Författaren Eva Swedenmark: “Man måste skaffa sig nya drömmar”

Hon blev journalist mot inrådan, blev författare vid 50 – nu vid 73 gör Eva Swedenmark succé med feelgoodromaner för 60-plussare. Drivkraften? Lika delar ilska och lust.

Eva Swedenmark

Ålder: 73.
Bor: Lägenhet på Södermalm, skrivarstuga i Stockholms skärgård.
Familj: Tre barn, tre barnbarn.
Aktuell: Med mappieboken Se upp med vad du önskar, under hösten kommer romanerna Parispassionen och Själen har inga rynkor.
Levnadscitat: ”Tomorrow is another day” av Scarlett O’ Hara i Borta med vinden och ”Be realistic, demand the impossible”.

Eva Swedenmark var förbannad, riktigt förbannad. Plötsligt hade hon blivit som det där osynliga barnet i Muminvärlden, hon som bara anas genom sin lilla pingla; bortsuddad, osynliggjord.
– Efter att jag fyllde 60 var det som om jag var satt på vänt, inför döden. Flera vänner kände samma sak. Vi, kompetenta, erfarna och intressanta kvinnor suddades ut, blev vaga i kanterna. Ingen förväntade sig något av oss, trodde väl att vi skulle sitta hemma och sticka grytlappar.

Så Eva gjorde som hon brukar när livet sviktar; placerade laptoppen på köksbordet och skrev så tangenterna skrek.
– Jag var så förbannad och kunde använda energin rätt in i böckerna, det var ren terapi. Haha, ja jag var verkligen skitarg när jag skrev, säger hon och skakar på det mörka långa håret.

Och, så hade hon skapat en ny litterär genre, mappielitteraturen, om och för kvinnor över 60 år. I Om ni inte börjar leva snart gör jag slut möter vi de fyras gäng, kvinnor i sextioårsåldern som bestämmer sig för att de nu ska våga se, berätta, och förverkliga sina drömmar. Det är en brokig bukett drömmar; hämnas en sol-och vårare, våga återförenas med en tonårsförälskelse i Paris, genomföra författardrömmar. Nu har Eva skrivit uppföljaren Se upp med vad du önskar.
– Jag ser mig som en uppviglare. Jag vill uppmana mina läsare att fundera på vad de vill, vad drömmer de om.

Böckerna är ett manifest för att även kvinnor efter 60 har ett liv, fyllt av drömmar. För Eva märkte att hon blev påverkad av sin egen umgängeskrets där många av vännerna började bli uppgivna.
– Vi pratade allt mer om sjukdomar, barn och barnbarn, inget annat. Man kan ju inte sluta drömma bara för att man är äldre. Jag blev deppig. Funderade på om man får göra slut med vänner, för jag mådde inte bra. Jag kände inte själv att jag var gammal, jag var Eva med alla mina drömmar och passioner.

Rösterna vill komma till tals

Så de där rösterna började prata till henne, mogna kvinnoröster som pockade på att bli gestaltade. Skrivande fungerar så, hon hör röster som kräver att få komma till tals, berättar hon och dukar fram de vita tunna muggarna på det vackra teakbordet från femtiotalet med en Stig Lindberg–duk. Ett fat med söta baklavor och vitpudrade småkakor på rött glasfat. Vi sitter i hennes ljusa och vackert inredda lägenhet på Söder i Stockholm.
– Böckerna handlar ju delvis om mig. Man kan se min skilsmässa där, och jag har lånat ut en fransk tonårsförälskelse till en av figurerna. Och passionen till skrivandet.

Fast författardrömmen förverkligade Eva betydligt tidigare än alter egot Garbo i Se upp med vad du önskar. Eva var femtio år när hon bestämde sig för att bli författare. Då var hon trebarnsmamma, jobbade heltid som chefredaktör på kulturtidskriften “Fönstret” och kände att nu var det dags.
– Fast jag gjorde det inte själv, jag insåg att jag var lite för rädd att göra det ensam. 

Beslutet togs på Bok- och biblioteksmässan i Göteborg. Hon och journalistkollegorna på Fönstret, Annica Wennström och Maria Herngren, satt och drack vin på branschfesten, och, ja, framåt småtimmarna kom de in på det som verkligen betyder något, de egna drömmarna.
– Vi berättade vad vi egentligen ville; nämligen bli författare. Det var stort, även om vi jobbat ihop länge så var detta något annat, ett steg in i en fördjupad relation.

Så det blev de tre, de tre musketöserna som de kallade sig. De skulle bli författare tillsammans, honnörsorden var snällhet, gemenskap och lekfullhet.
– Vi sa att vi ska vara varsamma med varandra. Att alltid tänka på att alla har ett självförtroende som kan krossas. Så man ska vara schysst i responsen, inte bara säga att något är dåligt utan föreslå hur man själv skulle skriva.

De började med ett säkert kort, en journalistisk faktabok, makthandbok för kvinnor Krossa glastaket bara för att prova om det verkligen gick, att skriva tre. Det gick. Så de provade igen; en barnbok. Så var de superladdade, bestämde sig för att smattra i väg en deckare. Året var 1998 och det svenska deckarundret var i vardande, Liza Marklund debuterade samma år.

Författaren Eva Swedenmark:
– Drömmar kan slå in och det är inte säkert att det blir som man tänkt sig, menar Eva Swedenmark. Foto: Ann Jonasson

Skrev under pseudonym

– Vi skrev under pseudonym, vi var rädda att alla skulle tycka att det var så typiskt med journalister som skrev deckare, och att det skulle bli så mycket snack om att man minsann såg att det var skrivet av tre olika författare. 

Så “Emma Vall” skrev, deckarna skulle utspela sig i Evas hemstad Sundsvall, och ha en kvinnlig huvudperson. Musketöserna drog dit, plåtade hus, kartlade miljöer och skrev ner detaljer. 

Skrivprocessen var lekande lätt. De satt på fik, drack kaffe, pratade fram sina storys, bollade frågor; vad heter hon? Yrke? Svagheter? Styrkor? Så skrev de var och en i sitt hemmahörn, mejlade texter som de andra kunde fortsätta på. Totalt fem böcker, och när de ändå höll, dessutom fyra ungdomsdeckare om flickan Svala, och tre barnböcker, samtidigt jobbade de heltid och levde familjeliv.
– Vi var oerhört snabba, jag steg upp fem på morgonen och satt och skrev, sedan hördes vi av på kvällarna.

Eva tar en paus i vårt kaffedrickande, hämtar en hög böcker, hon har en egen bokhylla för sina böcker, 37 stycken. Hon bläddrar i en, minns inte riktigt utgivningsordningen.
– När jag pratar med dig nu kan jag verkligen undra var allt kom ifrån, kan inte fatta hur det har kunnat bli så många. Men jag blir liksom hög på att skriva, när jag hamnar i det där flödet, det är nästan erotiskt, som en berusning.

Många har hon skrivit tillsammans med musketöserna och även i duokonstellationer med såväl Annica Wennström som Maria Herngren men även många på egen hand. 

Skillnaden på att skriva själv och tillsammans?
– Jag älskar att jobba tillsammans, det är det där med leken. När vi pratar om vad som ska hända i romanerna är det på riktigt, och när jag skriver, jag är fullt ut i det, gråter när det är tragiskt, skrattar när det är roligt och blir förbannad när figurerna behandlas orättvist. 

Böckerna hon har skrivit själv har en större portion Eva i sig, även om de är skönlitterära. Det är i dem hon bearbetar, resonerar och analyserar vad som händer i livet. Som den där boken som drog ut på tiden, (Eva är annars ingen långsittare, böckerna mer flyger, än krystas ut), Paris Passion som kommer i höst, och ja, den utspelar sig i Paris. 
– Det var så mycket som hände i Paris, jag blev verkligen den Eva jag ville bli. När jag skrev förändrades min självbild, jag har sett mig som introvert och blyg, men såg att jag ju var kavat och tuff, tog för mig. Det var kul att se.

Journalistdrömmar

Hennes vuxenliv började 1964, Eva var tjugo år, flyttade från trygga Sundsvall till Stockholm och började läsa franska och ryska. Pratade med en yrkesvägledare om sina journalistdrömmar. 
– Hon sa att jag inte hade tillräckligt vassa armbågar för det. Jag blev sur, vad vet hon om mina armbågar. Nobody puts baby in a corner! Det fick mig att verkligen bestämma mig för att bli journalist! 

Eva träffade en vän där bland de ryska verben, Ulla Lundström. Tillsammans skrev de en artikel om en psykedelisk rockklubb, Filips, gick helt sonika upp till Svenska Dagbladets redaktion och bad dem publicera. De gjorde det. 
– Vi intervjuade och skrev tillsammans, det är verkligen min grej, att samarbeta!

Så träffade hon en man där i studentkorrioderna och blev kär. Mannen såg henne som en jämställd, någon man kunde diskutera med.
– Jag hade mest träffat killar som tyckte jag var söt. Nu mötte jag någon som accepterade att jag hade en hjärna. 
Paret flyttade till Paris.

– Jag var exakt där jag skulle vara i livet. Jag utvecklades som människa och journalist, det var det fria sextiotalet och han tyckte vi skulle ha ett fritt förhållande. Jag tyckte inte det var så bra men provade och lärde mig en hel del om att även våga ta för sig i kärlekslivet. Men, nej, jag tror fortfarande inte på fria relationer. 

Att hon först nu skriver en bok om den tiden som präglade henne mest förvånar henne inte. 
– Jag går och ruvar på olika händelser och situationer. När de är mogna skriver jag.

Hon har hanterat sin uppväxt, som tolvårig flicka på väg in i tonåren i boken Mopedsommar, om vilsenheten på gymnasiet i Frusna ögonblick och vuxenlivets ups and downs i olika böcker, men en sak har ännu inte tagit gestalt.
– Passionen har jag inte skrivit om ännu, kanske är det dags att öppna den dörren nu. 

I det verkliga livet vågade hon passionen fullt ut, hon säger att det är det modigaste hon gjort. På tåget mellan Stockholm och Uppsala träffade hon sitt livs passion, mannen hon fick tre barn och levde sitt liv med i 30 år. När de träffades var de båda i relation, men visste att det fanns ingen återvändo, det måste bli de två. 
– Vi kände det, vi måste ha barn ihop, det hade ingen av oss velat tidigare men nu blev det självklart. Han är mitt livs kärlek. 

Vi flyttade ihop i en etta och fick vår son Emil.
De gifte sig 1973 i Ungern.
– Det var så romantiskt, vi var klädda i ungerska folkdräkter, svarta sidenkläder och jag hade en broderad klänning. 

Efter några år av äktenskapliga problem bestämde sig paret till sist för att bryta upp.
– Vi skilde oss, jag lämnade huset i Enskede och köpte den här lägenheten. Började om. På mina villkor. Efter skilsmässan började Eva processa det som hänt, fast ur ett annat perspektiv. Hon skrev böckerna om Johanna. 

–  Jag drömde om en flicka, Johanna, hon eldade upp sin pappas kläder i en tunna. Jag insåg att jag behövde skriva, igen, om Johanna vars föräldrar skiljer sig och hur konstigt det känns. Det var mitt sätt att hantera det mest smärtsamma i mitt eget liv.

3 viktiga platser

Författaren Eva Swedenmark:
1. Skrivarstugan på Skogsön i Stockholms skärgård.
Författaren Eva Swedenmark:
2. Hoi An i Vietnam, landet som Eva alltid återvänder till.
Författaren Eva Swedenmark:
3. Paris, Evas älskade stad, där hon levde 1969.

Ett eget rum

Ja, skrivandet har hjälpt Eva genom livet. Under nittiotalet när det var som tuffast i äktenskapet var skrivandet hennes andning, där kunde Eva ha kontrollen, ha ett eget rum. 

Förutom skrivandet har hon haft stor hjälp av sin tonårsförebild, avslöjar Eva när intervjun börjar närma sig sitt slut. Kvinnan som visade Eva att det gick att leva sitt liv på egna villkor, inte som det förväntas; Scarlett O´Hara i Borta med vinden.
– Hon var en vacker, vild kvinna som gjorde precis som hon ville. Hade hon inte en vacker klänning så sydde hon en av gardinen. Hon tog för sig av livet och tvekade inte att kasta sig ut. Det där grep verkligen in i mitt tonårsliv där på femtiotalet, där kvinnornas plats var i hemmet. 

Ja, livet har blivit som det hon drömde om som litet barn, då när hon från sängen hörde sin pappa stiga upp vi femsnåret, sätta på kaffet och placera sig vid skrivmaskinen.

Knattrande tangenter

– Så hörde jag det där ljudet av knattrande tangenter när pappa, som jobbade på tidning, skrev sina krönikor, jag älskade det, ville också göra som han, och nu är det jag som sitter där, och knattrar. 

Men drömmar som slår in måste förvaltas, och kanske göras om, för vad händer när det går som för de fyras gäng i Se upp med vad du önskar?
– Det är ju det intressanta, vad händer när ens drömmar slår in. Blir det som man tänkt sig? Drömmar kan slå in och det är inte säkert att det blir som man tänkt sig. Livet innebär att man måste skaffa sig nya drömmar. 

– Det är det som är så spännande! Livet är att drömma, och att våga. 

 Ur arkivet:

Författaren Eva Swedenmark:
1966: Det journalistiska skrivandet tar fart på riktigt. Ulla och Eva skriver tillsammans.
Författaren Eva Swedenmark:
1994: Eva och hennes journalistkollegor Annica Wennström och Maria Herngren bestämmer sig för att de ska våga satsa på sitt litterära skrivande.
Författaren Eva Swedenmark:
2016: Eva ger ut böckerna Om ni inte börjar leva snart gör jag slut (2016) och Se upp med vad du önskar (2017)

Bli prenumerant

Icakuriren är din självklara vän i vardagen. Veckans måltider, stöket i hallen, och människors livserfarenheter ligger oss varmt om hjärtat.
Som prenumerant på Icakuriren läser du tidningen gratis i appen FLIPP. Du kan börja läsa tidningen i FLIPP direkt efter ditt köp.

Börja prenumerera på Icakuriren idag.

Scroll to Top