”1700-talets adelsdamer tog för sig – även erotiskt”

Vi träffas på Carina Burmans favoritkafé i Uppsala. Ett italienskt hak, ett stenkast från V-dala nation. Ägaren frågar om Carina vill ha “Det vanliga?”, och det vill hon. En dubbel cappuccino. Mycket i hennes liv kretsar mellan det här kaféet, den centralt belägna våningen och universitetsbiblioteket Carolina Rediviva. Carina Burman, som själv har disputerat i litteraturvetenskap, lever med andra ord ett typiskt uppsaliensiskt, akademiskt liv. Maken Lars Burman är professor i litteraturvetenskap och överbibliotekarie vid Uppsala universitetsbibliotek, och de tre barnen är akademiskt utbildade, en har disputerat. Carina och Lars är ett slags Uppsalakulturens powercouple och att de har över 8 000 böcker hemma förvånar väl knappast någon. 

I de här historiska miljöerna hämtar Carina Burman inspiration till sitt skrivande. I senaste romanen “God natt Madame” berättar hon om en verklig kvinna – Anna Charlotta von Stapelmohr, som tillhörde Stockholms kulturinnekretsar och som var gift med kungens favorit Elis Schröderheim. Som bäste vän räknade hon “Bella”, självaste Carl Michael Bellman. Anna Charlotta kan bäst beskrivas som en dåtidens it-girl, kanske till och med en influencer. 

Att Carina Burman har valt att lyfta just Anna Charlotta ur 1700-talets mylla är lätt att förstå. Anna Charlotta är helt enkelt superspännande. Hon frossar i livets goda och låter sig inte begränsas av trånga könsroller. Hon är älskvärd – men hon ställer till det för sig. Som läsare börjar man fundera över om hon – om hon levt i dag – rentav skulle ha fått en adhd-diagnos? 

 

Erotiskt utlevande

Boken inleds med att Anna Charlotta sitter ensam i sitt vackra hus och tittar tillbaka på sitt liv. Hon har förolämpat kungen, självaste Gustav III, och är numera avskydd i de kretsar där hon tidigare var en given medelpunkt. Dessutom är hon gravid, vilket hon visserligen längtat efter. Men fadern är inte hennes man, utan en ung älskare som hon har blivit dumpad av. 

– Jag hittade Anna Charlotta redan i slutet av åttiotalet då jag höll på med ett projekt om hemliga sällskap. Sen dök hon upp igen när jag skrev om Bellman, de två stod varandra väldigt nära. Jag tycker att det är roligt med en kvinna som har starka åsikter, och jag kände att jag ville veta mer om henne. Anna Charlotta var en kvinna som tog för sig, både verbalt och fysiskt. Hon svarade emot och hade egna åsikter. Dessutom var hon erotiskt utlevande, vilket i och för sig inte var så ovanligt på den tiden. 1700-talets adelsdamer tycks ha tagit för sig, det fanns en slags fri moral innan det kyska 1800-talet tog över. 

 Ett bekymmer med verkligheten är att den oftast inte har en tillräckligt bra intrig, konstaterar Carina Burman. Och ska man teckna ett liv så måste det vara lite drama! För att Anna Charlotta skulle fungera som romanfigur har Carina Burman varit tvungen att använda sin fantasi. På omslaget står det att boken är “nästan sann”. Sant är att Anna Charlotta är en riktigt person, som fanns i de sammanhang och på de platser som beskrivs i boken. Men detaljerna är Carina Burmans egna. 

– Samtidigt tycker jag att det är viktigt att ge en korrekt bild av historia. Det finns så många vulgärbilder av hur det var, både åt ena och andra hållet. Från “Usch, allt var så smutsigt och hemskt” till “Åh, det var så underbart, man hade sina peruker och vad vack

ert man klädde sig”. Sanningen ligger nog någonstans mitt emellan. Jag vill få fram att de historiska personerna var människor precis som vi. 

 

Kräver respekt

Inte minst vill hon lyfta fram kvinnorna i historien. Och de historiska figurerna bör behandlas med precis samma respekt som nu levande. Man har alltid ett ansvar gentemot personen man skriver om, menar Carina Burman. Det gäller också historiska personer, såväl kända som okända. 

– Det finns en slags hederlighet i att man inte gör något som går emot fakta. Man ska behandla människor som om de fanns i verkligheten. Om man träffade personen ska man kunna se den i ögonen. 

Frågan är vad Anna Charlotta hade sagt om hon läste boken om sig själv? Carina Burman funderar ett slag. 

– Är det en ofrälse som skrivit det här? Och vad har författaren på sig? Varför går hon runt på stan i självaste nattsärken? Skämt åsido så har jag försökt att teckna henne som en levnadsglad person, och det tror jag att hon hade gillat. 

Hur mycket identifierar du dig med Anna Charlotta?

– Man identifierar sig alltid med den man skriver om. Men vi är helt olika människor i olika tider. Gemensam nämnare är väl att jag också har svårt att hålla käft. Och inte har det blivit bättre av coronan. Efter corona kände jag att jag skulle behöva en crashcourse i hur man umgås med människor. Jag hade glömt bort hur man gjorde. Vad pratar man om egentligen? Om jag har träffat en person kan jag känna: Har jag haft en lång utläggning om något som bara intresserar mig eller var jag åtminstone lite trevlig och spirituell?

På sätt och vis är “God natt Madame” en pandemibok. Anna Charlotta har tvingats dra sig tillbaka och sitter isolerad från omvärlden. Och det gjorde ju också Carina. Under pandemin hade hon lätt att relatera till Anna Charlotta. Men pandemin gick också ut över
researcharbetet. 

– Jag hade tänkt besöka några slott som Anna Charlotta hade koppling till, Gripsholm och Lövstabruk bland andra, men det var ju bara att glömma. Det är tur att universitetsbiblioteket här i Uppsala har haft öppet hela tiden, där har jag hängt en hel del. 

 

Tvingas utgå från män

Forskning och romanförfattande går nämligen hand i hand för Carina Burman. Hon lägger mycket tid på research. 

– Jag läser allt som finns skrivet om personen som jag ska forska om. Och förstås om tiden som personen levde i. Tyvärr är det ofta svårt att hitta material om kvinnor, man måste veta var man ska gräva. Ibland tvingas man utgå från männen, för att komma åt information om kvinnorna. Personligen är jag förtjust i handskrifter (ej tryckta eller tidigare utgivna skrifter, reds anmärkning). Man måste kanske inte gräva ner sig i handskrifter, men varför inte? Jag tycker att det är så otroligt roligt. Där kommer forskaren i mig fram. 

Carina Burman jobbar dessutom mycket med språket. Anna Charlotta talar en slags tillrättalagd 1700-talssvenska, dessutom är texten kryddad med franska uttryck.  

– Jag tycker att språk är jätteviktigt. Jag är rätt bra på stil om jag får säga så. Jag vill få in rytmen i texten. Den här boken är skriven på en slags konstruerad 1700-talssvenska. Den är inte särskilt komplicerad, men jag har velat plocka in markörer som känns 1700-tal. 

Carina Burman är född och uppvuxen i Norrköping, långt ifrån det akademiska Uppsala. Mamma jobbade som sekreterare och slutade sin yrkesbana som kamrer på Östgötateatern. Pappa jobbade med skeppning i det gamla företaget Fiskeby. Båda var kulturintresserade och hejade på Carinas tidiga historie- och litteraturintresse. Men med vilken självsäkerhet tog sig den unga Carina an studenternas Uppsala, med alla sina traditioner och ritualer?

– Jag kände mig ofta osäker, men jag kände också att forskningen och litteraturen verkligen var något som jag ville ägna mig åt. Och innebär det inte alltid påfrestningar att ta sig in i vuxenlivet? Det är samma sak för en person som ska börja jobba – den vet ju heller inte hur man gör. Att ta sig in i vuxenlivet innebär att göra saker som man från början inte behärskar. 

 

Grät efter besöken

För tolv år sedan dog Carinas pappa, och mamman har börjat försvinna in i glömska. Hon har lämnat lägenheten i Norrköping och flyttat till ett demensboende i Uppsala – närmare Carina. Att förlora sin mamma till demensen har varit en av livets svåraste utmaningar. Carina Burman är enda barnet, och hon har många gånger önskat sig ett syskon – inte minst på senare tid. 

– Mamma har ju jobbat med ekonomi i hela sitt liv och har alltid varit väldigt noggrann med att betala räkningar. Hon har haft system för allt, rader av prydliga pärmar. För några år sedan, när hon fortfarande bodde i Norrköping, åkte jag hem till henne och då var hela köksbordet fullt av räkningar, papper och förvirrade minnesanteckningar. Nej, nej, nej, tänkte jag. Det var så tydligt att all kontroll hade försvunnit. Jag fick kontakt med en vettig biståndshandläggare och vi kom fram till att det var bättre att mamma bodde närmare mig. Den första tiden på boendet var väldigt jobbig. Hon var aggressiv och skrek. Det var liksom inte min mamma. Varje gång jag var där gick jag till en närbelägen park och storgrät. Där fanns lämpliga gråtbänkar, vi är nog många anhöriga som har suttit där. 

 

Dagbok under pandemin

Att, som Anna Charlotta, men också som Carina under pandemin, leva isolerat ger perspektiv på tillvaron. Carina behövde bara vara isolerad i några veckor innan hon drog slutsatsen att också pandemilivet behövde rutiner. 

– Vad ska man göra för att livet inte bara ska bli en sörja där varje dag är lik den andra och man inte vet vilken tid på dygnet det är? Dels började jag föra dagbok, dels började vi klä upp oss inför fredags- och lördagsmiddagarna. Inget överdådigt, men jag drog på mig en klänning, höga klackar och läppstift. Äldsta dottern bodde hos oss då, så hon var också med på det här. 

Och så började familjen med högläsning. Här i Sverige satt Carina, maken och dottern, och på andra sidan Atlanten, i Texas, satt den andra dottern. De var tvungna att ta hänsyn till tidsomställningen och kopplade upp sig när Texas-dottern hade lunchrast. Så småningom ville svärmor, som är 90 år, vara med. Likaså sonen och hans flickvän. Snart var de sju personer som varje kväll, sju dagar i veckan, klockan 18.30 svensk tid, kopplade upp sig mot varandra – en vana som har fått leva kvar också efter pandemin. 

– Vi började med “Trollvinter”. Sen läste vi resten av Muminböckerna. Därefter gick vi vidare till “Ture Sventon”, “Det susar i säven” och “Loranga”. Det är alltid maken som läser. Och max i en halvtimme. Sen måste Texas-dottern vidare till sina uppdrag, och vi andra äter middag. Jag tycker mycket om högläsning, man får en helt annan relation till en text när man får den läst för sig. Och så valde vi att läsa just barnböcker för att det skulle kännas tryggt och vara en tröst i tillvaron.