Elaine Eksvärd: ”Pappa skulle ta skammen med sig ner i graven”

I åratal tog Elaine Eksvärd varje tillfälle i akt att sätta ner foten och säga ifrån. I de flesta fall stod hennes ilska inte i proportion till oförätterna hon utsatts för. Grannen som till följd av ett missförstånd fotograferade Elaines tomt utan hennes tillåtelse ombads att dra åt helvete, och vänner som gjort henne besviken klippte hon utan pardon kontakten med. 

Det var inte bara vänner och bekanta som drabbades av Elaines vredesexplosioner. På sociala medier gav hon sig ofta in i hätska dispyter med andra offentliga personer som hon inte kände.

– Känslan av att få sätta en gräns var som ett drogrus, oavsett vilket sammanhanget var. Men baksmällan efteråt var påtaglig, medger Elaine.

Utbrotten efterlämnade en bitter efter­smak av skam och förtvivlan. Trots det hade Elaine svårt att kontrollera den känslomässiga växellådan där hon konsekvent lade i femmans växel i reaktionsstyrka när hon många gånger borde ha nöjt sig med en betydligt lägre växel. Under metoo-hösten 2017 eskalerade hennes stridslystnad.

– Jag var så arg och hade så många konflikter. Känslostormarna gjorde mig helt utmattad. Jag förstod inte att mina utbrott hade koppling till min barndom med sexuella övergrepp. Att de var mitt sätt att överkompensera för gränsen jag inte fick dra som liten då min pappa förgrep sig på mig.

När Elaines förläggare John Häggblom föreslog att hon skulle skriva en uppföljare till boken Medan han lever från 2016, där Elaine för första gången berättade om övergreppen, tittade hon frågande på ­honom.

– John bad mig att fundera över vad övergreppen hade fått för konsekvenser i mitt vuxna liv. Jag förstod inte vad han menade. Jag är ju fri och mår bra nu, försökte jag övertyga honom.

Skrev ny bok

Men förläggarens ord hade sått ett frö. Elaine började grunna på om hennes lättantändliga temperament verkligen var en del av hennes grundpersonlighet som hon tidigare trott. Med hjälp av sin terapeut kom hon fram till att konfliktbenägenheten nog snarare var en följdverkning av barndomens övergrepp, den också.

I sin nya bok, Överlevare – att bli hel efter en trasig barndom, listar Elaine en rad allvarliga symtom som är vanliga hos dem som lever med barndomstrauman i form av sexuella övergrepp, exempelvis svårigheter att reglera känslor och hantera relationer. Otaliga är de reaktioner och handlingar i vuxen ålder som Elaine sätter i samband med sin barndom.

Där­ibland panikångesten som uppkommer då hon ser en man som sitter med sin dotter i knät. För de flesta ett oskyldigt tecken på tillgivenhet mellan far och dotter, men inte för Elaine som läser in en sexuell underton i bilden. Eller smulor i soffan som i tankarna för henne tillbaka till pappans skräpiga manchestersoffa där Elaine från två års ålder parkerades framför porrfilmer under pappahelgerna.

– Någon enstaka gång hyrde pappa en Kalle Anka-film åt mig, men annars satt jag mest i hans soffa och tittade på porrfilm. Jag kan bara påminna mig att vi åkte pulka två gånger under alla vintrar jag var där. Vi gick aldrig ens till parken som låg precis utanför hans port, konstaterar hon med en suck.

Sexuella övergrepp

Medan Elaine lämnades ensam med porrfilmerna hade pappan allt som oftast sex med någon prostituerad i rummet intill. När det blev läggdags fick Elaine göra honom sällskap i sängen. Varje kväll hon var där fram till tio års ålder somnade hennes pappa med handen innanför hennes trosor. Om övergreppen gick ännu längre vet hon inte. Pappans nervösa kommentarer kring möjligheten att hon kunde vara gravid indikerar att så kan ha skett, men Elaine har inget minne av att han våldtog henne.

Kanske är det förträngningsmekanismen som skonar henne från de smärtsammaste minnesbilderna. Med ett barns villkorslösa kärlek till sin förälder försökte Elaine länge skydda sin pappa från socialtjänsten och mamman som anade att något inte stod rätt till. Efter påtryckningar medgav hon till slut motvilligt att det fanns porrfilmer hemma hos pappan. Han svarade med att anklaga henne för att ljuga och fantisera.

ocialtjänsten lät sig dock inte övertygas. Hädanefter fick far och dotter enbart träffas i sällskap av en kontaktman. Elaine var 19 år då hon oplanerat konfronterade sin pappa.

– Det var nästan en utomkroppslig upplevelse när jag såg mig själv skrika förtvivlat på honom. Jag tänkte: Händer detta?

Under åren som följde var deras kontakt ytterst sporadisk. 2015 kom ett oväntat sms från pappan. Meddelandet innehöll en erotisk film.

– Samma dag ringde jag upp min förläggare och berättade att jag blivit sexuellt utnyttjad av min pappa och tänkte skriva en bok om det. Redan då visste jag att boken skulle heta Medan han lever. Jag ville att pappa skulle få ta skammen över det han gjort med sig ner i graven. Dessutom ville jag varna andra så att inte fler barn skulle utsättas för honom.

Vid sidan av sitt jobb som retorik­expert har Elaine grundat den ideella föreningen Treskablinoll som strävar mot att de tre barn i varje skolklass som i nuläget utsätts för sexuella övergrepp ska reduceras till noll. Ansträngningarna har fått resultat. Lanseringen av det så kall­ade Förskolebrevet ledde häromåret till att utbildningsministern lade in undervisning kring integritet i läroplanen för förskolan.

Men än finns mycket kvar att göra. Inte minst vill Elaine få omgivningen kring sexuellt utnyttjade att utan reservationer ta parti för offret. Att det inte är någon självklarhet vet hon av egen erfarenhet. Då hon för 20 år sedan tog steget att berätta om övergreppen för sin pappas familj möttes hon i flera fall av helt andra reaktioner än vad hon hade förväntat sig.

– Många av dem tyckte det var pinsamt för familjen och ville tysta ner det hela. Hur kan man ens tänka att det är pinsamt? Det man istället borde tänka är: Vad hemskt att ett barn i vår familj blivit utsatt för sexuella övergrepp. Förlåt för att vi inte lyckades skydda dig. Jag får många mejl från svikna barn där mammorna fortsätter att vara gifta med pedofiler trots att de vet att männen förgriper sig på deras barn. Jag vet inte vad som är värst: förövarna eller alla anhöriga som blundar? utbrister Elaine med rösten fylld av frustration.

Maken Gustav tillhör dem som alltid tagit Elaines uppväxttrauma på största allvar. Kanske delvis för att han bär på ett eget trauma av att som 17-åring ha mist sin mamma i Estoniakatastrofen. Ändå var Elaines barlast från barndomen nära att ödelägga deras äktenskap. Allteftersom tiden gick irriterade sig slagskämpen i Elaine alltmer på att den behärskat lagda Gustav inte tydligare markerade sin avsky mot hennes pappas handlingar. Varför skällde han inte ut hennes pappa eller till och med mordhotade honom? undrade hon uppbragt. Till slut hade hennes kärlek förbytts i förakt och separationen var ett faktum.

– Jag kände att Gustav förflyttade sig från en plats där jag behövde honom. Då gick min känslomässiga järnridå ner. Jag valde tryggheten i att inte behöva lita på Gustav. Jag var inte kär i honom på tre år. Det var jättemärkligt.

Hittade kärleken – igen

För Elaines vidkommande var äktenskapet över. Men mot alla odds lyckades hon och Gustav sent omsider hitta tillbaka till varandra.

– Det avgörande för vår återförening var att Gustav förstod att mitt beteende var kopplat till min barndom, men också att vi hittade en jättebra familjeterapeut. Den relation vi hade haft behövde ta slut för att vi skulle kunna skapa något nytt tillsammans.

Idag kan inte Elaine tänka sig en tillvaro utan sin man.

– Jag är jättekär i Gustav och vill vara med honom hela tiden. Det känns om hela min värld skulle rasa samman om han skulle lämna mig eller gå bort. När jag säger det till Gustav svarar han att det är precis som det ska vara.

Även under perioden då Elaine betvivlade att Gustav var mannen hon ville dela sitt fortsatta liv med var hon övertygad om att han var mannen hon ville dela föräldraskapet med. När de bestämde sig för att fortsätta tillsammans var Elaine redan höggravid med deras andra barn, Evelyn. Dottern föddes med skelning och ett blåsljud på hjärtat, vilket föranledde en utredning. Samma dag som Medan han lever släpptes kom beskedet att Evelyn, då åtta månader, hade Williams syndrom – en sällsynt kromosomavvikelse som kan ge upphov till olika symtom och medicinska åkommor, däribland att den motoriska utvecklingen liksom tal- och språkutvecklingen försenas.

– Hela världen rasade samman för mig när Evelyn fick sin diagnos, minns Elaine. Alla mina föreställningar om hennes framtid ramlade ner i backen. Jag hade sett framför mig att hon och jag skulle åka på weekendresor till London när hon blev tonåring och att hon kanske skulle bli arkitekt som vuxen.

Om Evelyn kommer att bli normalbegåvad eller få leva med en lättare förståndsnedsättning vet man inte ännu, men Elaine har slutat oroa sig för sin dotters framtid och insett att det viktigaste är att hon blir lycklig. I dagsläget räcker det med små åthävor för Evelyn ska vara nöjd med livet.

– Hon älskar enkla saker som att åka kollektivtrafik, bläddra i tidningar och lära sig namn. Evelyn är en väldigt social och underbar person.

Tidigare samma förmiddag har jag själv fått se prov på detta. Strax efter att vi anlänt till familjens villa kommer Elaine och femåriga Evelyn åkande i en taxi. Evelyn vinkar glatt av taxichauffören då han backar ut från uppfarten. När Elaine en stund senare serverar henne lunch vid köksbordet flyttar hon sig raskt till stolen bredvid min. Nu visar det sig visserligen att det är mitt kollegieblock som hon är mest intresserad av, men att Evelyn besitter en stor social förmåga råder det ingen tvekan om.

– Det tillhör hennes diagnos att lita på människor, förklarar Elaine då hon har lämnat dottern på den närliggande förskolan. När jag tänker på att barn med funktionsvariationer löper tredubbel risk att drabbas av sexuella övergrepp blir jag helt matt. Samtidigt resonerar jag att det är bra att Evelyn har en skeptisk mamma bredvid sig. Jag är raka motsatsen till henne när det gäller tillit. Tillsammans möts vi på mitten. Ibland behöver jag se världen genom Evelyns oskuldsfulla ögon för att bli glad.

Vill inspirera

För några år sedan startade Elaine kampanjen ”Inte så konstigt” för att lyfta fram barn med funktionsvariationer.

– Jag fick idén efter att några barn på förskolan kommenterat Evelyns skelning. De tyckte att hon såg konstig ut. Varken sagor eller Hollywoodfilmer visar ju barn med fysiska utmaningar. För att ytterligare avmystifiera funktionsvariationer har jag låtit Evelyn vara förlaga till en av figurerna i min nya barnbok.

Med nämnda bok, Vardagshjältarna och Trollkarlen Tyst, vill Elaine inspirera barn att sätta ord på svåra saker. Att hon själv kom någorlunda hel ur en trasig barndom tackar hon två personer: sin brasilianska mamma Dilza, som kämpade för att få bort henne från pappan, och sin styvpappa Anders som visade henne vad äkta faderskärlek är. Anders avled i våras i sviterna av covid-19. Elaine saknar honom givetvis. Sin biologiska pappa känner hon däremot enbart likgiltighet för.

– Jag är helt ointresserad av honom. Han har förbrukat sin rätt att vara pappa. Men jag hade önskat mig en ursäkt från honom. Att höra honom erkänna att han gjorde fel skulle ha givit mig någon sorts upprättelse och ro i själen.

”Det är inte så konstigt”

Så kan du bemöta familjer med funktionsvariationer:

• Var öppen kring diagnoser.
• Lär barnen i din egen familj att det inte är något konstigt.
• Umgås med personer med funktionsvariation – vuxna och barn.
• Bjud in på fest/kalas och ha inställningen att vi alla är olika och har fått olika förutsättningar, vissa måste man hjälpa mer.
• Införskaffa böcker/filmer där karaktärer med funktionsvariation ingår.
• Fråga gärna familjer med funktionsvariation om ni kan underlätta för dem på något sätt. Ni kanske får gråt och lättnad tillbaka, men en hjälpande fråga till folk som kämpar borde inte vara så konstigt.