• Få icakuriren.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!

  • Mjukispolisen ”Jesse” är tillbaka i tv-succén Tunna blå linjen: ”Okända kvinnor började höra av sig”

    Per Lasson spelar det hjärtevärmande polisbefälet Jesse. En trygg men sårbar man i uniform. Men själv skulle han inte kunna tänka sig att bli polis.
    – Jag har en enorm respekt för deras arbete men själv är jag nog alldeles för rädd.

    Mjukispolisen ”Jesse” är tillbaka i tv-succén Tunna blå linjen: ”Okända kvinnor började höra av sig”
    – När kidsen gick emot mig och skrek: ”Du ska dö, snutjävel!” Då fick jag riktigt hög puls, jag blev stressad, provocerad och rädd, även fast jag visste att det var på låtsas, säger Per om inspelningen av ”Tunna blå linjen”.

    Så är den äntligen igång, den efterlängtade, andra säsongen av "Tunna blå linjen". Den hyllade serien om Malmöpolisens vardag som sågs av 2,7 miljoner första säsongen. Men den här säsongen har varit mer krävande att spela in än den första på flera sätt, bland annat på grund av covid.

    – Vi fick "peta näsan" varje dag, säger Per och skrattar. 

    Massor av saker måste lösas logistiskt, till exempel när man hade spärrat av ett stort torg för inspelning och olika personer hade testats positivt. 

    – Man fick trixa och fixa med olika lösningar för att spela in scener ändå. Det var ett under att producenten inte bröt ihop, berättar han. 

    Per Lasson är sommarbrun och avspänd, och bakom ett lurvigt helskägg blixtrar ett vitt leende. Skägget är för en ny hemlig filmroll, det enda vi får veta om den är att han inte får raka sig på ett år. 

    Blåklintsblicken fastnar för kaffe och macka på fiket i Sofo (står för "South of Folkungagatan"), i hipsterkvarteren i Stockholm några stenkast från där han bor i "Sori", (south of Ringvägen, på hipsterspråk). Det gäller att hänga med här. 

    – Min familj är stockholmare men jag själv identifierar mig som skåning. Jag säger fortfarande "hem" när jag ska resa till Malmö eller till Österlen, säger han på sin breda och vänliga Ystadsskånska. 

    Tanken var från början att "Tunna blå linjen" skulle utspela sig i Stockholm men så insåg man fördelarna med Malmö, där man inte har förorter utan stadsdelar. 

    – Polisen i Malmö jobbar med alla, från de rikaste i Limhamn till de mer utsatta i Rosengård. Alla möts inne i stan. Och det älskar jag med Malmö, att det inte är så segregerat. 

     

    Fick hög puls

    Och Per Lasson kan sin stad. 

    – Det var på Möllan, mitt i staden, jag bodde när jag träffade min fru. Vi bodde på Södra Skolgatan med fönster ut mot Möllevångstorget.   

    I "Tunna blå linjen" är det en tunn vägg mellan verklighet och fiktion och serien har också fått beröm för sina realistiska skildringar av Malmöpolisens vardag. Men Per berättar att det även var en tunn vägg mellan fiktion och verklighet. Till exempel i en scen med en samling ungdomar som skulle spela hotfulla kunde han känna av hetsen, hotfullheten och närheten till våldet i luften. 

    – När kidsen gick emot mig och skrek "du ska dö snutjävel". Då fick jag riktigt hög puls, jag blev stressad, provocerad och rädd, även fast jag visste att det var på låtsas. Jag skulle aldrig våga bli polis. När andra flyr för sitt liv så ska de gå rakt in och lösa problemet.

    Då gäller det att vara professionell och inte tappa humöret eller kontrollen. Och Pers möten med polisens verklighet väcker naturligtvis också egna tankar om samhällsutvecklingen.

    – Det är klart jag oroar mig som förälder till två tonåringar. Samhället erbjuder inte några bra sociala sammanhang längre, det finns knappt några ungdomsgårdar kvar. Då blir det fyllefester i parken istället och så kommer ju även narkotikan dit.

    I serien är det tio skådisar som spelar poliser och åtta riktiga poliser som spelar statister. Och av dem har han fått lära sig mycket om yrket. Allt från gripanden, hantera handfängsel, och visitation till brasiliansk jiu-jitsu med greppteknik. Och inte minst hur man sätter på sig båtmössan. 

    – Ja, det är viktigt. Det gäller att ha kvar originalmössan från när man började som polis, där slitaget symboliserar erfarenheten. 

    Den ska inte sticka upp som en "korvgubbemössa, utan den ska plattas och stukas till. De flesta poliser blir av med den under karriären men då kör de över den nya mössan med bilen, eller sandpapprar den för att den ska se sliten ut. 

    Du heter Per Lasson? Kan du inte bara heta Larsson som alla andra?

    – Det är faktiskt ett gammalt släktnamn, säger Per och skrattar. Det kommer från Lasses son, alltså "Lasseson" så mina förfäder har hetat Per Lasson och Lasse Persson om vartannat sedan 1600-talet.

    – Och det roliga är att när jag träffade min fru så hette hon Åsa Larsson men när vi gifte oss fick hon byta namn till Lasson. 

     

    Vigsel på återbud

    Per träffade sin fru hos goda vänner på en ö i en sjö i Småland.  

    – Det var lite matchmaking från värdfolkets sida. Jag hade fått höra att det skulle komma en jäkligt trevlig tjej som hette Åsa. Vi var 17 personer på en ö, var­av två singlar, så man kunde räkna ut att hon också hade fått höra något om mig. 

    – Dagen efter festen åkte jag upp till henne i Stockholm. Någon utpräglad "doer" är jag inte, jag kan ofta skjuta upp saker men nu kände jag att ska det bli något av så ska det ske nu.

    Och det fungerade.

    – Vi hade bröllopsdag häromdagen. Firade lite med en räksmörgås och ett glas vin på Skrovet, en krog i en båtklubb på Söder där man sitter på kajen och andas in Mälarluften med vågorna kluckande vid fötterna. 

    Pers släkt har varit lantbrukare i Skåne i generationer. Men Per ville till teatern.

     

    Åsa är journalist. De har varit tillsammans i 20 år, förlovade sig för 19 år sedan, men gifte sig nyligen. 

    – Åren gick, det kom ett barn och sedan ett barn till men till slut kände vi att det händer ju aldrig om vi inte bestämmer oss så vi tog i en återbudstid i Stadshuset och gifte oss där. 

    Per växte upp på Norregatan i byn Örum utanför Ystad där gårdarna ligger tätt efter en bygata på fälten. Familjen är lantbrukare sedan generationer. Han hade heller ingen anknytning till skådespelaryrket, men han gillade film och ville ändå prova. 

    – Jag var så rädd att bli 50 och bitter över att jag aldrig testade. 

    Han är 51 nu. Och skådis. Så check!

    Men igenkänd blir han mest i Malmö.  

    – I mina kvarter i Stockholm bor ju folk som har spelat huvudroller i amerikanska Netflixserier. Det är lite skillnad.

    Efter skolan hyrde han ett pyttelitet rum i Ystad, vikade som mattelärare och laboratorieassistent och funderade på juristlinjen i Uppsala. 

    – Farmor och farfar var väldigt kärleks­fulla och var navet i familjen. Farmor hette Esther som min dotter är döpt efter. Hon dog tre månader innan min dotter föddes men jag hann fråga henne om det var okej att döpa barnet till Esther om det blev en flicka. "Vad ska hon ha ett så gammalt namn för?", svarade hon, men hon blev väldigt stolt och glad för det.

    – Ystad var väldigt småborgerligt och under min gymnasietid provocerade jag lite som sångare i synthbandet "The Face" och hade nagellack och tuppkam. Det var väl 400–500 synthare i Skåne så man hängde ju på varandras ställen. Och det var mycket fest och hallabalo i någon bygdegård.  

    Han berättar att det också var fajter mellan synthare, raggare, hårdrockare och kickers. Syntharna var lägst i rang, nördiga och utan våldskapital om man jämför med raggarna. 

    – Och gick man på ett vanligt diskotek i Skåne så riskerade man att få på flabben. 

    Därför tränade Per kampsport, för att kunna försvara sig. 

    – Men jag har alltid varit rädd för fysiskt våld. Man kan ju göra sig fruktansvärt olycklig om man är rädd och ger tillbaka för mycket. 

    Men har han själv haft med polisen att göra någon gång?

    – På en synthklubb i Malmö på 80-talet stod något raggargäng utanför och väntade ut oss. Då fick vi poliseskort ner till Centralen. Och jag har alltid haft känslan att när polisen är på plats så lugnar det ner sig. 

    Per gick ut scenskolan i Malmö 1999 och flyttade samtidigt runt i andrahandskontrakt. 

    – Jag ägde bara det som fick plats i min Saab 900. En stereo och lite kläder.

     

    Tuff machoattityd

    Han var sedan ett halvår på Dramaten och ett halvår på Stockholms stadsteater. 

    – Där fanns hårdingarna, det var mycket macho och prestige och man premierade skådisar med tuff attityd och att man skulle sticka ut ur ensemblen och vara stjärnan. Jag var långt ner i hierarkin som kille nummer 10 i ledet till personalchefen, medan de som jobbat med tv och film var de attraktiva. 

    – Det var en giftig manskultur som rådde på teatern innan "metoo". Varenda pjäs man spelar handlar ju i princip om upprättande av den lilla människan. Men efter föreställningen kunde vissa gå ett kvarter bort och bete sig som ett svin på en krog. 

    Han flyttade till Malmö och Stadsteatern där efter ett och ett halvt år, jobbade där i fyra säsonger och när de skulle få barn blev det Stockholm igen och tio år på Fria teatern. Han har på senare år också spelat lagledare i hockey i tv-serien "Eagles" men det stora genombrottet kom med "Tunna blå linjen".

    Någon skrev att Jesse gjort snällheten cool. Han är den uniformerade polisen som erbjuder trygghet, har glimten i ögat men har ett relationsproblem och är skör. Och det är attraktivt för många.

    – Jag fick väldigt många Facebook-
    förfrågningar från kvinnor, där man inte hittar några gemensamma vänner. De har sett Jesse, men det är ju ingen som vet vem Per Lasson är. 

    För Per har inte bara en historia som mjukis. Han har tränat kampsport och varit militärpolis och befäl. Och han beskriver sig själv som en av de värsta fänrikarna som gapade och skrek åt de värnpliktiga i en pluton på 50 man för att få respekt. 

    –  Jag hade sett "Full metal jacket" lite för mycket och spelade en roll för att få respekt. Jag vrålade "VISITATION!", gjorde snabba, 45-gradiga huvudvridningar, gick hotfullt fram och stirrade någon i ansiktet på några cm avstånd, och började han fnissa så vrålade jag: "Vad fan är det som är så roligt?"

    Men en dag fick en kapten syn på Per och kallade in honom på sitt kontor och sa: "Vad håller du på med? Att skrika människor i ansiktet för att få respekt är som att du inte tror på dig själv som chef." 

    – Så det var faktiskt ett befäl som lärde mig några grundläggande saker om ledarskap. Och jag har använt den insikten i 20 år på scenen och jag har tagit med mig den i Jesse.

    Men det finns också mycket annat han har tagit med sig in i Jesse, den lugna karaktären, det lite bondtrygga med den sävliga dialekten från pojken som växte upp med lantbruket, målade ladugårdsväggar, hackade betor och plockade sten. Hade han stannat kvar hade han garanterat blivit hjärtekrossare i "Bonde söker fru". Men ödet ville annat. Nu blev Per Lasson skådis och är vida känd utanför både Möllan och Sofo, förlåt Sori. Men hjärtat finns i Skåne och Örum.

    – Min farbror som är 80 år kör fortfarande gården. Så det kommer garanterat att finnas sockerbetor även i framtiden från den Lassonska släkten

  • Få icakuriren.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!