Tousin ”Tusse” Chizas: ”Det är ok att att vänta på kärleken”

Tusse har haft en dålig start på dagen. På något sätt lyckades han låsa sig ute från sin lägenhet. Under halvtimmen som han väntade på att extranyckeln skulle anlända passade han på att fika med en av sina nya grannar som bjöd in honom till sig. Att göra det bästa av otursamma situationer är en konst som Tusse vid det här laget behärskar till fulländning. Då han något försenad dyker upp till intervjun märks inte ett spår av irritation över den störda morgonfriden. Humöret tycks snarare vara på topp när han med ett brett leende på läpparna kommer skyndande mot oss i en av sina 42 kostymer (det var i alla fall 42 senast han räknade) och utdelar hjärtliga kramar till både mig och fotografen. På senare tid har Tusse samlat på sig rikligt med vuxenpoäng. Blott 20 år gammal har han köpt sin första egna bostad.

– Lägenhetsköpet var någonstans ett kvitto på att alla nej-sägare fick fel. Under min uppväxt var det många som avrådde mig från att satsa på musiken och uppmanande mig att skaffa mig ett ”ordentligt” jobb. Jag fick till och med höra det från mina biologiska föräldrar. När jag undertecknade lägenhetskontraktet upplevde jag en stolthet som jag aldrig hade känt förut.

Att flytta till en egen lya var en gigantisk omställning för Tusse som alltid har levt i stora bullriga familjekonstellationer med minst åtta personer runt middagsbordet.

– I början var det läskigt, tillstår han.

– Visst, man har sin frihet och självständighet, men när man vaknar är det tomt och när man kommer hem från jobbet är det också tomt. Fast nu när jag har lärt känna den här stan och kommit mina kompisar ännu närmare har rädslan för ensamhet avtagit. Eftersom jag träffar massor av människor i mitt jobb och ofta står i centrum för andras uppmärksamhet är det skönt att komma hem till lugn och tystnad.

Trots att musikkarriären går på högvarv funderar Tusse redan på vad han ska ägna nästa livskapitel åt. Som ett resultat av det påbörjar han till hösten heltidsstudier för att bli journalist. En akademisk yrkesbana har alltid funnits med i hans framtidsplaner.

– Om jag inte hade varit rädd för blod hade förstahandsvalet varit att bli läkare. Nu vill jag istället använda mig av min nyfikenhet på människor och mina personliga erfarenheter av utrikeskonflikter och flykt. Jag tror att det är på det området som jag kan göra mest nytta. När jag ser korrespondenter stå och rapportera mitt i oroligheter, katastrofer och lidande blir jag alldeles tårögd över att de har lämnat sina privilegierade liv och riskerat sin trygghet för att ge andra människor en röst.

Att Tusse har potential att bli en förstklassig utrikeskorrespondent finns det inga skäl att betvivla, men hur kommer det sig att han har satt ett bäst före-datum på artistkarriären?

– Jag tror starkt på att vi ska försöka uppleva så mycket som möjligt under den tid vi är på jorden. Troligtvis kommer jag att vilja jobba med musik tills jag är runt 30, men däremot vill jag nog inte vara den där artisten som fortsätter att turnera och ge allt på scen vid 50 plus. Det finns en gräns där allt börjar bli en upprepning och jag tror att den gränsen går vid ungefär tio år inom samma yrke, förklarar han.

Det var med en känsla av lättnad som Tusse i våras lämnade över stafettpinnen som regerande Melodifestivalvinnare till efterträdaren Cornelia Jakobs. Emellanåt har han känt sig bakbunden av alla krav och förväntningar som kom med rollen. Nu när han har större självbestämmande vill han satsa mer på låtskrivandet som tidigare har fått stå tillbaka. En första försmak av hans kompositörsmässiga hantverksskicklighet finns på ep:n ”Happiness before love”. Låtsamlingen är en dokumentation över Tusses tonårstid som kännetecknades av ett konstant sökande efter kärlek.

– Jag är den enda bland mina kompisar som aldrig någonsin har haft ett kärleksförhållande. Under de senaste åren har jag sett mina vänners förhållanden komma och gå och verkligen känt avundsjuka över det. Själv har jag ju gått miste om de där tonårsromanserna där det är okej att göra misstag innan man går in i seriösare relationer. Men nu har jag kommit till en punkt där jag på allvar känner att kärleken får komma när den kommer, det är okej att vänta på den.

Ibland måste Tusse påminna sig själv om att han faktiskt bara är 20 år och inte behöver ha så bråttom vare sig med att hitta kärleken eller någonting annat.

– Det är bara det att jag alltid har drömt om att bilda familj tidigt och få många barn. Därför känns det lite som att klockan jobbar emot mig, konstaterar han med en lätt suck.

Hjälp att hantera minnen

I väntan på egna telningar att ta hand om försöker Tusse göra tillvaron drägligare för personer som drivits på flykt från sina hemländer. Sedan i höstas är han ambassadör för FN:s flyktingorgan UNHCR. När jag undrar om det finns något speciellt han önskar att flyktingbarnen ska få tillgång som han själv saknade då han befann sig i deras situation kommer svaret omgående:

– Psykologhjälp. Som flyktingbarn har man ett tungt bagage och helt andra förutsättningar än svenska barn. Ändå förväntas man anpassa sig till samhället och leva som alla andra. Jag tror att man behöver hjälp med att hantera sina minnen och känslor, annars riskerar de att bubbla upp senare och ställa till det för en. Jag minns att jag som liten fick frågan om jag behövde någon att prata med, men eftersom jag var rädd för att sticka ut tackade jag nej. Sedan dess har ingen frågat mig igen.

Tusse var bara fyra och ett halvt år då väpnade milisgrupper hotade den lilla byn i Kongo-Kinshasa där han är född. I tumultet som uppstod under den brådstörtade flykten kom han ifrån sina föräldrar. Den som tog honom under sina vingars beskydd var istället 19-åriga moster Nancy. Nancy var egentligen inte syster till Tusses mamma utan hennes bästa vän, men sådant där är bara petitesser för Tusse. Nancy är hans moster och de åtta andra barnen som hon tog hand om i flykten hans syskon, punkt slut. Den nybildade storfamiljen kom till ett flyktingläger i Uganda. Där blev de kvar i tre år. För minstingen Tusse var förvirring den dominerande känslan under den första tiden i lägret.

”Jag är den enda bland mina kompisar som aldrig någonsin har haft ett kärleksförhållande”

– Jag hade ingen aning om var mina biologiska föräldrar fanns eller vad som hade hänt dem. Det var väldigt jobbigt att komma underfund med att jag var föräldralös. Men som med allting annat gällde det att vänja sig, hitta sin plats och göra det bästa av situationen. När mina äldre syskon pratar om tiden i flyktinglägret är det rena rama skräckhistorierna jag får höra. Själv minns jag bara de fina dagarna där. Eftersom jag var yngst hade jag lyxen att inte behöva oroa mig över vardagliga problem som var nästa måltid skulle komma ifrån eller hur mycket vatten vi hade kvar.

Söndagsgudstjänsterna i den lokala kyrkan var veckans höjdpunkt. Söndag efter söndag satt en längtansfull Tusse i sin bänkrad och bevittnade avundsjukt hur en kvinna i församlingen ställde sig framför alla och sjöng en sång för att visa sin tacksamhet. En söndag tog han till sist mod till sig och gick fram och framförde en kongolesisk psalm. Den stående ovationen efteråt fick Tusse att bestämma sig för att det var sången han ville viga sitt liv åt. Fast på den tiden trodde han att han behövde utbilda sig till präst för att få sjunga solo. Eftersom mer eller mindre alla sjöng dagligdags i Afrika sågs inte Tusses ständiga gnolande som något märkvärdigt. Det var först efter att han som åttaåring kommit till västmanländska Nora som han förstod att han hade begåvats med vokala resurser som var något utöver det vanliga.

– ”Det lilla ljus jag har” var den första sången jag lärde mig på svenska. När jag sjöng den på skolavslutningen grät alla, minns han.

Behandlad som ett offer

”Det här är framtidens Idol-vinnare”, skrev klasskompisarnas föräldrar när de efter skolavslutningarna lade upp videoklipp av Tusses framträdanden på sociala medier. De visste inte hur rätt de skulle få. Åren innan det nationella genomslaget kantades av uppbrott och rotlöshet. Som 14-åring rymde Tusse hemifrån efter att ha hamnat på kollisionskurs med moster Nancy. Ansvaret för honom lades över på socialtjänsten. Under en period flyttade han runt mellan olika jourhem. Snart blev han varse att det fanns de som tog emot honom av fel anledning.

– När jag gick i sjuan bodde jag hos en familj där jag varken fick uppmärksamhet, tid eller närhet. De enda gångerna jag tilltalades var när de gav mig order om olika arbetssysslor som skulle uträttas på deras gård. Jag förväntades bygga staket, mocka, klippa gräsmattan och göra en massa andra göromål. Då var jag nära att ge upp. Det var den mörkaste perioden i mitt liv. Jag kände att jag inte hade någon att vända mig till.

Vad Tusse inte visste var att det fanns ett hem där han var djupt saknad – hos familjen Psilander i Tällberg i Dalarna där han under några månader varit jourhemsplacerad. När hans tidigare familjehemsmamma Viktoria förstod att Tusse vantrivdes i sitt nya hem ordnade hon så att han fick komma tillbaka till dem.

– Sedan dess har jag varit trygg. Mina föräldrar Viktoria och Adde betyder mer för mig än vad jag kan beskriva i ord. De är två fantastiska människor som öppnade sitt hem för en främling och bad mig att bli en del av familjen. Tack vare dem fick jag tillbaka min barndom. De uppmuntrade mig att våga vara ung. Ibland kunde de säga saker som: ”Nu får du sluta plugga och gå ut och träffa dina kompisar.”

Med Viktorias och Addes uppbackning sökte Tusse under högstadiet till TV4:s ”Talang”. I programmet lade man stor tonvikt vid Tusses turbulenta bakgrund, vilket blev något av en belastning för honom.

– När jag gick på stan kom det fram människor och sa att det tyckte synd om mig. Det var motigt att bli behandlad som ett offer när jag precis hade hittat hem och kände mig lycklig. Efter det har jag varit mån om att ta kontroll över min berättelse så att den inte framställs som en snyfthistoria. Jag är mer privilegierad än många andra. Om man vill tycka synd om någon anser jag att man ska rikta den medkänslan mot de över 100 miljoner flyktingarna ute i världen och andra som i talande stund har det tufft.

Även om svenska folket i stort har tagit emot Tusse med vidöppna armar har han också mött en annan sida, inte minst sedan han blev en offentlig person. Skällsord på tunnelbanan, fördömande blickar i mataffären och olika rasistiska påhopp på nätet är numera vardagsmat.

– Det är väldigt tråkigt, men det kommer inte åt mig längre. Jag känner bara medlidande med trångsynta personer som måste göra skillnad på folk och folk. Om man tar in hat i sitt hjärta och inte ger människor en chans på grund av något så ytligt som hudfärg går man miste om många erfarenheter och möten. Egentligen skulle jag vilja ha en ärlig konversation med de här personerna och försöka komma till botten med var hatet kommer ifrån.

Mötet en kulturchock

Nyfikenheten på födelselandet som han lämnade vid fem års ålder har med åren växt. På sitt kommande album sjunger Tusse en textrad på sitt modersmål, swahili. Vad hände med de biologiska föräldrarna då? Jo, dem fick Tusse kontakt med via Facebook när han var 13 år. Återföreningen var inte helt smärtfri.

– Det blev en kulturkrock. Vi hade förväntningar på varandra som ingen av oss kunde leva upp till. Därför distanserade jag mig från dem, berättar han.

Året efter att de återfått kontakten dog Tusses mamma. Kvar i Kongo-Kinshasa finns pappan som Tusse inte har träffat på 15 år.

– Men jag planerar att inom en snar framtid åka ner till Kongo och besöka honom. Jag längtar efter att få krama om min pappa och lära känna honom bättre.