Artisten Kayo: ”Jag är öppen med mitt val att inte skaffa barn”

Kayode ”Kayo” Shekoni. Teater, film, musik, programledare. Känd. Folklig. Inte minst genom segern i melodifestivalen med Afro Dite 2002. 

Idag har hon varit en stor del av svensk musik-, kultur- och tv-historia i över 40 år, och det är trots allt lite svindlande att titta tillbaka. För bara 15 år gammal var hon med i Freestyle och spelade in klassikern ”Vill ha dej” innan hon plötsligt försvann ur gruppen. Låten var för övrigt skriven just till – Kayo.

Blev utkastad av Christer Sandelin

Vi måste nästan börja där? Vad hände?

–  Jag blev faktiskt utkastad av Christer Sandelin. Han var kär i mig, men jag var inte kär i honom, säger hon.

– Men i ärlighetens namn var det också för att han ville att jag skulle välja mellan bandet och att dansa. Och jag ville dansa.

På sätt och vis är det kanske typiskt Kayo. Helt orädd för att kasta loss, snarare livrädd för att fastna och stagnera. Hon beskriver sig själv som knasig, modig, envis och med ett enormt behov av frihet.

– Jag har alltid varit nästan dumdristigt nyfiken. Ibland har jag säkert tagit dåliga beslut, men sånt är livet…

Vi möts på ett hotell i Stockholm och Kayo utstrålar energi och värme och är sådär naturligt snygg som inte är särskilt många förunnat, 58 år gammal.

– Du har väl hört uttrycket ”black don’t crack” (ungefär ”svarta får inga rynkor”), skrattar hon med typisk Kayo-humor.

Comeback med Afro Dite – och teaterkarriär

Under hösten har hon gjort comeback med sina bästa kompisar i Afro Dite, Gladys Del Pilar och Blossom Tainton. Sedan den oväntade segern med ”Never let it go” har det hunnit gå hela 20 år, och den här gången är det inga nakenchocker eller eventuella skivbolag som fått styra.

– Vi håller helt själva i rodret. Allt är på våra villkor. Idag vill vi inte bara vara tjo och tjim och glitter. Vi tror det finns behov av tre starka medelålders kvinnor som vågar stå för sin ålder, säger hon.

Just nu ligger Kayo dessutom hemma om kvällarna och läser Shakespeares ”En midsommarnattsdröm”, så ni som bara tänker på Kayo som en disco­donna får hänga med i svängarna. Möjligtvis har karriären tagit lite omvägar, men den har ändå lett fram till att Kayo precis avslutat en ettårig anställning på Dramaten och i vår kommer tillbaka till Stadsteatern. I sommar spelar hon just Shakespeare på Drottningholmsteatern i Stockholm.

– Idag känner jag tacksamhet när jag ser tillbaka på mina val och saker jag valt bort. Det är fantastiskt att få påbörja en karriär inom teatern som
medelålders kvinna! 

Ändå var det med dansen allting började. Redan tidigt i tonåren smet Kayo ut på kvällarna och drog in till stan från förorten Hägersten utanför Stockholm.

Det spelade inte längre någon roll hur mycket mamma sekreteraren eller pappa jazzmusikern tjatade – snart hade hon erövrat huvudstadens klubbar som go-go-dansare, på såväl discot Bobadilla som klassiska nattklubben Alexandras. 

– Ha, jag fick fri läsk av Alexandra Charles och 150 spänn per kväll! 

Men dansen var också ett sätt att hitta en identitet.

– Ja, jag var tvungen att hävda mig på något sätt. Mitt utseende var helt fel då, en liten svart tjej med afro, så långt från idealet med superrakt hår med snedlugg.

Kayo har utsatts för rasism

Hon började också hänga med andra ungar från förorten, chilenarna, grekerna och jugoslaverna… Tillsammans blev de starkare när det kastades ondskefulla ord på tunnelbanan.

– Även om vi inte låtsades bry oss och använde ”n-ordet” själva, så gjorde det alltid ont, djupt inne, säger hon.

 Under barndomen var Kayo länge skyddad från rasismen som fanns på mitten av 60-talet. Det låter nästan overkligt när hon berättar:

– Jag förstod ganska tidigt att det var något annorlunda med mig. Men inte på något direkt negativt vis, jag var ju ”gullig”. Det var såklart lite konstigt att dagisfröknarna frågade min mamma om de fick ta med mig hem och visa upp för sina väninnor…  som någon sorts söt exotisk liten docka.

Kayos mamma Ulla hade det värre. Det hände att hon blev utskälld för att hon gick med en svart bebis i barnvagnen. Att hon inte blev påsläppt på bussen eller fick åka med i taxin, med hänvisning till att hon var ”smutsig”.

 – Mamma skyddade mig och min lillebror från de hemskheter hon utsattes för, och hon kommer alltid att vara min hjälte, mamma Ulla Söderberg! säger Kayo med eftertryck.

Karriären blomstrade tills de elaka skriverierna började

Så småningom kom Kayo in på sin drömutbildning på Balettakademin, och snart börjar dansen att blandas med sång. Karriären tycks gå spikrakt upp mot stjärnhimlen. I slutet av 80-talet får hon skivkontrakt med legendariska SweMix. Albumet blir en stor framgång och nästa skiva skrivs av Orup – en ännu större framgång – bara för att krönas med att Kayo får spela huvudrollen i en film mot Jakob Eklund, ”Pillertrillaren”. 

I samma veva får Kayo jobbet som programledare för ”Fångarna på fortet” tillsammans med Gunde Svan. Det var då ett av Sveriges allra mest populära tv-program och nu var Kayo stekhet.

– Allt bara rullade på, jag hade verkligen sjukt kul hela tiden, sammanfattar hon perioden.

Men samtidigt börjar framgångs­tåget att hacka. I den mediala dramaturgin hade kanske Kayo helt enkelt börjat bli FÖR framgångsrik, för nu skulle hon sättas på plats. Klimatet hårdnade även ute i samhället, plötsligt började rasistiska ord att användas igen och klottras på hennes lägenhetsdörr. Från att ha varit ”hiss” var Kayo ”diss”. Från hyllad programledare var hon plötsligt ett tacksamt villebråd för elaka skriverier. 

 – Jag var kanske också lite naiv och babblade på lite för mycket, men jag glömmer aldrig när jag satt på Stureplan och garvade med en kompis och fick sedan läsa ”Kayo sitter och skrattar högt på krogen för att få uppmärksamhet – vem tror hon att hon är?”

– Jag hade inte fattat att fallet kunde blir så stort, jag var inte alls förberedd. Och med min bakgrund var jag oerhört lättsårad och kände att – det här får vara nog!

Lämnade Sverige – blev förband till Backstreet Boys

Kayo beslutar sig för att lämna Sverige, och funderar på att åka till London för att plugga teater. Då ringer det från New York. Via gamla kontakter får Kayo erbjudande att bli sångerska i bandet Le Click.

Hon får bestämma sig på några dagar. Sin vana trogen säger Kayo förstås ja. Under de följande två åren hinner hon med att turnera i nästan samtliga amerikanska stater –  och bli förband till pojkbandet Backstreet Boys.

Som sagt: Orädd, modig och lite knasig!

Kayo fick huvudroll i pjäs och livmoderhalscancer

Vi hoppar fram i tiden. Som så mycket annat i livet händer allt på en gång. 2015 får Kayo ett fantastiskt erbjudande – att spela en av huvudrollerna i Riksteaterns ”En druva i solen”. Regissören Josette Bushell-Mingos hade sett något extra i Kayo, bakom glittret.

– När hon ringde och erbjöd mig rollen trodde jag att Josette hade ringt fel. ”Vad ville hon mig, jag var ju bara en discobrud?”

– Men jag bestämde mig för att lita på Josette. ”Jag lägger det i dina händer ”, sa jag.

Men samtidigt blir Kayo sjuk. Ett återfall av sin livmoderhalscancer. Nu blir drömrollen också en viktig målbild under den tuffa cellgifts- och strålbehandlingen.

– Jag lovade Josette att göra allt för att vara frisk tills det var dags att börja repetera. Jag sa det lika mycket till mig själv som jag sa det till henne.

Sjukdomen tvingar också Kayo till en ”soulsearch”.

Den orädda Kayo, van att leva i nuet och inte tänka på morgondagen, får stanna upp.

– När livet kommer på kant, då måste du vila i det och bli mer eftertänksam. Det blev väldigt tydligt för mig. Från orädd till att våga vara rädd. Jag fick ställa mig frågan ”kommer jag att dö?” 

– Jag som alltid betraktat mig som modig och stark – det var tufft att ompröva den bilden. Nu skulle jag plötsligt våga vara både svag och rädd.

Anställd på Dramaten

Den självständiga Kayo fick lägga sin tillvaro i andras händer, ”och det är inte skönt”.

– Men idag kan jag se att det också var nyttigt, jag fick ompröva mycket och även inse att jobbet inte är allt.

Det blir premiär 2016. Kayo får fantastisk kritik: ”Kayode ’Kayo’ Shekoni lyser som familjens överhuvud,” skrev till exempel Dagens Nyheter.

Det blev starten på den nya flodfåran i Kayos karriär – som ledde fram till en anställning på Dramaten i Stockholm, svensk teaters högborg.

– Visst var det stort när jag stod på Dramatens scen för första gången. Mamma hade inte varit där sedan 70-talet. ”Har man fortfarande långklänning på sig?”

Prioriterar frihet framför att skaffa barn

Kayo lever som singel och det är ett mycket medvetet beslut att inte skaffa barn.

– Det har inte varit ett svårt val för mig. Jag bestämde det väldigt tidigt. För mig har friheten varit mycket viktigare. Att bara kunna sticka iväg när jag vill.

Men att inte skaffa barn är ett val som ofta ifrågasätts, och när hon var yngre gick Kayo till och med till en psykolog för att reda ut sina tankar.

– Det finns inget trauma, det fanns inga tveksamheter. Jag är verkligen helt klar med mitt beslut. Jag vill inte ha barn. Punkt.

Att bli kallad för ”egoist” eller ”okvinnlig” kan hon ta, speciellt när det börjar viskas om en comeback för hemmafrun eller att ”det är en kvinnas skyldighet att skaffa barn”.  

– Det är alltid lite farligt att gå mot strömmen, säger Kayo och konstaterar:

– Otroligt nog är frågan fortfarande laddad år 2022. Men valet att inte skaffa barn talar jag gärna öppet om för att stärka andra som är i samma situation. Kan jag flytta fram några spelpjäser på ett positivt sätt, så gör jag gärna det.

Tinder funkar inte för att finna kärlek

Sedan lägger Kayo till, med viss ironi:

– Men jag tycker om barn, och har både gudbarn och syskonbarn. Det måste jag ju lägga till, annars tror folk att jag kanske är knäpp…

Som singel trivs hon utmärkt i sitt eget sällskap.

 –Men om jag ska bli kär igen, då vill jag bli drabbad, och det blir man tyvärr inte på Tinder.

– Du måste kunna dofta på dem, eller hur?

Dessutom är hon bortskämd, förklarar hon. I hennes favoritband Cotton Club är det elva killar som tar hand om Kayo ”som en prinsessa”.

– De är alla riktigt schyssta killar, så jag har satt ribban högt för vad jag vill ha. Bandet måste för övrigt godkänna mina pojkvänner. Är de för ”cheesy” så åker de ut!

När Afro Dite vann 2002 förstod kanske ingen i gruppen att de samtidigt blev viktiga förebilder för en kommande generation afrosvenskar. Men som första svarta kvinnor att vinna Melodifestivalen gjorde de stort avtryck.

”En druva i solen” bidrog också till att öppna Kayos ögon för viktiga frågor om tillhörighet, ras och samhällsutveckling. Idag är det teaterscenen som är hennes forum för att få oss att vakna och reagera på orättvisor. 

Kallar sig själv för miniaktivist

Hon kallar sig ”miniaktivist” som ”vaknade sent”. När hon växte upp fick hon inte lära sig särskilt mycket om svartas historia i skolan. Men därför är hon glad över att nästa generations svarta artister tycks vara mycket modigare, mer pålästa och ofta snabbare sätter ner foten. De tar ingen skit helt enkelt.

– Jag minns när Seinabo Sey vann en grammis, då hade hon med sig, jag tror det var 100 svarta kvinnor på scenen.

– Den gången jag var nominerad satt jag i en gunga på scenen i en blommig klänning…

Som kändis möter hon inte så mycket öppen rasism.

– Det är svårt att fråga mig om det, jag som turnerat 500 varv runt det här landet är inte representativ, ”Kayo, du är ju som en av oss”.

– Min bror har det mycket värre, de historier hans vänner kan berätta är fruktansvärda.

Men även Kayo är väl bekant med rasismen även idag, till exempel kan hon få en alldeles särskild blick när hon åker tunnelbana. 

– Det  finns fortfarande människor som tittar på mig på ett speciellt sätt, liksom förnedrande. Andra tränger sig alltid före i kön. Det är människor som har en speciell syn på människor de inte tycker är tillräckliga, en syn av att de tycker de är mer värda än mig.