vännerna, också död, 55 år gammal.