Tone Schunnesson: ”Jag visste redan som barn att jag skulle bli känd”

Vi träffas över en kaffe i centrala Stockholm. Tone Schunnesson kommer i taxi från Lilla Essingen där hon bor. Hon har just fått det sju månader långa korttidskontraktet på sin etta förlängt med sju månader till. Ett stort framsteg i boendesituationen för någon som haft elva adresser på lika många år.

– Det är så skönt att ha sitt eget namn på dörren. När man bor svart i andra hand måste man eftersända posten till någon främling som har förstahandskontraktet. Och jag som inte ens kan hålla reda på min egen post, eller mobil eller nycklar. Det där har varit ett stressmoment i åratal och lett till så många konflikter.

Ändå, tänker jag, måste hon vara bra på att fokusera, som har byggt upp en författarkarriär när så mycket annat flyter.

Tone Schunnesson har skrivit två uppmärksammade romaner, sitter i författarpanelen i SVT:s litteraturprogram “Babel”, medverkar i SVT:s “Cyklopernas land” och är krönikör i Aftonbladet. Hon har skrivit radiodramatik och hon bearbetar klassiker som “Jane Eyre” och “Anna Karenina” för scenen. Innerst inne vill hon skriva lyrik men är för självkritisk.

– Det är i poesin jag tänker bäst. Men det är tyvärr inte det som blir bäst.

Det senaste året har hon gett sig på ännu en uttrycksform, det personliga samhällsreportaget, försökt lyssna in hur svensk politik mår “för att ta upp kampen mot känslan av meningslöshet”. Hon har besökt Kista, Visby, Östersund, sin gamla hemstad Malmö och det har blivit en artikelserie i Aftonbladet. Svenska stämningar valåret 2022 speglade av en ung författare. Texterna utkommer i bokform i november med titeln “Tone tur och retur”.

Hon har sökt svar på frågor som:
Varför har Sverigedemokraterna en så
lyckad Youtube-kanal? Har Miljöpartiets språkrör dödsångest? Eller: Hur uppriktig är oron för gängkriminalitet? Och framför allt: Vad är det som gör att partipolitiken känns så tandlös och irrelevant när allt är så akut?

 

“Fick skrivkramp”

Tone Schunnesson har kallats “en Lundell för 20-talet”. Hon tillhör en generation som vet mycket om känslan av meningslöshet. 2016 debuterade hon, 28 år gammal, med romanen “Tripprapporter”, där en ung kvinna flummar runt i Barcelona, Berlin och Bangkok, hög på fler sorters narkotika än en 50-plusläsare visste fanns. Boken fick fin kritik och nominerades till priser. Men Tone chockades av att så många läste den som en förklädd självbiografi.

– Jag fick lite skrivkramp där, konstaterar hon.

Visst, visst – hon har förstahandserfarenhet av fenomen som sex, sprit och droger. Men mest handlar hennes liv om att jobba. Upp tidigt och skriva, tidvis även plugga eller undervisa. Dra in tillräckligt för att överleva i Bullshit city (Stockholm). 

– Jo, jag jobbar jättemycket, svarar Tone på en direkt fråga, samtidigt som hon tillägger i mungipan:

– “Jag jobbar jättemycket” – hur tråkigt låter inte det! Stön.

Tone är fyndig, snabb i repliken, vill för allt i världen inte låta pretentiös.

Hon är förstås inte den första författaren att bli hopkletad med verket. Jag funderar på om det i hennes fall har något med hennes personliga stil att göra. Tone Schunnesson är en intellektuell i tajta toppar och spännande naglar. Håret kan vara grönt, blont eller mer åt jordgubbsrosa. En del maxade partylooks flimrar förbi på hennes Instagram. Här syns noll ängslan att inte passa in i någon sval kulturelit. Tone är sig själv vilket betyder att hon både citerar centraleuropeiska poeter och klanen Kardashian.

Så upp på hästen igen. Det blev romanen “Dagarna, dagarna, dagarna” som utkom 2020, och handlar om Bibbs, en inte längre så het influencer, van vid ett liv av lättförtjänta pengar och förorättad över att det glidit ifrån henne. Killen gör slut och hon använder vilka skamlösa grepp som helst för att få ihop 100 000 kronor till att svartköpa ett hyreskontrakt. Att ljuga offentligt om att hon blivit våldtagen av pojkvännen, eller att hon är med barn, är för Bibbs ingen stor sak eftersom det skulle kunna vara sant, allt enligt en sociala medierlogik av skapade identiteter och fejkad verklighet.

– Själv är jag besatt av sanningen. Jag tänkte: Den här gången kommer folk i alla fall att förstå att det inte handlar om mig. Men jodå…

Bibbs tillhör de fiktiva karaktärer som blivit kända utanför bokens läsekrets, som exempelvis (Karin Smirnoffs) Jana Kippo eller (Stieg Larssons) Lisbeth Salander. Och än mer lär hon fastna i det allmänna medvetandet eftersom “Dagarna, dagarna, dagarna” även ska bli film.

– Bibbs har verkligen transcenderat romanen. Folk anspelar på henne på Instagram. Händer det konstiga saker, skriver de att Bibbs varit framme. En tjej som skulle sälja sitt ex prylar, kallade det Bibbsloppis. 

 

Trots att Tone själv har en mycket hårdare moral, så gillar hon sin Bibbs. Det måste gå att sympatisera med en kvinna som varken är god eller fin. 

Bibbs är inte den enda frustrerande karaktären i yngre svensk skönlitteratur. Varför tar de inte tag i sin tillvaro, kan man undra som läsare med några decenniers försprång i livet. Varför har 30-nånting-generationen så svårt att bara vara glada och nöjda? För att samhällssystemen är riggade mot dem, skulle Tone Schunnesson invända. De som tillhör prekariatet, har hopplösa boendeutsikter och dejtar på ett kallhamrat Tinder. 

Men det är dubbelt. Många av dem håller också på att omdefiniera vuxenheten. De röriga levnadsomständigheterna kan också bli en slags bekräftelse på att man fortfarande är ung (och potentiellt lovande), har alla de viktiga valen kvar. Att inte ha lyckats erövra någonting av vuxen-kitet med villa, barn och Volvo skapar ångest, men ibland mindre ångest än tanken på att faktiskt uppnå det. 

– Valfriheten är den stora myten i en superindividualistisk tid. De unga har förespeglats så mycket. När de sedan inte lyckas förverkliga något av de där projekten blir det deras eget fel, säger Tone.

Hon, som är både samhällsengagerad, analytiskt skolad och uppvuxen med reality-tv, Blondinbella och hela första vågens bloggare fram till dagens hårdkommersialiserade influencers, gestaltar en ny ekonomi där du och ditt liv är din vara som du marknadsför och säljer. På kuppen blir hon själv sedd genom detta raster.

Från Bibbs kan det tyckas långt till Tolstojs “Anna Karenina”. Men Tones speciella blick på tillvaron är efterfrågad i väldigt olika sammanhang. Tillsammans med regissören Ragna Wei har hon tidigare förflyttat Charlotte Brontës 1800-talshjältinna Jane Eyre till scenen på Folkteatern i Göteborg. Nu gör de samma sak med den tragiska Anna på Orionteatern i Stockholm. Den episka berättelsen ska tämjas till ett tajt triangeldrama med relevans för dagens publik. Premiär till våren.

 

“Skolan inte min grej”

Tone Schunnesson tillhör de där som “alltid” har vetat vad de vill göra.

– Jag var bara liten när jag deklarerade att jag skulle bli poet. När jag var sex år hade jag en dagbok och en diktbok som jag skrev i. Jag skrev dikter om påhittade killar som jag låtsades vara olyckligt kär i, berättar Tone och skrattar godmodigt åt sitt känslomässigt högstämda förskolejag.

– Dels tyckte jag om att skriva, dels läste jag i yngre tonåren flera romaner som handlade om författare, som “En fest för livet” av Hemingway. Jag “visste” att jag skulle författare, bli känd. Ungefär som om jag bestämt mig för att bli veterinär.

Pappa var filmare men öppnade sedan antikvariat. (Torgny Schunnesson värderar numera böcker och dokument i Antikrundan.) Böcker fanns det alltså gott om under Tones uppväxt.

Under intervjun glimtar hennes beläsenhet fram. Det är beatnikförfattarna i USA och de gamla ryssarna (“jag gillar att de är så dramatiska”). Det är Hunter S Thompson och new journalism (en slags litterär journalistik som bröt fram på 60-talet). Det är poeter som Anne Carson, essäister som Jia Tolentino och Leslie Jamison, filosofer som bell hooks och Jonna Bornemark. Det är nutida anglosaxiska reportageböcker eller kärlekens villkor från Jane Austen till “Sex and the city”.Med tanke på denna bokkonsumtion från tidig ålder är det förvånade att Tone enligt egen uppgift hade skruttiga betyg och svårt att sitta still i skolan.

– Skolan var inte min grej. Jag hoppade av gymnasiet i ettan. Socialförvaltningen i Malmö erbjöd mig praktik, antingen på Coop eller en städfirma. Då fixade jag själv praktik på Vänsterpartiets kansli i Malmö. Vi var ute i skolor och talade, berättar Tone och gör en imitation av en ung agitatör som med käck röst ska försöka övertyga en massivt ointresserad publik.

– “Jag är socialist. Ni kan också bli socialister!” Och dom bara: “Var har du köpt dina skor?” Jag blev roastad och fick lära mig att kunna ta det.

Nytt gymnasieförsök, nytt avhopp.

– Då åkte jag till Paris för att läsa franska, hade jättekul, lärde mig inte mycket franska. Kom hem igen.

Vid 18 var Tone ordförande för Ung vänster i Malmö och första maj-talade i Kungsparken. 

– Det var fruktansvärt, jag fick en blackout. Men mamma var där och lyssnade. Hon var så stolt, tills hon råkade få se att jag rökte efteråt. 

Mamma har varit folkmusiker och sedermera radioproducent. Att ha hängt på spelmansstämmor och kunna en massa folkvisor utantill tillhör Tones dolda talanger. Men något som också påverkade hennes uppväxt var att mamma drabbades av utmattningsdepression.

– Jag insåg hur långtidssjukskrivna misstänkliggörs av samhället. De kontrolleras, ifrågasätts, ska leva på smulor. Att vara med om det gjorde mig medveten om hur långt från verkligheten politikernas bild av långtidssjuka befinner sig.

Tone tycker att tiden som partifunktionär var en bättre skola än skolan. Så småningom läste hon in gymnasiebetygen och tog sig dit hon ville, till författarskolan på Biskops Arnö. Sedan dess har hon själv undervisat i kreativt skrivande, pluggat på universitetet, jobbat som bartender, men framförallt skrivit och skottat upp en egen nisch på litteraturscenen.

 

Misslyckad psykoanalys

Allt har förstås inte bara varit kul och enkelt. Bakom Tones frejdiga framtoning finns en person som kan känna sig låg och ensam. Hon har gått ett år i misslyckad psykoanalys och nio år i psykoterapi. Men när jag frågar om hon varit deprimerad, skruvar hon återigen obekvämt på sig.

– Deprimerad? Njae… jo… ibland… men det låter så tråkigt!

Fast:

– Mycket av det jag skriver handlar om att den mänskliga erfarenheten är ensam och att man försöker bryta sig in i världen. Man blir väl deprimerad av att finnas, eller? Då är det bra att skriva för det är som att skapa ett rum åt sig. Eller som med Bibbs – att hitta på riktigt knepiga människor och försöka älska dem. Och på det viset försöka älska sig själv. 

– Det är egentligen inte rätt tid att fråga mig om ensamhet för jag är väldigt kär. Min kille och jag har känt varandra ett tag men nu har vi fått ihop det. 

Han heter Mauricio och han försöker få den lutherskt arbetande Tone att hålla åtminstone en dag i veckan fri.

Men livet är dyrt, inkomsterna aldrig tillräckliga. Det var när Tone själv fick en jobbig restskatt på 100 000 kronor som hon kom på i vilken ramberättelse hon skulle placera Bibbs, tjejen hon tänkt på länge, hon som neurotiskt bränner ett par tusen på en parfym medan hon grubblar på hur hon ska få ihop pengar till en bostad. 

Själv vet Tone också hur lätt pengar kan försvinna på konstiga vis. Senast gick det till så här:

– När Ryssland invaderade Ukraina, började en av mina kompisar direkt oroa sig för att Sverige nu skulle gå med i Nato. Han var helt säker på det. Nejnej, försäkrade jag. Vi kommer inte att gå med i Nato! Jag slår vad om 3 000 spänn. Det var ju dumt av mig. Men jag var övertygad om att vi inte kunde byta ståndpunkt så tvärt. 

För att få råd att skriva har hon använt upp alla studiemedel som går att få (“CSN har varit min a-kassa”). Hon har nästan en kandidatexamen i filosofi och estetik. Som vanligt är det sista uppsatsen som sitter på tvären. Men hon kan alltså sin Wittgenstein. Med en samhällsteoretisk grund att stå på refererar hon ledigt i sina texter till exempelvis misshandelsrättegången mellan Hollywoodskådisarna Johnny Depp och Amber Heard och kopplar ihop det kändisflashigt “ytliga” med underliggande strukturer i samtiden. Vad Britney Spears har med bostadsmarknaden att göra, typ. Hon noterar hur underhållningsvärlden blir allt mer hoptvinnad med politiken. Se Schwarzenegger. Se Trump. Se Zelenskyj.

Vad nästa romanprojekt blir har hon inte bestämt än. 

– Kanske någon släktkrönika från Skåne. Jag gillar Carson McCullers myllrande historier. Men i så fall inte om min egen familj, utan om någon
magisk, allmän släkt. Vi får se.