Journalisten Helle Klein lever under ständigt hot: ”Mordet påverkade mig starkt”

Hon är medieprofil, debattör och präst och tror på det goda i ­människan. Ändå måste hon tidvis ha livvakt. Mordet i Visby blev en tuff påminnelse om det farliga hatet och ­hoten från extremister.

– Han skickade mängder av sms och mms, dag efter dag. Det var grova antisemitiska budskap och fruktansvärda bilder på slaktade judar, säger Helle Klein när hon beskriver den telefonterror hon utsattes för 2018. Avsändaren var en medlem i nynazistiska Nordiska motståndsrörelsen, NMR.

– De kom punktligt morgon, ­middag, kväll, rakt in i min mobil. Det blev mycket obehagligare och mer närgånget än när NMR har hängt ut mig på sina sajter. Dem kan man ju välja att inte läsa.

Förra hösten, efter en utdragen rättslig process, dömdes mannen slutligen till sex månaders fängelse för hets mot folkgrupp och ofredande av Helle Klein och två andra kvinnliga samhällsdebattörer. Men sex månader går fort, sedan är han ute igen.

Helle Klein

Ålder56.

Familj Maken Gunno Sandahl, två bonus­döttrar och två bonusbarnbarn.

Bor I lägenhet i Stockholm och sommarhus i skärgården. 

Gör Chefredaktör på Dagens Arbete. Ordförande i branschorganisationen Sveriges Tidskrifter. Prästvigd. Har arbetat som präst i Nacka och Sofia församlingar.

På fritiden Ser på fotboll och missar ingen av Zlatans matcher. ”Jag älskar fotboll, det är som opera – starka känslor, snabba kast mellan hopp och förtvivlan. Men det anses udda att följa en spelare och inte ett lag.” 

På söndagar Går inte plikttroget i högmässan. ”Jag tycker ofta att det är för dåliga predikningar. Men ibland längtar jag efter en mässa och då kan det bli olika kyrkor i Stockholmsområdet.”

Lagar Gärna en god vegetarisk stroganoff med halloumi i stället för korv. Gillar att koppla av med matlagning.

Lyssnar På jazz. 

Läser Nästan all svensk poesi som ges ut. Trogen prenumerant på tidningen Lyrikvännen. Klassiska husgudar är Karin Boye, Edith Södergran och Pär Lagerkvist. Nutida favoriter är Bruno K Öijer, Kristina Lugn och Bob Hansson. Aktuell Ständigt i samhällsdebatten, på ledarplats i Dagens Arbete, ofta i P1:s samhällsprogram ”Godmorgon världen”.

– Han brukar vara med i Almedalen när NMR håller på och stör möten som jag leder, säger Helle Klein med en suck.

Hon är chefredaktör för industriarbetarnas fackförbundstidning Dagens Arbete men hon syns och hörs även i andra medier. Hennes åsikter är rekorderligt socialdemokratiska. Men varje månad sitter hon i möte med ett säkerhetsföretag där man planerar skyddsinsatser utifrån hennes aktiviteter. Publika framträdande är känsliga situationer.

– Jag har levt med livvaktsskydd av och till i fem–sex år nu. Det är frihetsberövande. Jag som gillar att åka kollektivt får ofta ta bil eller taxi. Att smita in på tunnelbanan blir en liten upprorshandling, en påminnelse om hur härligt det är att röra sig fritt, säger hon.

 

Ständig vaksamhet

Men vaksamheten är sannerligen inte överdriven. I somras knivmördades överläkaren Ing-Marie Wieselgren på öppen plats under ­Almedalsveckan i Visby. Hon var nationell psykiatrisamordnare och en profilerad debattör. Gärningsmannen, som har varit aktiv ­nazist, är nu misstänkt för terroristbrott genom mord.

Trots hotbilden mot Helle Klein är det bestående intrycket av henne en glad och lättsam person där skrattet hela tiden bubblar upp. Hon har haft chefspositioner i decennier utan att stelna i någon anlagd ponduspose. Hon kan leverera en dagspolitisk analys på stående fot men hon är också gammal skejtare, älskar fotboll i allmänhet och Zlatan i synnerhet, kan konjaksgratinera en hummer, segla en jolle och göra proffsiga trolleritrick med kortlekar. Helle verkar helt enkelt kul att vara med.

Men i nynazisternas värld är hon ett hot mot ordningen på alla sätt: kvinna, journalist, judinna, präst, feminist, sosse.

 

Blev kristen som tonåring

Helle Klein växte upp i ett radhus i Lund, ett brådmoget sladdbarn som det fanns tid att lyssna på. Vid middagsbordet diskuterades politik och samhälle. Föräldrarna – båda lärare – blev inte förvånade när Helle gick med i socialdemokratiska ungdomsförbundet, SSU, som 13-åring, däremot när hon fann Gud i samma veva. Mamma kom från politiskt medveten arbetarklass i Malmö, pappa har en liberalt judisk bakgrund. Ingen av dem var ett dugg religiös. Helles föräldrauppror var inte att dricka och röka på, utan att bli kristen.

– Jag började i konfirmationsundervisningen för att det kunde vara allmänbildande. Men jag mötte en kyrka som tog oss tonåringar på allvar. Jag fick tvivla och ifrågasätta.

De unga prästerna som hade hand om ungdomsverksamheten i hennes församling stod för något modernt och intressant.

Journalisten Helle Klein lever under ständigt hot: ”Mordet påverkade mig starkt”
Att tvingas ha livvakter är en del av vardagen för debattören Helle Klein. Förra hösten dömdes en man för att ha trakasserat Helle och två andra kvinnliga samhällsdebattörer.

– Efteråt har jag förstått att mamma gick på några gudstjänster för att kolla upp vad det där var för typer. Hon gav mig ateisten Ingemar Hedenius böcker som motvikt. Men när vi skulle höra Olof Palme första maj-tala i Malmö, vem dök upp på scenen om inte konfirmationsprästen, som sjöng och spelade gitarr före talet. Då sa mamma “det blir nog bra det här”.

Tron var ingen tillfällig nyck. Efter studenten började Helle läsa teologi. Men när hon skulle fortsätta till Pastoralinstitutet för att bli präst bestämde hon sig för att ta en paus och samla mer livserfarenhet innan hon gav sig på att själavårda andra.

Som på beställning dök det upp ett erbjudande att bli ledarskribent på s-märkta tidningen Örebro-Kuriren. Helle hade gjort sig bemärkt inom SSU, dragit igång en ungdomsavdelning till socialdemokraternas kristna gren, luftat sina åsikter i tidningar. Därav värvningen av en 22-årig tjej till Örebro-­Kurirens ledarredaktion, ett unikt drag 1988.

– Jag råkade säga till mina häpna kompisar att jag skulle flytta till Örebro och börja på Icakuriren. Den hade mamma i alla år och det var den “kurir” jag var van vid, berättar Helle med ett hjärtligt skratt.

Det är mycket i Helle Kleins cv som handlar om “yngst” och “första kvinnan”. När tidningens chefredaktör avgick tre år senare efterträdde hon honom och blev Sveriges yngsta chefredaktör samt den första kvinnliga på Örebro-Kuriren.

Tidningen var, som dåtidens s-märkta lokaltidningar i allmänhet, fattig och kämpade mot en större borgerlig konkurrent. Helle drog uppmärksamhet till underdogen i denna fajt. Hon och tidningens marknadschef, Gunno Sandahl, for länet runt i bil och organiserade event till stöd för ÖK:s överlevnad. De var kreativa och fick ihop rätt stora summor.

 

Mötte hatet för första gången

Men Helle var för frispråkig i spalterna för de lokala parti- och fackpampar som hade fått överta ägaransvaret. Att kritisera det egna partiet var inte populärt. Så hellre än att låta sig toppstyras sa hon till slut upp sig. Hon fångades snabbt in av Aftonbladet, som ledarskribent och sedan politisk chefredaktör. (Nej, inte tidningens första kvinnliga, men väl den andra samt den dittills yngsta.)

Mothugg får man självklart som opinionsbildare. Klappad på huvudet på grund av ålder och kön kunde hon också bli på ÖK. Men på Aftonbladet mötte hon för första gången hatet. Fanatiska teorier om att hon var del av en judisk konspiration att ta över svenska medier. Internet hade blivit stort och där kunde den typen av vanföreställningar få en helt ny spridning. Paradoxalt nog har hon även blivit anklagad för antisemitism eftersom hon konsekvent tagit parti för den palestinska sidan i Mellan­östernkonflikten.

Trots hoten var det mestadels underbara tider på den stora kvällstidningen, påpekar hon, obekväm med att hamna i en offerroll.

– Jag har fått extremt mycket stöd också. Av chefer, kollegor och läsare. Annars hade jag nog inte orkat. Nio av tio reaktioner brukar vara positiva.

Efter elva år valde hon dock att ge prästdrömmen en chans. Hon gick klart utbildningen och började arbeta i församling, en lönemässig kollaps från 150 000 kronor i månaden till 20 000. Det var det värt. Hon drygade ut med att skriva opinionstexter och starta en kristen tankesmedja. Och hon var lycklig, intygade hon i intervjuer. Det fick hon upprepa om och om igen eftersom många hade svårt att förstå det karriärmässiga lappkastet. Någon sa: “Herregud du har haft två miljoner läsare, nu kan det sitta 20 i kyrkbänken!”

Det blev åtta givande år. Men Svenska kyrkan är inte alltid himmelriket på jorden. Som rutinerad chef kunde Helle se de organisationsmässiga svagheterna: revirtänk, en snällhetskultur som kan gå överstyr, dålig konflikthantering, brist på gränssättning mellan jobb och fritid. Det är svårt för en präst att prioritera sig själv när medmänniskornas behov är så stora.

Helle kände med tiden åter suget efter medievärldens adrenalin och blev 2013 chefredaktör för Dagens Arbete. (Den första kvinnliga på industrifackens tidningar.) Både där och i rollen som ord­förande i branschorganisationen Sveriges Tidskrifter driver hon kampen mot näthatet. 

 

Vill skrämmas till tystnad

– Med internet och sociala medier har det blivit enkelt att spy ur sig förfärliga personangrepp utan att ta ansvar för vad man säger. I en normal diskussion möts vi öga mot öga, som människor med olika åsikter. Vi argumenterar och försöker övertyga. Näthatet är något annat, det handlar om att avhumanisera och krossa människor, förstöra deras rykten. Det jag upplevde för 30 år sedan – äldre män som inte gillade att yngre kvinnor tog sig ton – var tråkigt men gick att hantera. Idag pågår politiskt iscensatta drev för att skrämma människor, däribland journalister, till tystnad. Det är ett hot mot demokratin.

Samhället måste ta detta på större allvar, menar hon.

– Det har börjat hända en del. Polisen har inrättat hot- och hatbrottsgrupper och vi har fått flera fällande domar. Regeringen utreder om det ska införas hårdare straff när hoten riktas mot journalister och jag hoppas ett sådant lagförslag kommer. Annars finns det risk för självcensur. Att reportrar inte vågar gräva fram saker om motorcykelgäng, att krönikörer inte vågar argumentera mot rasism, att man lägger av som journalist.

Själv har hon alltså tvärtom gått tillbaka till media. Men man förstår att det kostat på att ha varit utsatt i så många år. För inte heller när hon arbetade som präst undgick hon hatet. 

 

Bearbetar traumat

Till Helles värsta stunder hör en helg på bokmässan i Göteborg 2019. Medarbetare på Dagens Arbete hade kollat upp hennes dåvarande livvakt och funnit att han var aktiv i högerextrema nätforum. Hon fick gå runt med honom “som i en dålig thriller” och hålla god min tills det gick att få honom utbytt. Det slutade med en gemensam granskning i Dagens Arbete och Expressen av säkerhetsbranschens rekryteringsrutiner. Samt att hennes arbetsgivare bytte leverantör av personskydd för henne.

– Jag har inte dygnet runt-bevakning tack och lov. Samtidigt är det jobbigt med de tvära kasten mellan av och på. Ena stunden fullt säkerhetspådrag, som under rättegången i höstas. Några timmar senare lämnas man helt ensam. 

“Varje gång jag ser en rubrik om Visbymordet kommer trycket över bröstet”

Hon är i grunden mentalt stark och som både chef och präst van att vara stark för andra. Då är det svårt att behöva nagga i den självbilden. Men Helle Klein har börjat i traumabehandling för att bearbeta vad hon varit med om. Kroppen har också hört av sig. En värkande fot visade sig vara oförklarligt men svårt inflammerad. Företagsläkaren drog i bromsen och sjukskrev. Det var första gången på decennier. I våras jobbade hon halvtid för att skapa ork och utrymme för sin terapi. Undanstuvade minnen drogs upp i ljuset för att läka ut ett posttraumatiskt stressyndrom till följd av näthatet. 

– Traumabearbetningen hjälpte mig men fick sämsta tänkbara slut med det fasansfulla knivmordet i Visby, utfört av en nazist. Det påverkade mig starkt, jag blev oerhört ledsen. Jag kände inte Ing-Marie Wieselgren men hade sett och hört henne på seminarier. Hon stod ju upp för allas, inte minst flyktingars, rätt till psykisk hälsa

– Sedan hade jag en fin sommar och själen har läkt igen. Men varje gång jag ser en rubrik om Visbymordet kommer trycket över bröstet.

Under intervjun befinner hon sig i sommarstugan i skärgården. Här kan hon slappna av. Ön har inte ens vägförbindelse. I Helles familj är det hon som kör båten och maken bilen. Det var för övrigt på vägarna deras relation växte fram för den hon gifte sig med var Gunno, hennes vapendragare på Örebro-Kuriren när de kuskade Närke runt för att rädda tidningens ekonomi. Han är 15 år äldre och var då gift och hade barn. Helle var sambo. Det slutade med att de båda bröt upp och har varit ett par sedan dess. 

Hon kan drömma om att sitta här ute vid havet och få försjunka i det förflutna genom att skriva en bok om en avlägsen släkting och kvinnopionjär. Hon utesluter heller inte att jobba inom kyrkan igen.

– Jag älskar att vara församlingspräst och jag tar vigslar, dop och någon högmässa då och då. På redaktionen brukar de skoja om att vi kan ha det som ett ­läsarerbjudande, att man kan bli vigd av chefredaktören, haha. 

– Å andra sidan, min roll är kanske att vara en präst i periferin, utanför kyrkan. Den är ibland en lite väl sluten värld, en medelklassvärld. Jag är gärna en brobyggare till dem som är ovana vid det religiösa. Jag har haft många fina samtal med industriarbetare om det ­existentiella.

Helle Klein dras förstås till de rikspolitiska bataljerna. Även om hon som 22-årig, färsk ledarskribent hade kunnat skåda in i framtiden och se hur debattklimatet i Sverige skulle förvandlas och förråas skulle hon ändå ha tagit samma väg, säger hon.

– Att diskutera och bryta åsikter är ju demokratins livsnerv. Och där kommer jag alltid att finnas. 

Bli prenumerant

Icakuriren är din självklara vän i vardagen. Veckans måltider, stöket i hallen, och människors livserfarenheter ligger oss varmt om hjärtat.
Som prenumerant på Icakuriren läser du tidningen gratis i appen FLIPP. Du kan börja läsa tidningen i FLIPP direkt efter ditt köp.

Börja prenumerera på Icakuriren idag.

Scroll to Top