• Få icakuriren.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!

  • Marianne Lindberg De Geer: "Vi vandrar rakt mot döden, samtidigt som livet är rätt trevligt!"

    Som trettiosjuårig tvåbarnsmor och mentalskötare började hon studera vid Dramatiska Institutet, och vid 71 års ålder romandebuterade hon.
    "Jag har alltid känt ångest och oro över saker", säger MLDG som hon också kallas." Nu äter jag lyckopiller och blir arg när jag tänker på att jag kunde ha börjat tidigare. Så mycket ångest jag hade sluppit".

    Marianne Lindberg De Geer: "Vi vandrar rakt mot döden, samtidigt som livet är rätt trevligt!"

    Sin livshistoria har hon skildrat i sommarprat, utställningar och böcker. Den borgerliga, men också dysfunktionella miljön. Pappa Gösta, läkare och av den gamla skolan, som tog livet av sig.

    Mamma Gun, som anklagade sig själv för självmordet och som utvecklade alkoholism. Och så lilla Marianne som aldrig skulle ha drömt om att dua sina föräldrar, och som växte upp under en tid då aga var en naturlig del av uppfostran. Kärlek och omvårdnad fick hon av tyska barnflickor. Så kunde det se ut i femtiotalets Sverige. 

    Skriver för generationssystrar

    I sitt skrivande är Marianne uppriktig på ett Linda Skugge-vis. På en rak kvällstidningsprosa berättar hon om sitt, eller ja, Monas liv. För Marianne är ju Mona. Men Mona är också Icakurirens läsare. Och läsarna av hennes böcker. Det finns många generationssystrar där ute, och det är för dem hon har skrivit den här boken. I likhet med författare som Agneta Pleijel, Åsa Moberg, Märta Tikkanen och Gun-Britt Sundström skildrar hon de mytomspunna sextio- och sjuttiotalen. Minus det härliga sexet, de legendariska musikkonserterna och det generösa kollektivlivet förstås. Marianne ger en mer realistisk bild av den här tidsepoken. 

    För livet som ensamstående mamma var inte lätt. Marianne kämpade med psykisk ohälsa och självupptagna män.

    Hon hade en passionerad kärlekssaga med musikern Björn Afzelius. Tillsammans fick de dottern Rebecca. Björn var mest ute på turné, och snart gick paret skilda vägar. Marianne jobbade som mentalskötare och försörjde på egen hand två barn. Så här i efterhand tror hon att hon sökte sig till mentalvården för att hon ville läka sig själv. 

    Uppväxten där allt tystades ner var en otäck värld, berättar Marianne, som uppskattar att hennes egna barn är frispråkiga och kan tala om allt.

    – Min dotter berättade ganska nyligen för mig att det finns ett syndrom som heter GAD (generaliserat ångestsyndrom). Det handlar om att ständigt känna oro och ångest över saker. Jag hade aldrig hört talas om det, men jag kände direkt: "Det där är ju jag." Och pappa och mamma. Deras syskon. Mina. Hela släkten är gaddare. I dag äter jag medicin, sådana där lyckopiller. Jag kan bli arg när jag tänker på att jag kunde ha börjat tidigare. Så mycket ångest jag hade sluppit. 

    – Sedan 34 år tillbaka har jag en relation som jag känner mig absolut trygg i. Det har inte hänt mig tidigare, inte ens när jag var barn. Det finns en massa saker med Carl Johan som jag skulle kunna reta mig på. Men jag gör inte det. Han är den snällaste som finns, och han har stått ut med mig i över tre decennier. Han borde ha medalj. 

     

    Läs hela intervjun i papperstidningen Icakuriren nr 47 2021.

    Konstnär, dramatiker, teaterregissör, kulturskribent... Och nu finns tredje delen i boksviten om ensamstående mamman Mona – som har stora likheter med Marianne själv.

     

    Livet med henne måste väl vara rätt kul, tänker jag. Dessutom är hon ju en stilförebild, i klass med Suzanne Brøgger. Marianne har tjockt, långt, grått hår, snygga brillor, stora läppar som nästan alltid är målade, gärna i en färg som drar åt orange eller korall. Uttrycksfulla kläder. Originella ringar på varje finger. Jag ber om stiltips å alla läsares vägnar, men hon tycker att det är svårt. Det är så individuellt vad man gillar och vem man är som person. Ett par timmar efter intervjun ringer hon dock upp och vill komplettera med ett råd. 

    – Att sträcka på sig. Det är precis som med leenden. Om du ler mot världen så ler världen mot dig. När du sträcker på dig får du en naturlig pondus och folk lägger märke till dig. 

     

    Drabbad av cancer

    Marianne har heller inget emot att åldras. Visst är det jobbigt att kroppen tar stryk: Hon är opererad i halsen i samband med att hon drabbades av cancer, dessutom dras hon med dålig hörsel. Hon har hörapparater i båda öronen. 

    – Men egentligen är allting bättre jämfört med när man var ung. Det måste vara biologiskt. Annars skulle ju varenda åldring ligga och hålla sig i en stolpe och skrika: "Jag kommer att dö snart." För man vandrar ju rakt mot döden, samtidigt som man går runt och tycker att livet är rätt trevligt.

  • Få icakuriren.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!