• Få icakuriren.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!

  • David Dencik: ”Jag är hellre knasboll än Stålmannen”

    Han spelade skurk i senaste Bondfilmen och har hyllats som både Lasermannen och Quick. David Dencik är en mästare på att tolka de besynnerliga, ensamma, avvikande. I nya filmen tar han sig an rollen som en helt vanlig småbarnsfarsa. Vi träffade Sveriges mest okände världskändis i Köpenhamn.

    David Dencik: ”Jag är hellre knasboll än Stålmannen”
    – Jag har inte lyckats bli folklig. Det blir aldrig någon Allsång på Skansen för min del, säger David Dencik, aktuell i ”Diorama”, när vi träffar honom i Köpenhamn.

    De övriga gästerna på det chica Köpenhamnskaféet verkar inte notera att skurken i den senaste Bondfilmen sitter vid bordet bredvid. Eller för den delen: Gorbatjov i hyllade "Chernobyl", outsidern från

    "Top of the lake" eller Sture Bergwall
    i "Quick". Trots åtskilliga filmroller, däribland en hel del internationella, är David Dencik Nordens kanske mest okände kändis. Han brukar skoja om det – att han har varit på filmpremiärer för filmer där han själv spelat huvudrollen och ingen har känt igen honom.  

    – Jag har inte lyckats bli folklig. Det blir aldrig någon Allsång på Skansen för min del. Det kan förstås ha att göra med vad jag väljer att ställa upp i. Jag är inte med i dansevent eller bagartävlingar. Reklam skulle jag dock kunna tänka mig, det är ju väldigt bra pengar, men några sådana erbjudanden får jag inte heller. Jag är nog ingen bra figur för att sälja pjäxor eller golfkulor. Jag är heller inte aktiv på sociala medier så jag blir inte inbjuden till Heron City för att testa någon ny maskin. 

    Inom en radie av några hundra meter från kaféet där vi träffas utspelar sig David Denciks vardagsliv. Här ligger sonens dagis, dotterns skola och huset där familjen bor. På många sätt påminner interiörerna om det liv som huvudpersonen i nya filmen "Diorama" lever. 

     

    Från tråkigt till bråkigt

    Den stjärnspäckade filmen – med bland andra Sverrir Gudnason, Shanti Roney, Johan Rabaeus och Gunnel Fred i rollerna – handlar om Frida och Björn som blir passionerat förälskade och som bestämmer sig för att bilda familj. Men tre barn och en oändlig mängd smutstvätt senare har vardagen hunnit ikapp. Det är först tråkigt, sedan bråkigt. Ärligt talat är inte oddsen på parets sida – hela sextio procent av alla giftermål slutar ju i skilsmässa. Regissören och manusförfattaren Tuva Novotny tar delvis avstamp i vetenskapen i sin analys av tvåsamheten, och hon har samarbetat med kända akademiker, däribland neurobiologen Lone Frank. Det är hög igenkänning och filmen sätter igång både tankar och samtal. Själv gick jag raka vägen till bokhandeln och köpte Lone Franks bok "Att älska – Om kärlekens natur". 

    – Bra! Då har ju filmen fyllt sin funktion, säger David Dencik. 

    – Jag är otroligt imponerad av Tuva, att skriva manus och att sedan regissera. Själv skulle jag inte ha det i mig… jag har liksom inget på hjärtat. Om du vill göra en film om svampplockning, då är jag med. Men jag har inget eget att komma med. 

    Han cyklar överallt, han skulle kunna ta
    hojen till flygplatsen.

     Ett typiskt David Dencik-citat. Självdistansen klär honom. Är man smart och välformulerad finns risken att framstå som elitistisk. Men David är oupphörligen rolig, ofta på sin egen bekostnad. Vi fastnar i ett samtal om vad kärlek är – egentligen? David konstaterar att han har svårt för ordet. 

    – Kärlek är lika täckande som ordet väder är. Det säger ingenting om vad det egentligen handlar om. Det är ett jätte-
    dåligt ord som får alldeles för mycket plats. Om man bryter ner ordet i mindre storlekar, som vi gör i filmen, så kan det handla om sexualitet och intimitet, om kärleken till ett barn, ett hem, en partner… Jag minns när jag var tonåring och kom till USA och upptäckte hur amerikanerna använde ordet love: "I love tacos". Vad sa du?, tänkte jag. Om man kan kasta ur sig sådant om en taco så betyder det ju ingenting. Och det är där vi är. Ordet kärlek står bredvid toapapper i tyngd. Lojalitet, trovärdighet, kontinuitet, att vara uthållig… det är också kärlek. Att skratta är kärlek. 

    Skiljer sig paret i filmen rentav för 

    lätt? Blev det så mycket bättre med nya partners? Borde vi vara mer pragmatiska? Vi fastnar i ett nytt resonemang. Hur praktisk är David Denciks syn på kärlek? 

    – Det blir ju praktiskt av bara farten. Jag och min fru har lån ihop, vi har ingått partnerskap. Vi har en bra relation och ett bra liv, men det går upp och ner. Man ska fria till varandra på något romantiskt sätt med rosenblad på golvet, men det har ju ingenting att göra med det liv som kommer imorgon. Och sedan skiljer sig människor för att de har en idé om att de ska köpa ett hus på Capri eller vad vet jag. Det är något bedrägligt över hur vi tänker och kretsar runt kärlek, och vad vi, redan som barn, får lära oss om kärlek. "Jag älskar dig." Fine. Lycka till. För det är mycket med att älska alltså. Det är jobbigt. Den romantiska delen av kärlek har förstört mycket för många människor. 

     

    "Klokare på svenska"

    I Sverige vill vi gärna betrakta David Dencik som svensk och i Danmark ses han som dansk. Han har alltid rört sig mellan de olika världarna, den danska och den svenska. Han föddes i Sverige men flyttade redan som nyfödd till Köpenhamn. Där växte han upp med sina svenska föräldrar – pappa professorn i socialpsykologi Lars Dencik, mamma filmhistorikern Kerstin Allroth och brorsan Daniel, som numera är författare och filmregissör. När David var 24 år flyttade han tillbaka till Stockholm för att gå Scenskolan. 

    – Det var där jag fick en intellektuell påbyggnad och ett ordförråd för mina tankar. Jag har alltid känt mig lite klokare på svenska. Jag läser helst på svenska om jag får välja. Det är också en känslomässig grej, jag vill gärna att svenskan ska ha den platsen i mitt liv. 

    Men det intellektuella kommer väl också från ditt barndomshem med två akademikerföräldrar?

    – Helt riktigt. Jag är uppvuxen i ett hem där vi verbaliserade och intellektualiserade i princip allting. Det intellektuella har varit blicken utåt mot världen, allt ska brytas ner i begripliga lådor. Det har fått mig att förstå mycket av världen, men det har också fjärmat mig från att uppleva saker och ting bara så där "Woooow". Att allt ska gå via skallen har sina nackdelar, jag kan inte se en tavla utan att först ta reda på vad den heter. Jag äger liksom inte riktigt förmågan att ge mig hän.

    Blev dina föräldrar förvånade över att du inte valde en akademisk karriär?

    – De hade varit stöttande till vad jag än hade valt. Förvånade hade de nog blivit om jag inte alls hade utbildat mig, det fanns en förväntan att jag skulle fördjupa mig. Men i vad stod mig fritt. Jag tror att de är rätt glada att jag valde som jag gjorde. Jag kan inte svära på att pappa inte också hade velat vara skådespelare eller författare. Men han kom från en invandrarfamilj, från Tjeckoslovakien, och växte upp i Sverige på femtio- och sextiotalet, och att erövra det konstnärliga blev en för lång resa att göra. Universitetet var långt bort, men det konstnärliga ännu längre. Vi – nästa generation – kunde ta ytterligare ett kliv. 

     

    "Religion våldsamt irrationellt"

    När David Dencik var liten gick han på Judiska skolan. Hans egna barn går på en skola som har en kristen värdegrund. Familjen förenar olika högtider, det judiska med det kristna. De firar så att säga både shabbat och jul. Med det sagt: David Dencik har allt svårare för religiositet. 

    – Jag har alltid känt mig lite klokare på svenska. Jag läser helst på svenska om jag får välja, säger David.

     

    – Jag får inte ihop det med resten av min identitet. Religion är så våldsamt irrationellt. Det är som att du ber mig backa med bilen härifrån till Roskilde. Det kan jag göra, men varför? Jag får inte ihop det, inte när jag kan åka framlänges. Så är det med religion. Det är irrationella moment och gamla historier som jag inte kan relatera till. Åsnor, getter, stjärnor och öken i Mellanöstern. Att berätta för sina barn om korsfästelsen eller om att Röda havet delar sig i två delar känns som att dra en rövare. Jag tycker att det är andligare att min dotter cyklar iväg till skolan. Eller min son tappar en tand. Då kan jag stanna till och tänka "Wow, livet är fantastiskt". Det här är en ständig diskussion som jag har inom mig. Det finns inte ett läge, min inställning till religion är i ständig rörelse. Och just nu är rörelsen mot en sorts nollpunkt känner jag. 

    På sistone har David Dencik fått mycket uppmärksamhet för sin rollprestation i nya Bondfilmen. Har rollen rentav öppnat dörren för en ny karriär? Nej tyvärr, konstaterar David med ett leende. 

    – Jag hade en förhoppning om att Bond skulle vara en dörröppnare, men det har inte blivit så. Kanske har det med pandemin att göra. Jag har visserligen haft en okej engelskspråkig karriär och jag har inga föreställningar om att den skulle vara slut, men det har liksom inte ryckt till. Jag tror hela tiden att världen ska hålla andan när jag kommer ut med en ny film. "Tinker, Tailor"… nu jävlar. "Top of the lake"… nu jävlar. Bond… nu jävlar. Vid det här laget borde jag veta att det inte är så det går till. Min roll i Bond är förstås väldigt specifik, och därmed ganska begränsad. Det är rätt Jönssonligan-
    aktigt, det jag gör i Bond. Det är inte så att kreatörer tänker: "Det där är vad vi behöver i nästa säsong." 

     

    "Kul att sticka ut"

    Få skådespelare är så förknippade med sina roller som David Dencik. Om jag berättar för någon i min omgivning att jag ska intervjua David så får jag omedelbart höra om en rolltolkning som har betytt mycket för dem. Men hur hamnade han i de originella rollerna-facket? 

    – Frågan har en filosofisk klangbotten – vad är orsak och vad är verkan? Är det jag som avsöker ett tema i en roll för att jag är David eller är det rollen som kräver mig? Jag tror att det är en växelverkan. Jag använder absolut rollerna för att uttrycka mig. Riktigt vad jag uttrycker vet jag inte. Jag dras till de här karaktärerna, också på ett rent narcissistiskt plan. Jag tycker att det är kul att sticka ut. Att bli sedd. Iakttagen. Jag trivs i att mitt arbete syns och det gör det när jag spelar lite kufigare roller. Det måste inte vara en perverterad psykopat, jag har ju spelat jurist i "Störst av allt". Men jag tycker om när jag får exponera en större del av mitt register än om jag bara skulle spela en polis med ett efternamn. Som har ont i huvudet eller ska skilja sig, och så är det inte så mycket mer. Kanske är jag ovanlig? De flesta skådespelare vill nog vara Stålmannen, men jag är hellre knasbollen intill Stålmannen. 

    Vi är många som har lärt känna oss själva lite bättre under pandemin. För Davids del handlade det om hur beroende han faktiskt är av skådespeleriet. 

    – Under pandemin gjorde jag bara "Diorama" och "Kastanjemannen". På två år jobbade jag, ja, vad blir det… trettio dagar. Pandemin var en slags resa i ödmjukhet, jag insåg att jag har svårt att vara förutan skådespeleriet. Jag saknade det kommunikativa och sociala i skådespeleriet. 

    I vanliga fall trivs David Dencik med vardagslivet. Det är en skön motvikt till allt resande och de intensiva inspelningsplatserna. Men pandemin blev en utmaning, inte bara för att han saknade skådespeleriet. Också det lilla livet var krävande. Till skillnad från i Sverige var ju de danska skolbarnen hemskickade. 

    – Man vaknade en onsdagsmorgon klockan kvart i sju med panik. Vad fan ska vi göra idag? Spela yatzy? Jag var ingen bra version av mig själv under pandemin. Jag har människor i min närhet som är självgående, som kan måla en tavla eller göra lite musik. Jag får ju bara konstatera – sån är inte jag. Jag är beroende av att någon passar bollen till mig. Att det plingar till i inboxen. Då är jag igång. Om jag vet att jag ska med ett flyg imorgon blir plötsligt en massa saker uträttade. Jag har visserligen ett kontor hemma. Jag hade kunnat säga till min familj att "Nu ska jag sitta här inne, kom inte in och stör." Men vad skulle jag ha gjort där inne när jag stängt dörren? Bara sitta där? Pappa
    föreslog att jag skulle öva på monologer. Men det fanns ingenting som framstod som mer fjärran än att sitta och öva på något utan en förväntan om att spela upp det. Jag bara dog invändigt. Jag började spela piano och baka surdeg så där som många gör, det var allt. Under pandemin fanns det för mycket tid. Därför ser jag med panik på framtiden, när rollerna kanske blir färre och mindre. Vad ska jag göra då? Bli jultomte i en julkalender?

     

    "Hemskt vara sig själv"

    Du kan ju alltid undervisa, föreslår jag. David Dencik har nyligen blivit hedersdoktor vid Göteborgs universitet, här träffar han blivande skådespelare som så småningom ska ut i arbetslivet. 

    – Det är oerhört inspirerande, men jag känner också ett kolossalt motstånd till att undervisa. Vad ska jag säga? Vad ska jag ha på mig? Det är hemskt att bara vara sig själv. Att sitta i ett rum med tio människor med block i knäet som väntar på att jag ska befrukta dem med något… Jag vet knappt hur jag gör när jag spelar, skådespeleri är ju så intuitivt. Samtidigt är det bra att rubbas lite, att bli utmanad.

    Tiden rinner iväg, David behöver hämta på förskolan. Han tackar artigt för att vi kom, och så tipsar han oss om att svänga förbi bageriet där bagaren från toppkrogen Noma numera håller till. Sen försvinner han iväg på sin färgglada, flera decennier gamla cykel. Han cyklar överallt, han skulle kunna ta
    hojen till flygplatsen. I det avseendet är han i alla fall väldigt dansk

  • Få icakuriren.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!