• Få icakuriren.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!

  • Hamid Zafar: Årets svensk och rektor i skolan som Gud glömde

    Sjumilaskolan rådde kaos, lärarna hotades och eleverna slogs. Med Hamid Zafar som rektor blev skolan trygg, eleverna klarade målen och själv blev han Årets svensk.

    Hamid Zafar: Årets svensk och rektor i skolan som Gud glömde
    – Skolan är livsviktig, den kan vara avgörande för vilket liv man har möjlighet att leva, säger Hamid Zafar. Foto: Peter Jönsson

    Skolan Gud glömde. Det var känslan när Hamid Zafar tillträdde sitt jobb som rektor för beryktade Sjumilaskolan i Biskopsgården, en av Göteborgs tuffaste förorter. Tidningsrubrikerna skrek ut kaos, upplopp, lärare som hotades och elever som klådde upp varandra inför rädda lärare i klassrummet.

    Hamid hade blivit headhuntad. Tackat ja och bestämt sig för att rädda skolan. Skolan han själv gått i på både mellanoch högstadiet. När han kom dit blev han både arg och besviken. Den tomma, asfaltssvarta skolgården, inga gungor, klätterställningar, sittplatser eller något som inbjöd till lek, till uteaktivitet.

    – Det var som om tiden stått still i 20 år. Det var faktiskt lite kusligt med samma tomma skolgård. En skola som blivit lämnad av samhället, lämnad åt sitt öde, säger Hamid Zafar och slår ut med händerna.

    Tre och ett halvt år senare har han vänt utvecklingen 360 grader. Höjt måluppfyllelsen, skapat trygghet, elever som presterar och får godkänt. I december blev han utnämnd till Årets svensk av tidskriften Fokus. Hamid höll på att ramla av stolen när chefredaktören Johan Hakelius ringde.

    – Jag blev helt chockad, förstod ingenting. Årets svensk tänker jag är sådan som verkligen utförd en bragd, alltså i nivån VM-guld, jag är ju bara en grå tjänsteman som gjort mitt jobb. Att vända utvecklingen på en skola är inget man gör ensam, det har vi gjort tillsammans.

    Men vann gjorde han, och nu har han suttit i tv-sofforna och gjort tidningsintervjuer, pratat skolutveckling, ledarskap och vikten av att ställa krav. Det, tillsammans med högt ställda förväntningar och förutsättningar för att lära sig saker genom att ha hög kvalitet på undervisningen, är vägen att gå. Hamid skriver även krönikor i Göteborgs-Posten och är aktiv i sociala medier.

    – Jag tycker det är konstigt att inte fler rektorer hörs i medierna, vi jobbar ju med demokrati, arbetar med de människor som ska bli framtiden.

    Många av eleverna kunde nästan inte läsa när Hamid Zafar tillrädde som rektor på Sjumilaskolan. – Då är det inte lätt att hänga med i undervisningen, säger han. Foto: Peter Jönsson

    Lärarna fick ultimatum

    Att skapa en skola för alla är hans passion. När han kom till Sjumilaskolan 2015 hade den enorma anmärkningar från Skolinspektionen, undermålig kvalitet på undervisningen, låg måluppfyllelse, lärare som var rädda, elever som blev slagna. Skolinspektionen hade dömt skolan till 1,5 miljoner kronor i vite.

    – Man kände det när man gick i korridorerna, det var väldigt stökigt, elever som sa riktigt fula saker till varandra, knuffades och slogs. I klassrummen hade alla lärare en mobiltelefon, av säkerhetsskäl, för att kunna ringa efter förstärkning.

    Hamid berättar att han precis hade gjort samma resa på en annan förortsskola i Angered. Skolan i Angered skulle till och med läggas ner eftersom den fått så skarp kritik av Skolinspektionen. Men tillsammans med rektorn på skolan lyckades Hamid, som biträdande rektor, vända skolan i rätt riktning.

    – Vi var tvungna att ändra i princip allt. Lärarna fick ett ultimatum, antingen gick de med på alla ändringarna eller så fick de sluta. Alla sa upp sig.

    Vet vad eleverna har rätt till

    Det är en styrka han har, säger han, att våga vara stark i ledarskapet, att våga leda. Konsensuskulturen han ofta mött har han inte mycket till övers för. Som ledare måste man våga fatta obekväma beslut. Insatserna man gör som ledare måste leda till rätt resultat.

    – Lärarna tyckte att de förändringar vi skulle göra skulle förstöra den goda sammanhållningen i lärarkollegiet. Men om den goda sammanhållningen inte gett så mycket måluppfyllelse så har den inget värde.

    Hamid talar högt och mycket, säger att en sak som också hjälpt honom är att han är väl bevandrad i skolvärlden och i juridiken. Innan han började jobba som rektor hade han först arbetat som gymnasielärare, efter det flera år på Skolinspektionen och gjort många tillsynsbesök.

    – Jag vet väldigt väl vad eleverna har rätt till. På skolor som är i fritt fall har jag sett att det blir mer fokus på personalen än på eleverna. Frågorna jag fick av lärarna när jag tillträdde handlade nästan uteslutande om personalen, inget om eleverna, hur de skulle nå målen.

    Hamid älskade att läsa, här går han i tvåan år 1990. Foto: Privat

    "Språket är nyckeln till allt"

    Det hade också blivit ett vi- och dem-tänk, eleverna sågs snarare som ett hot än som "våra elever". Inom skolan jobbade man mycket i stuprör, de olika lärararbetslagen hade inte något samarbete sinsemellan.

    – En bra skola har ett vi-tänk. Alla elever, även de som gör dumma saker som att tända på papperskorgar, är våra elever, och vi behöver ha en gemensam inställning till vad vi ska göra för att få fungerande elever och skola.

    Just att skapa en samsyn bland personalen var en viktig nyckel när Hamid tillträdde på Sjumilaskolan, där var nämligen ordningsreglerna olika från arbetslag till arbetslag. Så tydlighet var första steget, det andra var personalstyrkan. Hamid såg till att man bara hade behöriga lärare. Och så gjorde man en tydlig kartläggning – vad kunde eleverna egentligen? Inte mycket, visade det sig.

    – Många kunde nästan inte skriva eller läsa. Då är det inte lätt att hänga med i undervisningen. Vi specialsydde och individualiserade stödet. Språket är nyckeln till allt.

    Just tillgången till språket, och med det läsandet, berättandet, har varit en viktig del av Hamids egen uppväxt. Han som alltid älskat att läsa, bokslukare i så hög grad att han benämner sig själv som nördig. Suget efter romaner, efter berättelser, har han fått från mamma. Mamma, som var analfabet i hemlandet Afghanistan, höll den muntliga traditionen starkt vid liv i lägenheten i Biskopsgården och berättade sagor så fort det gick, vid läggdags, när hon lagade middag, när de åt middag. Barnen badade fullkomligt i berättelser. Och när de inte var hemma hängde Hamid med syskon på folkbiblioteket på Sjumilaskolan.

    – Jag och mina syskon älskade att läsa, vi hade till och med tävlingar om vem som först skulle hinna läsa ut alla böckerna i biblioteket.

    Hamid ler, säger att han och hans äldre bror helt försjönk i författaren Olov Svedelids romaner, framför allt en ungdomsdeckarserie som hette Betongrosorna, som utspelade sig i förorten.

    – Några ungdomar hade startat en detektivbyrå och en av huvudpersonerna var en turk, det var ju den invandrargruppen som var störst på 80-talet. I hela Göteborg tror jag det fanns två afghaner när pappa flyttade hit, pappa var den ena. Det var spännande att det utspelade sig i förorten, man kunde identifiera sig.

    Strejkade för skolbiblioteket

    Kärleken till Olov Svedelid var gigantisk. Hamid skrattar, han och hans bror ville veta allt om honom. De frågade bibliotekarien var han bodde, Stockholm trodde hon, och så gick de och slog upp Olov i telefonkatalogen, gick till kiosken på hörnet och la i en krona. Olov Svedelid svarade.

    – Haha, vi sa att vi älskade honom och hans böcker och att det bara var det vi ville säga. Han bad om vår adress, och sedan fick vi ett brev av honom, med pins och vykort med Betongrosorna på. Vi var så lyckliga.

    Hamid ler igen. Litteraturen är central. En väg till språket, men också ett sätt att skapa sammanhang, förståelse, identitetsskapande. När han var tolv år lades biblioteket på Sjumilaskolan ner.

    – Det var riktigt tråkigt, vi strejkade för att det skulle få vara kvar, men nej.

    Att kämpa för det som är viktigt, det var inte första gången han strejkade, två år innan hade han och syrran strejkat för att skolan de tidigare gick på inte skulle läggas ner. De satt hemma och pluggade istället.

    – Ja, den där strejken var ganska stor, Göteborgs-Posten kom hem till oss och gjorde intervju med mig och min syster. Men skolan lades ner.

    Han berättar om när han själv kom till Sverige som femåring, säger att han tycker att det är lite synd att han inte kommer ihåg hur språkinlärningen gick till. Det hade varit en bra tillgång i arbetet. Men han minns inte. Minnena från Afghanistan innan han, hans tre syskon och mamma flydde landet, är inte heller så tydliga. De kom till Göteborg 1987 under den sovjetiska ockupationen av Afghanistan. Hamids pappa, som hade stridit mot ryssarna, hade flytt några år tidigare och bodde i en etta i Masthugget i Göteborg. Hamid minns hur pappa tog emot i vintrigt Göteborg. De flyttade in i hans etta i Masthugget.

    – Jag kände mig så välkommen till Sverige. På nätterna fick vi sova på hotell eftersom det var så trångt i ettan. Efter cirka en månad fick de tag i en femma i Biskopsgården och flyttade dit.

    – Det var fantastiskt stort, jag och min bror fick dela ett rum och vi trivdes verkligen.

    Fem år gammal började han förskolan, svenskan lärde han sig snabbt. Språket, det är nyckeln, säger han och återkommer till nutiden.

    – Vi kan inte lura människor och säga, som vissa gör, att det räcker att ni kan engelska, det gör det inte. För att kunna jobba på svenska arbetsplatser behöver du kunna språket.

    Han återkommer till skoldebatten och att vi måste höja kraven och förväntningarna. Han säger att det finns en missriktad välvilja som passiviserar människor.

    – Många svenskar hittar ursäkter i elevernas bakgrunder, att elever från socioekonomiskt utsatta områden har dåliga skolresultat och så har vi nöjt oss med det. Men vi måste alltid ha höga förväntningar på alla människor.

    Göteborgs-Posten skrev om Hamid som strejkade med sin lillasyster för att skolan de gick på skulle få vara kvar. Foto: Göteborgsposten/Privat

    Böckerna kom tillbaka trasiga

    Han tar exemplet från när han tog över rektorskapet på Sjumilaskolan, kaoset. På biblioteket kom böckerna aldrig tillbaka eller var trasiga

    – Bibliotekarien skickade inte ens ut betalningspåminnelse eftersom hon tänkte att föräldrarna inte kan betala. Det är fel väg att gå, det är också att göra människor till passiva offer.

    Får man inte veta vad som gäller kan man inte följa de krav som ställs.

    – Det där snarare stjälper än hjälper och blir förödande från samhällets sida. Det skapar en bild av att samhällsmedborgare har dubbla måttstockar, att en del är kapabla, andra är det inte. Det andra är att man då visar att man har mycket låga förväntningar på vissa människor.

    Hamid agerade mycket konkret, bibliotekarien fick skicka ut alla betalningspåminnelser, samma sak när det gällde andra saker i skolan som gått sönder. Fakturan gick till föräldrarna till den elev som åsamkat skadegörelsen.

    Fick föräldrar att ta ansvar

    – En pappa fick en faktura på 9000 kronor för en soffa som hans son hade haft sönder, såklart blev han helt förtvivlad. Men han betalade. Det är ett sätt för skolan att visa att vi är ansvariga tillsammans för skolmiljön. Det är viktigt att visa att man förväntar sig samarbete och ansvar från människor.

    Han har också varit stenhård med skolplikten, eleverna måste komma till skolan. Han har berättat för föräldrarna att det är deras plikt att se till att deras barn kommer till skolan.

    – Även om en mormor har dött i hemlandet och familjen måste åka dit så ska barnen gå i skolan, man får lösa det. Vi har många lov i Sverige. På alla möten han höll i för föräldrar var det skolplikten han lyfte upp.

    – Jag har en väldigt stark tro på varje människas inneboende kraft. Och skolan är livsviktig, den kan vara avgörande för vilket liv man har möjlighet att leva.

    Han säger att åren på Sjumilaskolan var väldigt viktiga, att säga upp sig från sin tjänst var det svåraste beslut han tagit, som att lämna sin familj. De hade ju gjort resan ihop, vänt skolans utveckling.

    – Dessutom var det ju min uppväxt, jag känner till varenda plätt, varenda asfaltsbit man kan spela fotboll på.

    Men det var läge att ta nästa steg, Hamid vill utvecklas. Efter en kort semester med mycket sol och bad, är han redo för nästa utmaning, som barn- och utbildningschef i Mullsjö.

    – Det ska bli spännande. Ute på landsbygden finns andra sätt att tänka kring skolan och utbildning. Det finns en bred uppfattning att det inte är självklart att eleverna ska läsa vidare efter skolan. Det kommer bli andra utmaningar.

    Hamid blir utsedd till Årets svensk för det arbete han gjort som rektor på skolan han själv gått på, Sjumilaskolan. Foto: Catarina Åhlander

  • Få icakuriren.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!