Eva Rydberg: “Jag har jagat skratt hela livet”

Eva Rydberg kommer varmt klädd trots solen. Hon har passat sina barnbarn med dagisbaciller. Mormor har fått känning av bihålorna. En förkylning är ingen bagatell om man ska stå på scen nästan oavbrutet i en två timmar lång komedi i högt tempo.

Sommarens uppsättning på Fredriksdalsteatern i Helsingborg heter Var god dröj! och utspelar sig på sjukhus. Eva gör en förtjusande men aningen förvirrad svensklärare och Allan Svensson hennes hårt prövade make.

– Det är nog första gången vi spelar en pjäs som handlar om nutid. Och sjukvården är ett intressant ämne, säger hon.

Under sina 26 år som teaterdirektör har hon satt upp många komiska klassiker som Hotelliggaren, Lorden från gränden och Gröna hissen. Eller Fars lilla tös, en lätt omtolkning av hennes företrädare Nils Poppes succé Fars lille påg.

– Det mesta är skrivet för män så jag har genom åren fått vända och vrida på innehållet för att få till bra kvinnoroller.  

Mycket Eva Rydberg för pengarna

Det handlar inte om att hon själv nödvändigtvis vill ha huvudrollen. Det handlar om åskådarna, för dem är hon synonym med Fredriksdalsteatern. Vissa år har besökare tyckt att de fått för lite Eva Rydberg för biljettpengarna. Trots en skicklig ensemble, där några Sverige mest kända skådespelare brukar gästspela varje sommar, förväntar sig folk en rejäl dos av just hennes underhållningsgeni.

– Jag kan tänka mig att bara gå omkring och mysa bakom kulisserna. 

Men hon har ett klurigt tonfall som ger utrymme för tvivel. Hon har stått på scen sedan hon var åtta år. Att roa människor ser hon som sin livsuppgift.

– Jag bryr mig inte om applåderna, det är skrattet jag vill åt. Jag har jagat ­skrattet hela livet.

Fredriksdal är ett skånskt Skansen med trädgårdar, historiska byggnader och en hundra år gammal friluftsteater omgärdad av avenbokhäckar. Den historiska buskteatern, under bar himmel och med buskage istället för väggar, skapades för att även de mindre bemedlade skulle ha råd att gå på teater. Därav begreppet ­buskis, folklig underhållning där den ­lilla människan med list och humor segrar mot överheten.

Busväder avskräcker inte

“Salongen” är ljuvlig en ljum sommarkväll men publiken är förvånansvärt trogen även när vädret busar.

– Vi ställer aldrig in. Om det åskar kraftigt tar vi möjligen en paus, säger Eva.

Som teaterchef väljer hon repertoaren, det vill säga årets enda pjäs med vilken hennes företags ekonomi står och faller.

– Jag ser mycket teater. Det är spännande att känna efter vad som ligger i tiden. Vi vänder oss till människor i alla åldrar. För att tilltala de yngre kan man sätta upp nyare pjäser men också modernisera gamla välkända. Så nej, peppar peppar, hittills har det inte varit svårt att hitta bra material, säger Eva. 

Vi sitter i den barack där skådespelarna håller till. Uppsättningarna brukar tas väl emot också av recensenterna. Storstadsmediernas kritiker sätter sig sällan på några höga kulturhästar utan lyfter fram professionalismen i allt vad Eva Rydberg tar sig för.

– Nej, jag har nästan aldrig fått en dålig recension, säger Eva. 

– Jag försöker ständigt förbättra. Ända fram till sista föreställningen kan jag göra en ändring för att se om vi kan få skratt på ett nytt ställe.

Hon är en av få svenska artister med fans i alla generationer. Äldre minns henne i Hagge Geigerts revyer, när hon showade med Björn Skifs, eller deltog i Melodifestivalen. De yngsta känner henne som professor Styregaard i senaste julkalendern i SVT, Jakten på tidskristallen. 

– Det kommer fram barn och vill ha autograf. Och unga människor som följt med sina föräldrar hit när de var små. Nu kommer de med egna familjer.

Började som dansare

Eva Rydbergs långa hållbarhet som artist kan bero på hennes mångsidighet. Hon började som dansare, har legat på Svensktoppen och haft en kort karriär som popsångerska. Hon har gjort mängder av shower och musikaler både som huvudrollsinnehavare och regissör. Därtill vanliga, dramatiska teaterroller. 

Men det är framför allt som komiker hon är känd, en banbrytare från en tid när kvinnliga humorartister var försvinnande få. Nästan sönderälskade  är sången om Den närsynta bofinken Knut eller sketchen Strippan där hon som kut­ig tant i kappa och handväska klär av sig in på de rejäla mameluckerna. Hon är också en duktig imitatör med en tuggummituggande Barbra Streisand som toppnummer. 

Unga kvinnliga kollegor lyfter idag fram henne som en förebild.

– Det är sådant man inte kan fatta själv, att jätteduktiga artister säger att man är en förebild. Kanske har det haft viss betydelse att jag vågat strunta i att vara tjusig utan gett allt och inte sett klok ut när jag gått av scenen, svettig och med stripigt hår.

Eva Rydberg har fått folk att skratta från dag ett. Trovärdiga vittnen (mamma och gudmor) har berättat att den nyfödda gjorde obetalbara miner. Under hennes högtidliga dop kunde prästen inte hålla sig allvarlig när spädbarnet råkade kittla honom under armen. 

Testade allt förbjudet

Som liten var Eva ett fullfjädrat busfrö. Stegar, grindar, träd och tak – allt förbjudet var hon tvungen att testa. En Emil i Lönneberga fast i centrala Malmö. Ofta utslängd från klassrummet för att stå i korridoren och lugna ner sig. Och detta på 40- och 50-talen när trycket var stenhårt på små flickor att vara tysta och snälla. 

Eva prickade in snäll men var i övrigt en outtröttlig upptågsmakare. Trots att föräldrarna, enligt den tidens syn på barnuppfostran, kunde ta till mattpiskaren för att försöka banka in lite återhållsamhet gick det inte att få stopp på hyssen. Evas fantasi var stor och lusten att skapa lite drama i vardagen ännu större. 

– Många år senare pratade mor och far och jag ut om det där. De bad om förlåtelse och sa att de trott de gjort något som var bra för mig, att jag skulle lära mig disciplin, berättade Eva med darr på rösten i programmet Sommar i P1 ifjol. 

Började underhålla tidigt 

Lilla Eva var spinkig och blek men besatt ändå redan alla de egenskaper som skulle bygga en mycket profilerad artist: den fysiska rörligheten, grimaserna, musikaliteten, energin och det starka drivet att underhålla. Hon var inte gammal när hon kände att humorn var hennes kall. Hon var dessutom kaxigt övertygad om att hon skulle bli upptäckt och berömd. Frågan var bara när. 

– Jag tänkte: Har jag inte slagit igenom vid 22 så får det vara.

Genombrottet kom – när hon var 22 – i musikalen West Side story. Innan dess hade hon både hunnit spela barnteater, dansa i baletten på Malmö stadsteater, hoppa av därifrån för att turnera med Knäppupp och jobba som clown på cirkus. Därefter har hon gjort så mycket och jobbat med så många kända namn att det inte går att räkna upp allt. 

Hon nosade lite på en internationell karriär: uppträdde på Olympia i Paris, var påtänkt för en show i Las Vegas (“men där kom jag i träskor och inledde med att säga att jag var hungrig och ville äta innan vi förhandlade så det blev inget”) och en show i Reno (“men det skulle vara tre framträdanden om dagen och min son Kalle var liten, jag tyckte inte det var någon uppväxt för ett barn och tackade nej”). Till slut blev det varken världen ­eller Stockholm hon valde utan en kustby i Skåne. Där har hon slagit rot. 

Tog över teatern vid 50

I närheten bodde hennes idol Nils Poppe. Han erbjöd henne en roll på Fredriksdalsteatern 1993, och året efter att ta över ledningen. Då var hon 50.

– Frågan kom som en chock. Det fanns inte i min sinnevärld att jag skulle bli teaterchef. Jag hade aldrig varit egenföre­tagare. Och jag tyckte det var otroligt att han hade drivit teatern i 28 år. Hur kan man hålla på så länge? Nu är jag själv inne på 26:e året.

Men det var något med både denna landsända och denna teater som drog henne till sig. 

Trots mattpiskaren älskade Eva sina föräldrar intensivt. De var också omtänksamma, kärleksfulla och roliga. När hennes pappa drabbades av tuberkulos fick mamma börja arbeta på fabrik. Dessutom skurade hon trappor för att ha råd att sätta sin dotter i dansskola. Hertha Rydberg överförde sina egna drömmar om en danskarriär till sina barn. Sonen blev danspedagog och dottern blev multiartisten Eva Rydberg.

Mamma fick aldrig den chansen. Ut­över dubbla låglönejobb hade hon bekymmer med barnpassningen. Det fanns inga dagis. Eva hamnade på en “barnkrubba” där man bestraffade hennes initiativ med att låsa in henne i källaren. Då flyttade mamma henne till sin syster som var snäll men bodde så långt bort att Eva fick stanna där i veckorna. 

– Kanske grundlades där en separationsångest. Som vuxen längtade jag i alla fall länge efter att hitta hem. Det dröjde tills jag hade träffat Tony, min man, och vi hade köpt vårt hus. Jag minns ögonblicket tydligt. Det var 1981, min dotter Birgitta var nyfödd och jag ammade henne när jag insåg: “Nu har jag kommit hem! Här ska jag bo resten av mitt liv.” Och där bor vi fortfarande.

En enda stor familj

– Jag har arbetat på så många ställen. Extra bra har jag trivts i Danmark. Där uppstod ofta en sammanhållning, ett gemyt som jag har letat efter sedan dess. Tills jag hittade det här på Fredriksdal, hos Nisse. Känslan av att vara en enda stor familj. Trångt men väldigt trevligt.

Den familjära atmosfären på Fredriksdal har Eva förstärkt genom att samla sin egen klan omkring sig. Hennes barn har successivt lärts upp och lotsats in i teatervärlden.

– De fick börja “i buljongen”. Det var Nisses grej, att det skulle säljas buljong, hans barn började också där. Sedan har de avancerat till påklädare, statister, fått några repliker och till slut riktiga roller.

Numera står såväl Kalle som Birgitta och svärsonen Robert på scenen varje sommar och nu är det Birgittas båda döttrar som får leka sig in i teatermiljön.

– Det är jätteroligt att få jobba ihop med hela sin familj fyra månader om året. Tonyär också med bakom scenen. Utan honom skulle det här aldrig gå, säger Eva om sin man och klippa i tillvaron, musikern Tony Johansson som hon träffade första gången under en skivinspelning.

Eva Rydbergs lojalitet med Fredriksdal är total. Hon har tackat nej till många bra erbjudanden, huvudroller i deckarserier och annat hon gärna hade velat göra, men som inte gått att pressa in. För som sagt, precis som Poppe på sin tid, är hon sin egen teaters stora dragplåster. 

– Det hade varit kul att göra mer film och tv-serier men de brukar spelas in på sommaren. Och jag är så glad över mitt yrkesliv ändå. Även när jag säger nej är jag tacksam över att de tänker på mig.

Brände ut sig flera gånger

Eva nämner ofta ordet tacksam, det kan även gälla sådant som de flesta av oss tar för givet. Hon ser livet som en skola man går i för att utveckla sin själ, sitt sätt att tänka och tala. Tacksamhet är en av de saker vi brukar behöva lära. 

Hennes personliga uppdrag i livet – att roa – har hon utfört med råge. Hur länge ska hon fortsätta? 

– Jag tänker inte i ålder. Ibland känner jag mig som 100, ibland som 20. Jag tar ett jobb i taget, en föreställning om dagen. När jag var yngre kunde jag göra två–tre om dagen. Men då brände jag också ut mig, flera gånger och fick åka ambulans till akuten med rusande hjärta och svårt att få luft. Så jag är försiktig.

Hon håller sig i form, ger ett ungt intryck. Det finns något av busfröet kvar i 70-pluskroppen. Eva Rydberg gillar otantiga saker som att skjuta prick och köra mc. Snart är det dags att bestämma om hon ska skriva kontrakt med Helsingborgs stad för att driva teatern i ytterligare fem år. Då kommer hon att vara 81. Nils Poppe höll på tills han var 85. Ett gott skratt tycks förlänga artistlivet. 

Eva Rydberg

Ålder 76 år. 

Familj Maken Tony Johansson. Barnen Kalle och Birgitta, svärsonen Robert och två barnbarn, alla med efternamnet Rydberg.

Bor I Hittarp utanför Helsingborg.

Gör Dansare, sångerska, komiker, skådespelare, regissör och teaterdirektör.

Aktuell Med sommarkomedin Var god dröj! på Fredriksdals friluftsteater i Helsingborg.