Roger Dupé: “Jag är van att kämpa”

[b]SUPERMODELL[/b] Efter tuffa ungdomsår tog allt en oväntad vändning för fotbollskillen Roger Dupé. Han upptäcktes på gatan – och blev supermodell. I sin bok skriver han om framgång och misslyckande.

När Roger Dupé fick frågan om han ville bli Rolls-Royces ansikte utåt visste han att han hade nått sitt mål. Han, en invandrarkille från Bäckby i Västerås som tagit till knytnävarna på rasterna för att de andra barnen retade honom för hans hudfärg. Killen som haft läs- och skrivsvårigheter, som snattade och hängde med fel umgänge vid torget. Nu var han symbolen för framgång, lyx och rikedom.

– Det var historiskt, ingen annan färgad hade frontat Rolls-Royce. Det var ett kvitto på min framgång och en knäpp på näsan på alla som säger att svarta modeller inte funkar. 

Vi sitter vid hans matbord i hans tvåa i ett höghus i Stockholmsför­orten Solna med en bländande utsikt över Råstasjön och den enorma Friendsarenan som granne. 

Längtade hem till mamma och pappa

Det är tre år sedan han flyttade hem nu, från staden han älskar och absolut kunnat tänka att leva sitt liv i, New York. Men han längtade hem, till mamma och pappa och syskonen i Sverige, till vännerna och till att få starta ett eget liv. Ett vuxenliv med egen lägenhet, egna möbler och kläder som hinner hänga i en garderob, inte bara packas i och ur en resväska. 

Från det att han var 19 tills han fyllde 25 år har han upplevt det som de flesta bara kan drömma om. Han har bott i modemetropolerna Milano, London och Paris. Modellat för bland annat Kenzo, NK, Acne, Vogue och H&M, plåtningar, catwalker och kändispartyn i turbofart. 

– Livet som modell går fort, du flygs hit och dit. Du hinner inte reflektera över allt som händer. Men jag minns när jag 2016 stod i New York och såg mig själv på billboards över hela Times Square. Det var overkligt. Jag som var en strulig förorts­kille från Bäckby. 

Han ställer fram en glaskaraff med vatten och häller upp i våra glas. I en vit Stringhylla på väggen ligger två magasin, på ena omslaget frontar Zlatan, på det and­ra Roger. 

Roger Dupé:
2015 gör Roger Dupé reklam för H&M. ”Det var så overkligt, att se sig själv överallt på Times Square i New York”.

Zlatan har gett kraft

Zlatan är den stora förebilden. Båda är de underdogs som kämpat sig till framgång. Den identiteten har gett kraft. Det var den som fick honom att inte ge upp när han i början av sin karriär, i en lägenhet i Paris, började se ett mönster i modellvärlden: att han och de andra svarta modellerna jobbade på helt andra premisser.

– Marknaden för oss svarta modeller var begränsad. Det var en viss typ av märken du kunde göra. Jag var tvungen att slåss tio gånger hårdare. Men jag är van att kämpa och ser mig inte själv som ett offer.  

Det är fotbollen som har lärt honom att vara stark, gett honom självkänsla och självförtroende. Fotbollen som han under hela sin uppväxt trodde skulle bli hans liv. 

Han minns fortfarande när pappa kom hem med den där VM-bollen han köpt på en mack. Roger var fem år och visste, så fort han fick bollen i handen, att fotbollsproffs skulle han bli. 

– Nu blev det ju inte så, men fotbollen, den har jag att tacka för allt. Utan fotbollen hade jag nog inte hållit mig på banan. 

För uppväxten var strulig. Mamma och pappa var inflyttade från Togo och Ghana. De jobbade hårt för att få livet i det nya landet att bli bra. Pappa jobbade treskift på fabrik, mamma på hotell.

– Pappa sov på eftermiddagarna för att gå och jobba på natten. Jag och mina syskon blev vuxna tidigt, lärde oss att ta hand om varandra. Min storasyster tog hand om mig, jag tog hand om min lillasyster. 

Uppfostran var sträng, de moraliska värdena tydliga: Man tar ansvar för sitt liv. Den där inre kompassen har hjälpt honom när han tappat fotfästet. För det hände. Som liten var det bökigt, Roger slogs, skolan ringde hem, om och om igen, bad föräldrarna komma in på samtal. 

– Det var första gången jag mötte rasism. Barn skrek N-ordet till mig och jag  tog till nävarna. Det var inte rätt att slåss, men det var inte heller rätt av dem att säga N-ordet. Jag kände mig utsatt, att det alltid var jag som fick skulden. 

Roger Dupé:
Roger hade tidigt sikte på att bli fotbollsproffs och tränade hårt.

Stolt över sin bakgrund

Hemma talade pappa om Nelson Mandela, om kampen för svartas rättighet, om att Roger skulle vara stolt över sin bakgrund. 

– Det där har jag med mig, att vara stolt över den jag är. Men jag kände mig utanför. 

Fotbollen hjälpte. Laget gav gemenskap, tillhörighet. Ju bättre han blev, desto högre status fick han. I skolan var det tufft, Roger hade svårt både att läsa och att skriva. I efterhand har han funderat om han kanske har adhd. Men någon utredning gjordes inte. 

– Min familj visste inte vad adhd var, och jag har tänkt att kanske skulle det varit bra för mig att få stöd med läs- och skriv, samtidigt hade en diagnos sänkt mitt självförtroende. Nu fick jag kämpa hårdare och gick ut med rätt bra betyg. Det gjorde mig stark.  

Fotbollen var det viktigaste och hans talang tog honom upp till division två. Men i tonåren började annat konkurrera, tjejer, fester och häng med kompisarna. 

– Jag fattade inte att den stora insatsen för att bli bra handlar om att nöta, träna och ha disciplin. 

Och så skadade han sig, fick en smäll på knäet som krävde rehab i fyra månader. Roger bestämde sig för att lägga fotbollen på hyllan. Något han ångrar idag.

– Jag kan fortfarande bli arg på mig själv för att jag inte kämpade mer. Det finns ett ärr djupt här inne i hjärtat. Jag hade behövt en mentor, någon som hjälpte mig att fokusera.

När han bestämt sig för att lämna fotbollen hamnade han som i fritt fall, vem var han nu? Vad skulle livet gå ut på? Han hamnade i fel kretsar.

– Och det var inte längre på nivån palla äpplen och sno godis, det var droger och kriminalitet. 

Roger Dupé:
I “Den motvilliga modellen” berättar Roger om både misslyckandena och framgångarna.

Kompisen svårt misshandlad

En kväll i Bäckby centrum kom vändpunkten, Roger såg en bekant misshandlas svårt. Roger blev rädd, och insikten kom: han måste ta sig därifrån. 

– Någonstans inom mig visste jag att jag inte var en sådan kille som hamnade snett. Och jag ville inte göra mina föräldrar besvikna, det var tufft att se dem ledsna över att jag strulade till det. 

Livet gav honom en andra chans. Det är så han tolkar det som hände när han och kompisarna var i Stockholm för att kolla in kläder. De blev förföljda av två kvinnor. Roger blev först irriterad, trodde kvinnorna att de hade snott något? Så kom de fram, sa att Roger var väldigt vacker, att de var modellagenter, och hade han funderat på att bli modell? 

– Jag fattade verkligen ingenting, vadå modell? Men jag tog visitkortet. 

Han åkte hem till Bäckby, fortsatte jobba på lagret på Coop, började studera socialpsykologi. Nu skulle han skaffa sig en ordentlig utbildning. Men visitkortet brände i fickan.

– Att de kom fram just till mig där på Drottninggatan, det måste ha en mening. Kanske var det min chans att göra det jag inte gjort med fotbollen, satsa fullt ut.  Kanske kunde modellandet täppa över mitt blödande fotbollshjärta.

Så Roger slog numret, och Mikas agentur svarade. Javisst, han kunde komma till Stockholm. 

– Vi tog några “pollar”, alltså polaroidbilder, det tog en kvart ungefär. Jag fattade ingenting, jag var van vid fotbollsvärlden där man var tvungen att verkligen visa upp vad man kunde.

Så ringde de, kunde han komma och delta i en mannekängvisning då?

– Jag sa ja, men hade ingen aning om vad jag sa ja till. När jag kom dit skulle vi prova kläder och det var mixat med både killar och tjejer som var halvnakna. Det kändes obekvämt. 

Samma sak att gå på catwalken och att posera framför kameran, ovant, stelt. Roger kände sig blyg. Men det släppte. Ett år senare hade han lagt världen för sina fötter. Resan till Paris var första steget. 

– En dag stod jag med mina kompisar och hängde i Bäckby centrum och sa att nu åker jag till Paris, och de bara “va?”. Samma sak med mamma och pappa, de förstod inte vad jag skulle göra där. 

Roger hade medvetet varit försiktig med att prata med föräldrarna om modellandet. Han visste att de inte skulle vara helförtjusta. 

–Utbildning är viktigt för mina föräldrar med deras bakgrund. Jag ville inte säga något om modellandet förrän jag kände att det skulle gå bra. 

Roger Dupé:
Det är viktigt att våga göra saker utanför sin komfortzon, säger Roger Dupé. Foto: Peter Jönsson

Har mött kärleken

Så om han med sin bok kan hjälpa någon att ta tag i sitt liv och våga tro på att man kan, även om förutsättningarna är tuffa, är han nöjd. Själv mår han toppen. Han trivs i sin lägenhet. 

– Jag gillar bruset i storstaden men vill inte bo mitt i. Här är nära till naturen och  lagom stilla. 

Och så har han mött kärleken. Tidigare var han rädd för att släppa någon in på livet. I en värld av ytliga kontakter har det varit svårt att visa tillit till en djupare relation. 

– Man kan tänka att personen kanske vill vara med en bara för att man är känd. 

Men nu vågar han tro. Och hans flickvän har fått komma hem och hälsa på mamma och pappa i Bäckby, ett nog så starkt bevis på kärleken. 

– I min familj och kultur tar man bara hem flickvänner om det är på riktigt. Jag har visserligen tagit hem en flickvän förut men då trodde jag att det skulle bli vi. Men nu, nu känns det riktigt bra. 

Barn vill han gärna ha, tre har varit målet men nu när hans syster fått två börjar han vackla. Det verkar vara mycket jobb, två får kanske räcka. 

Föräldrarna är stolta nu, men framför allt för att Roger visat att han kan stå på egna ben och ta ansvar för sitt liv.

– När det gäller modellandet har de accepterat det men det skulle smälla mycket högre om jag tog en akademisk examen.

För modellar gör han fortfarande.

– Det är min kassako även om livet är intensivt, säger han. 

Lägenheten där han bor andas lugn, går i vitt, svart och sobert mockafärgad. Dammsugaren står bredvid köksbordet. 

– Jag är pedantisk, allt ska vara på sin plats. 

Och så gillar han att pyssla om sina blommor, duschar dem varje dag, pratar med dem, det syns. Växterna ser som hämtade ur en blomsterkatalog. 

– Jag tror jag fått det från min pappa, han skötte alltid om blommorna. Mår de bra, mår jag bra. 

Roger Dupé:
Roger skrev historia när han, som första svarta man, blev frontansikte för Rolls-Royce.

Var nära att ge upp

Så stod han utanför flygplanet, fjärilar i magen och en hjärna som gick på högvarv. 

I en och en halv månad gick han sedan på 10–15 castings om dagen. Inget napp. Han levde på pengarna från jobbet på Coops lager. Han var så nära att ge upp.

– Nålsögat var ännu smalare för svarta modeller. Det gjorde mig arg, jag kände att jag inte fick visa vad jag gick för på samma grunder som alla andra för att jag inte var normen i industrin. 

Fotbollen kom ännu en gång till hjälp, disciplinen, taktiktänket, vikten av att äta bra och inte sväva ut. Allt det han lärt sig men inte använt under fotbollstiden.

– Nu hade jag fullt fokus. Det är lätt att gå fel i modellvärlden, det är galna fester, galna människor och allt går så fort. Men jag höll mig till mina strategier. 

Så öppnade sig modelldörren, Kenzo valde honom, och sedan låg världen öppen. Men Roger fortsatte att gå hem i tid från festerna, hålla fokus. Även om det blev fest ibland, med kändisar som Leonardo DiCap­rio, Jay-Z och Rihanna. Riktigt starstruck blev han bara en gång, när han träffade Naomi Campbell, modellen han känt vissa likheter med. Att ta sig upp trots att världen gång på gång målar in en i ett hörn, på grund av hudfärgen. 

– När jag träffade Naomi bad jag att få ta en bild tillsammans med henne, det var stort för mig. 

Så kom revolutionen, 2016. Han gjorde film för Rolls-Royce. 

– Marknadschefen sa till mig att jag var precis vad de ville ha, en svart modell var framtiden. 

Plötsligt öppnades helt andra dörrar – alla ville ha honom och inte bara som modell, utan som person, som talesman för vikten av mångfald.

– Jag blev en offentlig person, fick tillgång till helt andra arenor, syntes överallt i medierna, satt i TV4-soffan, pratade i radio och poddar. Jag var inte längre bara en modell utan en person, och jag fick komma ut med mitt budskap.

Målet som modell var uppnått. Nu var det dags att ta nästa steg. Roger ville utvecklas, satsa på entreprenörskap inom mode eller skönhet. Satsningen resulterade bland annat i att han skrev en bok tillsammans med Leone Milton. 

Boken är som en bikt. Han vill berätta både om misslyckande och framgång. Att berätta om misslyckanden är bättre än att bära dem ensam, förklarar han. Det var vad han kände när han 16 år gammal biktade sig första gången (hans familj är katoliker): en tyngd lättade från hans axlar. 

– Man behöver inte gå till en präst för att berätta om det som är jobbigt. Det viktiga är att inte bära det svåra ensam.

Bli prenumerant

Icakuriren är din självklara vän i vardagen. Veckans måltider, stöket i hallen, och människors livserfarenheter ligger oss varmt om hjärtat.
Som prenumerant på Icakuriren läser du tidningen gratis i appen FLIPP. Du kan börja läsa tidningen i FLIPP direkt efter ditt köp.

Börja prenumerera på Icakuriren idag.

Scroll to Top