Eva Dahlgren: ”Jag är gräsklipparen och Efva Ferrarin”

Det är tvärs över gården, ner för två branta trappor, och längst bort finns en vit plåtdörr och där bakom, där finns Eva Dahlgrens kreativa rum. Det är hit, till sina vackra gitarrer, som hon mycket lutherskt kommer varje dag mellan nio och fem för att skapa. Här finns musikstudio, skrivbord, en skön soffa, boxningssäck och mycket viktigt – en kaffemaskin. Vi är djupt nere under huset och det är en skön tystnad, endast avbruten av vattnets forsande i rören då och då.

– Det är grannen som duschar, förklarar Eva.

Det är lite nervöst, för kanske är hon sådär svalt cool som en musikikon har all rätt att vara. Men även om Eva är snyggt svartklädd så är nog det bästa ordet att beskriva henne som helt enkelt – trevlig. Och rolig, visar det sig.

– Det är inget speciellt coolt över mig. Jag betraktar mig som en vänlig, vanlig människa, säger hon.

– Däremot kommer jag aldrig att bli en färgtjej, säger hon med en menande gest mot de mörka kläderna som perfekt kontrasterar mot den vita fåtöljen och hennes bleka hår. Vid fotograferingen valde hon lika grafiskt, men den här gången vitt.

Förutom en stor turné, som vi återkommer till, släppte Eva Dahlgren sina memoarer “Eva Dahlgren Instrumenten – Memoarer under konstruktion” hösten 2022. Den ska inte läsas som någon sorts bokslut av en 62-årig artist, säger hon, snarare som en början.

– Det här är del 1. Har jag tur och får leva länge blir detta en serie i 37 band.

Allvarligt?

– Förhoppningvis! Men jag har ingen riktig tanke kring det, mer än att jag börjat samlat på mig texter till del två.

“Instrumenten” är ingen klassisk memoarbok från A till Ö, även om vi tar avstamp i barndomen så är det också många personliga reflektioner kring livet och karriären. Här finns inga privata avslöjanden som kan bli braskande löpsedlar, men den ger däremot en fördjupad bild av varför vår blekta blondin blev just den hon är idag.

Ville bli bilmekaniker

Vi får veta att Eva en gång drömde om att bli bilmekaniker, precis som morbröderna, men också att instrumenten och musiken tidigt kom in i hennes liv. Det började med ett trumset av en kaffeburk och tappert gnidande på fiolen, och slutade med en efterlängtad egen gitarr.

– I slutet 70-talet när jag växte upp, drömde man inte om att bli popstjärna. Det fanns inga program som “Idol” och “Talang”.  Jag stängde in mig i mitt rum, tog fram min gitarr, sedan spelade jag alla bilder som fanns inom mig helt enkelt.

–  Och så är det fortfarande! fortsätter hon:

– Jag dricker mitt kaffe och sätter mig med instrumenten – och plötsligt har jag något som låter underbart!

Men memoarerna har också kommit till för att ge hennes version av historien, säger hon. För sedan hon gifte sig med Efva Attling 1996 har “Eva och Efva” blivit ett uppskattat byte i skvallerpressen, fortfarande skrivs det med jämna mellanrum om fabricerade kriser och skilsmässor.

– Det blir som en snöboll, en journalist skriver nåt, som en annan tar för sanning och en tredje bygger på… snöbollen blir större och större och det fastnar jävligt mycket skräp i den där snöbollen till slut, säger hon.

Det är nämligen viktigt att det inte bara blir de stora dragen som berättas, “om nu någon skriver om mig när jag dör”.

– Det är det lilla som gör en männi­ska, tycker jag. Det är de små stegen, sällan de stora sakerna som leder fram till en förändring.

–  I boken jag vill också berätta om min kärlek till instrumenten. Det är en nödvändighet, att när jag är borta, ska den historien också finnas.

Så om du får rätta till något som är helt fel i den offentliga bilden av dig…

– Äsch, jag vet inte. Allt är säkert rätt, säger hon så där luttrad som man antagligen blir efter många års närkamp med felaktiga löpsedlar.

Idag har Efva och Eva alltså varit tillsammans i över 25 år och gift sig fyra gånger. Att få Eva att leka relationsrådgivare ger jag snabbt upp, däremot tror hon att kombinationen av en gräsklippare (hon själv) och en Ferrari (Efva) är lyckosam.

– För gräsklipparen är det bra att ha en Ferrari vid sin sida, eftersom gräsklipparen är lite väl ospontan ibland, medan gräsklipparen i sin tur kan hålla tillbaka Ferrarin när det behövs.

Så vilka egenskaper har du som gräsklippare?

– Jag är lite långsammare, lite trögare, men trivs rätt bra med det. Jag gillar att sova på saken och ta det lite lugnt. Att göra överilade grejer rimmar inte med mig.

– Jag tycker om att ta saker på allvar helt enkelt.

Bröllopet känslosamt

Vilket av era fyra bröllop var bäst?

– Hm, vi hade ett jättestort bröllop med barn, föräldrar och vänner, när det äntligen blev tillåtet med könsneutrala äktenskap.

– Det var en underbar dag, mycket känslosam, samtidigt som jag nästan blir arg att när jag tänker på det – att det var först 2009 som vi tilläts gifta oss!

Har ni gift er för sista gången?

– Vi kanske slår till igen! Att gifta sig är ju så härligt, det är ju alltid de bästa festerna, eller hur?

Det var tänkt att de skulle vara i
kyrkan den gången, 2009, men när det väl var dags hade Eva insett att hon inte längre trodde på Gud.

– Jag hade såklart grubblat över det ganska länge, om de här reglerna som religionen lägger på mig – är de verkligen relevanta? Ju mer jag började tänka på dem, desto mer absurda blev de.

När Eva fick förfrågan om att skriva ett nytt requiem för Svenska kyrkan 2008 ställdes saken på sin spets, hon fick i princip tre veckor på att bestämma sig om Gud fanns eller inte.

– Idag kan jag inte tro på något övernaturligt, men för mig har det gjort livet, universum, jorden… ännu mer fantastiskt och magiskt! Det öppnade upp livet, istället för att stänga ner.

I memoarerna snuddar hon också vid döden flera gånger. 1996 dör hennes båda morbröder och två av deras barn i en bilolycka. “Fyra män. En bil. En lastbil. En sekund. Sedan fanns dom inte mer” står det i boken.

– Jag kan inte säga att jag är rädd för att dö, men du måste hitta ett förhållningssätt till att veta att du en dag ska dö… Jag tror inte det är meningen att vi ska förstå vidden av det förrän den dag det sker.

– Men det är klart att det är sorgligt att vi en dag ska säga farväl till allt detta. Så jag försöker inte tänka på det, så länge jag inte måste.

Vi enas om att vi just nu “strutsar” på döden.

De existentiella frågorna är dock fler och är ju en sorts röd tråd i Evas texter. Därför känns det nästan skönt att kunna konstatera att Eva hittat svaret på ännu en stor fråga: vad är meningen med livet?

– Ja, jag vaknade en morgon och kände mig väldigt övertygad om att meningen med livet är att det inte är någon mening. Det var väldigt skönt.

– Det är bara vi människor av allt levande som funderar på frågan – vilket alltså är fullständigt onödigt. Det är du själv som måste göra livet meningsfullt.

Bra på att njuta

För Eva är det arbete och njutning, i just den ordningen, som skapar mening, förklarar hon.

– Jag är väldigt bra på att njuta, men det kommer alltid med ett arbete innan, det är väldigt, väldigt viktigt.

Vad njuter du av idag?

– Åh, det behöver inte vara stora grejer, ofta är små saker fantastiska. Igår fick jag tid för en eftermiddagslur, det var underbart.

–  Och jag kan tycka det är en njutning att bara vakna upp! Att äta frukost och att läsa tidningen är ofta min bästa tid på dagen.

– Sedan älskar jag också mitt arbete, att få träffa och spela tillsammans med mina arbetskamrater.

I oktober var det således dags att börja njuta ordentligt igen. Då startade hon sin stora turné “En blekt blondins hjärta” och för alla Eva Dahlgren-fans blev det en riktig musikfest. För det blev inte bara hennes klassiska album som spelades, det blev också en äkta hitkavalkad.

– Som musiker vill man alltid framåt och spela något nytt, det finns liksom i yrket att inte titta tillbaka. Men nu känner jag att det är rätt.

“En blekt blondins hjärta” kom 1991 och har alltså firat ett lite försenat 30-års­jubileum. Plattan som blev Evas stora genombrott och egentligen kom till för att hon ville göra musik som kunde spelas på en efterfest.

– Ja, det var faktiskt så, jag gick hem en sen natt från Café Opera och hörde musik från ett öppet fönster. Jag blev avundsjuk, både för att festen verkade vara så trevlig, men också för att jag aldrig hört mina egna låtar spelas på någon efterfest.

Utsålt på sex minuter

Resultat blev sånger som “Jag är Gud”, “Kom och håll om mig”, “Vem tänder stjärnorna” – och en gigantisk succé. En miljon sålda plattor och idag strömmat över 20 miljoner gånger. När Eva Dahlgren 2021 gjorde tre konserter i Stockholm på samma tema, sålde biljetterna slut på sex minuter och sajten kraschade.

Idag känns det nästan som “blondinen” är en egen person, förklarar Eva, som hon “har en väldig respekt för”.

– Ja, det är som hon säger, “kom inte hit och rör Eva, det är mitt”, säger hon med ett skratt.

– Men jag har respekt för den då 30-åriga Eva, att hon vågade göra popmusik med allvarliga texter, som ställde frågor om Gud och om hur det är att vara människa.

Har du fått några svar?

– Jo, allt eftersom kommer det svar, säger Eva eftertänksamt. Men de förändras hela tiden. Men vissa erfarenheter har gjort att det är lättare att ta sig fram i livet idag, kan jag ändå säga.

Vad skulle 62-åriga Eva sagt till unga Eva?

– Hon hade ändå inte lyssnat på mig (skratt)! Kanske önskar jag att jag varit mer lyhörd, men samtidigt var det nog mitt sätt att jobba, att vara extremt fokuserad och kärnfull.

Men även om albumet blev en av svensk musiks största framgångar, så kände Eva efter den stora Rock­tåget-turnén 1992 att något saknades i hennes liv.

– Sedan jag var 17 år hade jag jobbat med det jag älskade, men nu var det som jag vaknade upp och märkte att världen runt omkring mig hade förändrats. Vänner hade gått vidare, de hade skaffat familj och barn. Jag kände en tomhet.

– Det blev en brytpunkt i mitt liv och jag trodde jag skulle lägga av. Musiken hade försvunnit, rockgesterna hade blivit för stora.

– Men jag insåg ju också till slut, att skriva musik – det är ju jag. Det är det jag gjort sedan jag var nio år. Det går inte att sluta.

Vad är du mest stolt över hittills?

– Jag är glad över att jag har kunnat värna om gåvan som jag har fått, att skriva musik. Att jag inte slängt bort den på bjäfs.

– Det är så lätt att fåfängan får springa före i den här branschen, lätt att gå på sin egna spegelbild som popstjärna.

Första barnbarnet

Och på det personliga planet?

– Just nu kanske att vi har fått vårt första barnbarn. Tänk att just Efva och jag skulle få världen sötaste lilla barnbarn! Det är Adam som fått en son som snart är tre månader.

Blir livet bara bättre och bättre?

– Hm, nja, jag tycker nog att livskurvan hackar på lite upp och ner hela tiden.

Så hur ska man hitta rätt i tillvaron, tror du?

– Försök att hitta ett medvetet sätt att förhålla sig till livet på, säger hon för att sedan fortsätta med en typisk Eva-vändning:

– Å andra sidan tror jag ingen orkar vara medveten hela tiden. Ibland får du bara släppa på bromsen i backen och hoppas att det funkar!