• Få icakuriren.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!

  • Nicolas Lunabba: ”Jag vaknar varje dag med ett enormt driv”

    Han är en man med en vision. Om hur Sveriges problemförorter ska kunna blomstra och deras unga styras undan från våldet. Nu kommer boken om hur han räddade en fjortonårig strulputte från ett sådant öde. Eller räddade de kanske varandra?

    Nicolas Lunabba: ”Jag vaknar varje dag med  ett enormt driv”
    Nicolas har tillhört Sverigeeliten i basket men upptäckte att han hellre ville jobba med utsatta barn och ungdomar. Här är han med sina egna döttrar, Dahlia och Olivia.

    Nicolas Lunabba kommer cyklande till intervjun, klädd i svart förutom sina vita sneakers och jag förvånas återigen av hur vissa coola innerstadsmän lyckas hålla sina skor kritvita i gatans rök och damm. 

    Han är verksamhetsansvarig för Hela­malmö, en förening med en framgångsrik social verksamhet bland barn och unga i några av de Malmöstadsdelar som brukar kallas utanförskapsområden.

    – Fast jag kallar dem politiskt försummade områden, påpekar han. 

    Nicolas är en vänlig man med ett ibland uppsprickande varmt leende – men han talar klarspråk. Dessa förorters barn och ungdomar är dömda på förhand, säger han. Av myndigheter, media, politiker. Av oss. Samhället har kapitulerat och den jämlikhet och välfärd vi tror oss ha i det här landet når inte dit ut. För barn som inte får sina basbehov tillgodosedda, går i nergångna skolor och ständigt möts av misstro, rasism och låga förväntningar, framstår dörrarna till majoritetssamhället som stängda och reglade. Är man välkommen i väldigt få sammanhang, är man lätt att värva till destruktiva miljöer.

    – Men det enda man hör i den politiska debatten är krav på hårdare straff och fler poliser, konstaterar Nicolas trött.

    Själv vet han hur man börjar i en annan ände. Involverar de boende i dessa enklaver, lyssnar på dem och skapar en social infrastruktur när samhället fallerar. Framför allt fångar man upp barnen. Nicolas Lunabba har inte bara en vision, han har en konkret metod, utvecklad av honom och andra eldsjälar inom Helamalmö, numera även i dialog med forskare.

     

    Öppnade sitt hem

    I fjol bjöds han in att sommarprata i radio och gick på en eftermiddag från att vara en lokal profil i Malmö till att bli rikskänd. Han berättade om Hela­malmö men också om en helt privat räddningsaktion. Hur han lät en av dessa försummade ungar, 14-årige Elijah, flytta in hemma hos honom.

    – Det hann bara gå 20 minuter av programmet innan förlagen började ringa. De tyckte att min story borde bli en bok, berättar han.

    Vad de inte visste var att Nicolas i stort sett redan skrivit den. Men lagt undan den i väntan på att Elijah skulle växa upp och kunna läsa den med en vuxens perspektiv. Boken "Blir du ledsen om jag dör?" är en intressant kombination av samhällsanalys och memoar.

    Men vi backar bandet 20 år. Nicolas Lunabba, själv ett barn av betongförorten, hittar ett hem i basketen. Han är en stor talang, nosar på en proffskarriär men hittar sedan ännu mera hem i basketklubbens sociala verksamhet. Han ingår i ett gäng spelare som tim­anställs för att lira med mellanstadiebarn i utsatta områden, hålla dem borta från sämre sysselsättningar.

    – Vi upptäcker snart att en del av barnen är hungriga, andra saknar skor att spela i. När vi ska åka pulka på vintern kan vissa inte följa med därför att flera syskon måste dela på ett par vinterkängor, berättar Nicolas. 

     

    Tar flera risker

    Bakom kaxiga attityder finns ren fattig­dom. Baskettränarna drar slutsatsen att först måste de här ungarna få äta sig mätta.

    – Vi insåg att idrottsvärlden inte bara kunde göra som den alltid gjort. Säga åt barnen: "Kom hit, ställ upp er på led, kasta mot korgen, här är det vi vuxna som bestämmer." Om barnen var hungriga, oroliga och otrygga behövde vi prata med dem och engagera oss i deras tillvaro. Hitta sätt att få dem att må bättre.

    Där föds de första idéerna till Hela­malmö som idag driver många verksamheter (se ruta på nästa uppslag). En av dem är alltså gratis mat. Man serverar 3 000–5 000 måltider i månaden.

    – Vi började med att spela basket men blev en organisation med politiska ambitioner, konstaterar Nicolas.

    Tre av de barn som tyr sig till honom i sporthallarna är Abbe, Josef och den då åttaårige Elijah. De är charmiga, oborstade och bra på basket allihop. I omklädningsrummet skojar de rått och klarsynt om livet i samhällets marginal. Men en dag när Elijah är i de tidiga tonåren, rämnar fasaden och han berättar för Nicolas om sina svåra uppväxtförhållanden. Nicolas erbjuder Elijah att vara hemma hos honom en dag i veckan. Killen ser en livboj och klamrar sig fast. Efter två veckor har han flyttat in på heltid.

    – Jag vaknar varje morgon med ett enormt driv. Utvecklingen går åt fel håll i de utsatta områdena men jag vet att den går att vända. Vi behöver bli fler som engagerar oss och trycker på, säger Nicolas Lunabba.

    Nicolas gör ingen hjältehistoria av sitt ingripande. Tvärtom redovisar han detaljerat sin irritation, ibland ren motvilja, mot sin inhysing. Killen är bångstyrig, hjälper inte till, saknar bordsskick och lånar kläder och grejor utan att fråga. Eventuellt rör han sig ibland på fel sida lagen. Han inkräktar på Nicolas behov av avskildhet och han kostar pengar. Plus, hur ser detta ut i omvärldens ögon? En 14-åring som bor hos en vuxen man? Nicolas tar flera risker med arrangemanget.

    Men Elijah är också smart, rolig och älskansvärd på sitt eget finurliga sätt. Försiktigt introducerar Nicolas böcker och läsning, får honom att skärpa sig i skolan. Och ett mirakel sker. Efter två år har Elijah fått upp sina högstadiebetyg och lyckas på dem och sina basketmeriter få ett fullt stipendium till en high school i USA. 

    – Nicolas betyder allt för mig, han ändrade mitt liv, mitt sätt att tänka. Utan honom hade jag förmodligen suttit i fängelse nu eller hållit på med någon skit, har Elijah nyligen sagt i intervjuer.

    Det är en solskenshistoria – med hårda skuggor. För Abbe och ­Josef gick det utför. Den ene skadades svårt när han placerade ut en sprängladdning. Den and­re sköt ihjäl en jämnårig. Han har uttryckt bitterhet över att inte också han fick flytta hem till Nick, barndoms­idolen. Det är plågsamt att tänka på även om Nicolas vet, och alla and­ra vet, att han inte hade kunnat klämma in Malmös alla underpriviligierade barn i sin tvårummare. 

    – Jag gick över en gräns när jag lät Elijah bo hos mig. Men i grunden måste ett framgångsrikt socialt arbete handla om att våga bygga riktiga relationer. Idag anses det professionellt att hålla avstånd, inte bli känslomässigt involverad. Jag hävdar tvärtom att det är precis det vi måste göra – lärare, pedagoger, socialarbetare och andra som jobbar med dessa barn. Ska vi orka det måste vi samarbeta och bygga team runt barnen, systematisera det relationsfrämjande arbetet. För det professionella är att möta barnen i deras rika tanke- och känslovärld. 

    – Så arbetar vi inom Helamalmö och där tror vi att vi sitter på något som samhället skulle kunna lära av, tillägger Nicolas.

     

    Upprättelse av mamma

    Mycket har hänt sedan han och Elijah tog farväl vid incheckningen till USA-flyget. Elijah har hunnit fylla 24, är numera lång, ståtlig och basketproffs i Europa. Nicolas reser runt och berättar om Helamalmös modell, tar emot utländska studiebesök, tilldelas tunga utmärkelser.

    Nicolas har utvecklats till en skicklig verksamhetsledare, strateg, samhällsdebattör och nätverkare. Han får saker att hända och folk att engagera sig. Men han är en kluven person. För lika mycket som han brinner för jobbet och älskar att träffa folk, lika mycket vill han sitta ensam och läsa, skriva, tänka. 

    För här finns revanscher att ta. Inte nog med att den Nicolas som med ett nödrop klarade gymnasiet har blivit hedersdoktor vid Malmö universitet. Här finns också en mor att upprätta.

    Nina Lunabba – morsan, som Nicolas ömsint kallar henne – kom från Finland, pappa från Spanien. Han försvann tidigt ur familjen.

    – De minnen jag har av honom är kopplade till våld. Han slog min storebror och han avvisade mig, säger Nicolas.

    Morsan blev ensamstående med två söner och knackig ekonomi. Det hände att Nicolas snattade för att bespara henne utgifter.

    – Hon jobbade som sekreterare. Jag har hittat hennes gamla självdeklarationer och insett att efter hyra och avgifter hade hon ett par tusenlappar kvar i månaden. Hon var ganska isolerad och präglad av föreställningen att det är en skam att inte få det att gå ihop när vi nu bor i ett sådant fint välfärdssamhälle.

    – Morsan gillade att läsa och sadlade om till översättare vilket var ekonomiskt ännu osäkrare. Hon har översatt massor av ungdomsböcker från engelska. Jag frågade varför hon inte själv skrev böcker men hon skyllde på otillräcklig fantasi. "Jag får göra det näst bästa" sa hon.

    Det fanns nästan ingen släkt runt den lilla familjen och Nicolas var konstant orolig att något skulle hända mamma. Det gjorde det också. Hon fick lungcancer och dog strax efter att han tagit studenten. Han och hans bror var nu hemlösa och i praktiken föräldralösa. Med mammas bankomatkort tog de ut de 9 000 kronor hon efterlämnade och skildes åt för att försöka klara sig var för sig. 

    Ett tag bodde Nicolas hos en kompis tills han inte kunde med att tära på den familjen längre. Utan kontakter och kunskap om hur man söker samhällets hjälp stod han en vinterdag utanför sin gamla högstadieskola med en madrass under armen. Skolan var stängd för renovering men han mindes dess vaktmästare som en hygglig person. Han bad henne att få övernatta i fysiksalen ett tag. Otroligt nog gick hon med på det.

    – Jag låg där på madrassen och tänkte: Detta är botten, djupare än så här kan man inte sjunka.

     

    Rädd att komma nära

    Så Nicolas vet hur det känns att vara utsatt och utfattig mitt i ett rikt land. Bit för bit kom han dock på fötter, fick jobb och bostad. Men när han i 30-års­åldern öppnade sin dörr för Elijah var han fortfarande en ensam person, full av jobbiga känslor att hålla i schack.

    – Jag var rädd att komma för nära den här grabben, rädd för att bli sårad och skadad, säger Nicolas, killen vars oro för att förlora mamma faktiskt besannades. Han som känt mer än tjugo barn och unga som senare mördats eller mördat någon. Han som fått gå på många begravningar.

    Men Elijah, som körde genom livet på ren intuition, dyrkade upp Nicolas försvar. Nicolas slutade skydda sig genom att fokusera på Elijahs irriterande sidor och kunde ta honom till sig som en
    lillebror, en son. Det var också Elijah som genom massivt tjat fick honom att ta kontakt med en ung kvinna som Elijah trodde Nick skulle passa ihop med.

    Idag bor Nicolas i bostadsrätt i Malmös bättre kvarter, är sambo med en läkare (ja, det är samma kvinna), har två döttrar, och utöver sitt givande jobb nu också en författarkarriär. Morsans hemliga skrivdröm har förverkligats av hennes son.

    Men framgången har inte gjort honom medelklassigt mätt.

    – Jag har kvar min ilska. Jag har sett många i min situation som blivit för charmade av etablissemanget, av ryggdunkningarna. Jag är på tok för arg för det. För ju längre jag håller på desto mer visar det sig hur rätt jag haft hela tiden.

    Medan överbuden haglat i valrörelsen om snabba, hårda tag, plöjer Nicolas vidare med det långsiktiga arbetet att bygga något positivt och hållbart i de eftersatta bostadsområdena.

    – Jag känner att jag gör politik.

  • Få icakuriren.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!