• Få icakuriren.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!

  • Operastjärnan Malin Byström: "Jag åkt på en och annan smäll när jag har satt ner foten"

    Hon drömmer om att fler ska upptäcka operamusiken och är gärna en diva när det är befogat. Men Malin Byström är också en trebarnsmamma som slits mellan familj och karriär.

    Operastjärnan Malin Byström: "Jag åkt på en och annan smäll när jag har satt ner foten"
    Du måste sätta ner foten för att skydda dig själv. Om det är att vara diva... so be it. Då är jag för det.

    Malin Byström står och stryker när vi kommer ut till huset i Tullinge utanför Stockholm. Det ligger travar med klänningar och skjortor på soffan och Malin hejar glatt med strykjärnet i ena handen. Vore det inte för att håret låg i så snygga vågor och läppstiftet är en aning starkare än en vanlig klockan elva-förmiddag, så skulle det vara lätt att tro att här står vilken trebarnsmorsa som helst hemma i sitt kök och fixar undan veckans tvätt.

    Malin Byström är Sveriges största operastjärna just nu (en av dem skulle hon snabbt tillägga) och hon har scener som Covent Garden, La Scala och Met som sin arbetsplats. Dessutom utsedd till världens bästa kvinnliga sångare vid operavärldens egen Oscarsgala 2018.

    Stryker gör hon för att fotografen ska få så bra bilder som möjligt och sminket har hon också fixat för vår skull.

     Att få synas i Icakuriren gör nämligen Malin genuint glad. Att få berätta om operans underbara musik till ännu flera är viktigt. Vi är alltför många som fortfarande dras med uppfattningen att opera är svårt eller konstigt.

     – Ja, jag kan sörja att operan är så marginaliserad. Att det är så uppdelat mellan de som lyssnar och inte lyssnar. Att vi i operavärlden ibland existerar i ett eget universum. Det är sådan förlust för många att inte få upptäcka musiken!

     – Kanske kan Ruben Östlund göra en film, föreslår hon entusiastiskt, precis som Ingmar Bergman gjorde "Trollflöjten" på sin tid!

     

    Entré till häst

    Som ett bevis på motsatsen till att opera måste vara så högtidligt har Malin Byström precis gjort några av sina sällsynta uppträdanden i Sverige, på operan i Stockholm. 4 juni hade Puccinis "Flickan från Västern" premiär, där Malin Byström kommer in, ridande på en häst (visserligen en filmad scen, men ändå). Handlingen utspelar sig i ett guldgrävarläger i Kalifornien där Malins rollfigur Minnie driver en ruffig bar och är en hejare på såväl att servera whiskey som att spela poker. Långt från bilden av traditionella operamiljöer alltså.

      – En fantastisk och väldigt utmanande roll, och en mästerlig uppsättning, förklarar hon.

    Att Malin Byström skulle arbeta med musik i någon form var nästan givet. Mamma var organist och pappa soloflöjtist i Helsingborgs symfoniorkester. Den klassiska musiken låg som en vacker ljudmatta under hela uppväxten. I skivbackarna hemma fanns Bach, Händel och Mendelsohn, istället för Tomas ­Ledin och Diana Ross.              

     I sitt sommarprogram berättade Malin om vilken ångest det skapade i fjärde klass när alla skulle ta med sin favoritlåt och spela upp inför klasskamraterna. I panik offrade hon sina vecko­pengar på en skiva som hennes äldre kusin från Stockholm lyssnade på, men en låt med syntduon Adolphson och Falk gick inte heller hem bland tioåringarna i Helsingborg. Malin fick inga röster.

    Men även ett musikerbarn som Malin tyckte till en början att pappas konserter varje torsdag – obligatoriskt för hela familjen – var långtråkiga. Allra bäst vara godiset i pausen.

    Först i 12–13-årsåldern började hennes musikupplevelser att förändras och en Beethoven-konsert öppnade ett nytt rum i hennes hjärta.

    Ett av Malins första genombrott kom 2010 i Massenets "Thais" i Göteborg. Ryktet om föreställningen spred sig ända till tenoren Placido Domingo som ville sjunga den med Malin och satte upp den på operan i Valencia i Spanien.
    "Jag tror att Malin Byström har stora möjligheter att bli en av de bästa sångarna i världen", sa han redan då.

      – Det var som om musiken liksom svävade in i mig på ett nästan överjordiskt vis, tonerna väckte upp en massa nya känslor, berättar Malin.

     – Jag kände att "här vill jag stanna kvar".

    Hennes kloka föräldrar gav Malin en skiva med "Great sopranos of our time" och nu blev Malin fast på riktigt. ­Maria Callas blev den nya idolen och Malin blev en nörd som slukade allt som fanns om den ikoniska operastjärnan.  

      –  Sedan satt jag hemma, tränade noter och härmade vid pianot. Jag upptäckte att jag hade alla tonerna i mig, i min lilla flickröst. Men jag höll det länge hemligt, "inte kan väl jag…"

      Några år senare började Malin ta sånglektioner.  

      – Jag var jättemusikalisk och jätteduktig, men om det skulle bli en opera­röst… det vet man ju aldrig.

      Men 19 år gammal kom Malin in på Musikhögskolan, som en av de yngsta och nu var det bara opera som gällde. 

     Det visar sig dock att även en fantastisk röst behöver hjälp för att hitta rätt. Malin blir lätt trött och hes och känner att det finns något därinne som inte stämmer. Kontakten med "röstfrigöraren" Jonathan Morris blir avgörande. Vid deras första möte fick hon domen "du sjunger som en gammal tant", men Malin kände att han någonstans kanske hade rätt. 23 år gammal tog hon sina sista pengar och köpte en biljett till Lugano i Schweiz där Jonathan bodde.

    – Jag hade inte den där lätta sopranrösten som lite enkelt kunde pipa runt. Jonathan frigjorde min röst på djupet, den som fanns dold under spänningar och rädslor, säger Malin.

    För tvärtemot vad många tror är det viktigaste för en operaröst att den kan klinga naturligt.

      – Det är först då, när du kan sjunga fritt, som rösten kan höras över en hundra man stark orkester. Tänk till exempel på Birgit Nilsson, hennes röst är så fantastiskt fri och klingande.  

     

    Provat alla förkylningskurer

    Att ha rösten som sitt arbetsredskap ställer förstås extrema krav. Den går ju knappast laga om den går sönder som ett vanligt instrument. Det går inte att snabbt byta en trasig sträng eller stämma om. Rösten måste helt enkelt hela tiden vara på topp.

    – Det finns nog ingen förkylningskur som vi operasångare inte har testat. Ingefära, vitlök, citron, ångmaskin, you name it, säger Malin medan hon fyller på mjölk i sin tekopp.

    – Många sångare dricker till exempel inte mjölk, påpekar hon. De tycker det slemmar igen halsen.

    Malin yogar nästan varje dag, springer och håller sig form både fysiskt och psykiskt.

    – Har du sovit dåligt, är ledsen eller trött – allt hörs på din röst. Rösten och jag är som siamesiska tvillingar, där rösten är den dominanta.

     Skräcken är förstås att bli förkyld inför en premiär, men med tre barn har Malin tvingats minska på nojorna. Det går inte att skydda sig mot alla virus hur man än gör.

    – Vi brukar skoja om att under corona levde alla som sångare inför en premiär. Tvättar händerna hela tiden, undviker att träffa folk, åker inte kollektivt…

    Malin avslöjar också hur hon gör för att orka stå på en scen och sjunga kanske 3–4 timmar i sträck: Coca-Cola.

     – Ja, det gäller att ta varje chans till att få i sig lite energi, så ibland går det kanske att vända sig bort några sekunder och ta några klunkar juice eller cola. Du behöver socker för att orka.

    Andra knep är insydda halstabletter i operakostymerna. Helt sant!

    För att få ihop både karriären och familjelivet krävs ett ständigt pusslande med kalendrarna, särskilt som maken Markus Schwartz också är operasångare. Just nu är Malin inbokad fyra år framåt, och har förfrågningar ytterligare flera år efter det. 

    – Jag har skuldkänslor för att jag är borta så mycket. Markus får dra hela lasset med tre barn veckor i sträck, och samtidigt försöka rodda sin egen karriär. Det är vår stora utmaning, det är inget jag kan ljuga om.

     – Under småbarnsåren fick vi verkligen kämpa för att hålla näsan ovanför vattenytan. Det var fantastiska år, men också utmanande år.

     

    Tackade nej till The Met...

    Det gick så långt att Malin till och med tackade nej till att sjunga på Metropolitan i New York, en klassisk operascen med hela världens ögon på sig. Hennes agent ringde och erbjöd henne en roll, samtidigt som Malin rullade barnvagn i Göteborg.

    – Första reaktionen var bara "nej, jag kan inte vara borta mer från barnen". Och min agent bara: "Du säger alltså… nej… till the Met?"

    – Men några timmar senare ringde jag tillbaka och tackade ja. Det var ju ändå en dröm att få sjunga där. Jag tog med mig lilla Siri, 2 år och pusslade ihop dagarna med hjälp av en barnflicka.

    Idag är Siri 13 år, minstingen Alvar 9 år och äldste sonen Love är 18 år. 

    – Barnen är coolare än jag kring mitt resande. Jag tror också det är bra att visa för dem att jag har ett himla kul jobb. De ser att jag blir uppskattad och är stolta över det.

    Idag är Malin 48 år. "Hon trollbinder publik världen över med sin mångfasetterade röst och självklara sceniska auktoritet" som det stod i motiveringen för Lunds Studentsångförenings Solistpris, som Malin också fick 2018. Som lyrisk-dramatisk sopran är hon etablerad på alla stora operascener.

    Vilka är dina styrkor som sångare?

    – En av dem är att jag vågat säga ifrån när något inte varit okej, säger hon lite överraskande.

    – Det var inte lätt att komma som en ung svensk tjej, van vid att alla skulle vara jämlika i en operaproduktion. Ute i världen var det ofta mycket mer hierarkiskt.

    Det är därför du måste blir lite av en diva, förklarar Malin och utvecklar sitt resonemang:

     – Det är så krävande att sjunga opera, samtidigt som du är så väldigt utsatt. Du har en dirigent, regissör, kostym­skapare, språkcoach… alla drar i dig och vill ge dig order. Då måste du sätta ner foten för att skydda dig själv. Om det är att vara diva... so be it. Då är jag för det.

     

    För lite diviga

    – Vi svenskar är snarare alldeles för lite diviga, fortsätter Malin. Vi är som snälla elever, men ska samtidigt prestera på högsta nivå. Jag markerade tidigt mina gränser och fick ibland skit för det. Visst åkte jag på en och annan smäll, men jag ångrar inte det.  

    Malin är också nöjd med att hennes karriär hela tiden har fått växa långsamt. På så sätt har både rösten och rollerna kunnat utvecklats.

     – Jag har inte fastnat i något fack. 

     Nästa år väntar "Salome" på Wiener Staatsoper, "Tosca" i London, men även "Flickan från Västern" i München.  

    Vad har musiken gett dig?

    – Åh, det är där allting börjar och slutar. De gånger jag är nervös eller tvivlar på mig själv, så går jag tillbaka dit, att jag älskar musiken och vill förmedla det.

    – Musiken är som ett reningsbad och det kan lyfta oss människor på ett nästan magiskt vis. Jag tror till 100 procent att musik är helande.

    Hon har kallat musiken för sin religion och favoritdrog i ett.

    – Ja, vad det är man får kontakt med, det vet inte jag, men om jag någon gång känt mig religiös så är det när jag får en upplevelse med musiken. Jag kan känna att musiken förbinder oss med varandra, med naturen, med en tidlöshet.

    – När jag möter orkestern för första gången i en uppsättning, får jag alltid nypa mig i armen. Det är ett otroligt privilegium att få vara med om det. 

    Maken Markus kommer ner från husets övervåning på väg till parets egna operahus (ett ljudisolerat Attefallhus på tomten). Med två sångare i familjen behövs det utrymme att få träna ostört. Senare ska han iväg till Uppsala för en föreställning.

    – Vi har faktiskt inte uppträtt särskilt ofta ihop. Mest för att det skulle göra det ännu krångligare att få ihop familjepusslet, säger Malin.

    Precis som under Malins uppväxt är musiken ständigt närvarande, något som också präglat alla tre barnen.

    –  Siri går Adolf Fredriks musikskola och killarna sjunger också, men lite mer utan att de tänker på det. De har alla jättefina röster och är supermusikaliska. Men de får såklart hitta sina egna vägar och gärna syssla med något helt annat!

  • Få icakuriren.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!