Marianne Lindberg De Geer: “Vi vandrar rakt mot döden, samtidigt som livet är rätt trevligt!”

Samma dag som vi ses har Marianne nobbat Anna Hedenmo och SVT:s ”Min sanning”. Men Icakuriren vill hon vara med i. Hon tror att vissa av tidningens läsare kan känna igen sig i böckerna om den ensamstående mamman Mona – som har stora likheter med Marianne själv. 

Sin livshistoria har hon skildrat i sommarprat, utställningar och böcker. Den borgerliga, men också dysfunktionella miljön. Pappa Gösta, läkare och av den gamla skolan, som tog livet av sig.

Mamma Gun, som anklagade sig själv för självmordet och som utvecklade alkoholism. Och så lilla Marianne som aldrig skulle ha drömt om att dua sina föräldrar, och som växte upp under en tid då aga var en naturlig del av uppfostran. Kärlek och omvårdnad fick hon av tyska barnflickor. Så kunde det se ut i femtiotalets Sverige.

Skriver för generationssystrar

I sitt skrivande är Marianne uppriktig på ett Linda Skugge-vis. På en rak kvällstidningsprosa berättar hon om sitt, eller ja, Monas liv. För Marianne är ju Mona. Men Mona är också Icakurirens läsare. Och läsarna av hennes böcker. Det finns många generationssystrar där ute, och det är för dem hon har skrivit den här boken. I likhet med författare som Agneta Pleijel, Åsa Moberg, Märta Tikkanen och Gun-Britt Sundström skildrar hon de mytomspunna sextio- och sjuttiotalen. Minus det härliga sexet, de legendariska musikkonserterna och det generösa kollektivlivet förstås. Marianne ger en mer realistisk bild av den här tidsepoken.

För livet som ensamstående mamma var inte lätt. Marianne kämpade med psykisk ohälsa och självupptagna män.

Hon hade en passionerad kärlekssaga med musikern Björn Afzelius. Tillsammans fick de dottern Rebecca. Björn var mest ute på turné, och snart gick paret skilda vägar. Marianne jobbade som mentalskötare och försörjde på egen hand två barn. Så här i efterhand tror hon att hon sökte sig till mentalvården för att hon ville läka sig själv.

– Min dotter berättade ganska nyligen för mig att det finns ett syndrom som heter GAD (generaliserat ångestsyndrom). Det handlar om att ständigt känna oro och ångest över saker. Jag hade aldrig hört talas om det, men jag kände direkt: “Det där är ju jag.” Och pappa och mamma. Deras syskon. Mina. Hela släkten är gaddare. I dag äter jag medicin, sådana där lyckopiller. Jag kan bli arg när jag tänker på att jag kunde ha börjat tidigare. Så mycket ångest jag hade sluppit.

Får de ensamstående mammorna betala ett högt pris? Ja, tycker Marianne: 

– Min erfarenhet är att männen lätt glider undan föräldraansvaret och tyvärr ofta vinner på det. Det blir lätt synd om pappa, att han inte har någon fru, att han har fått sparken, att han inte har råd att ta dem till Grönan eller ens på bio. Så det är inte honom barnen ställer till svars när de har blivit vuxna. Nu talar jag generellt, alltså. Mina barn är rätt frispråkiga och det är bra. Jag vet att jag inte har räckt till, att jag inte alltid har motsvarat deras förväntningar. Vi talar öppet om det som varit och det som är. 

Hon verkar inte ha varit särskilt dålig heller. De tyska hembiträdena lärde henne vikten av rutiner. Hon var den som lämnade festen, tog ungarna under armen och gick hem och bäddade ner dem i sina sängar. Hon hånades för sina regler. 

– Till och med när jag bodde i kollektiv var jag traditionell. En konstnär som var med på den tiden skrev nyligen ett brev till mig: ”Vi tyckte att du var så präktig, men egentligen var du den enda föräldern i rummet.” Det tyckte jag var gulligt. 

– Så trots att du är proggig…

– … är jag en borgerlig tant, som mest gillar att vara med barnen och barnbarnen. Ja, så är det. Jag blir överlycklig när barnbarnen tycker om mig, när vi har kul ihop. Det kan jag leva på i flera dagar. 

Rådet: Lyssna!

Det är härligt att umgås och ha kul med sina vuxna barn. Samtidigt måste man som barn ha rätt att ha synpunkter på sin barndom, menar Marianne. Men det kan vara tungt att ta emot. Rådet till den som blir kritiserad är att – lyssna. 

– Inte min starkaste gren, men jag övar ständigt. Om man blir omtumlad och överraskad och inte vet vad man ska säga när barnen kritiserar något så gör man rätt i att bara lyssna. Sen kan man prata med maken eller en väninna som man känner förtroende för: ”Fan jag blir så förbannad, hen bara klagar på det och det…” Man får vädra sin frustration med någon annan än barnet. För det är ju jag som är den vuxne, och hen är barnet. Oavsett om hen är 47 år gammal och har 45 i skostorlek. Man får försöka att inte bete sig som ett barn själv. 

– Du försonades till sist med din egen mamma?

– Nej, aldrig med mamman. Men med kvinnan Gun Lindberg. Till slut kom jag till en punkt då jag kände: ”Kan jag hålla på och tjata så mycket mer på henne som mamma? Jag måste bli vuxen i det här nu.” Och först då kunde jag känna medlidande med henne. De flesta av hennes begåvningar fick genom livet vila orörda. Hennes olyckliga liv satte hinder för det. 

Marianne säger att hon vet att mamman inte tyckte om henne. Det fick hon – lite otippat – bekräftat när hon som nybliven stockholmare klev ombord på en buss i studentområdet Lappkärrsberget. Längst fram i bussen satt en dam som stirrade på Marianne och undrade: ”Men är det inte Marianne Lindberg?” Hon berättade att hon var väninna till Mariannes mamma: ”Du har väl förstått att din mamma inte tyckte särskilt mycket om dig? Om du vill kan du komma hem till mig så kan jag berätta om hur jag uppfattade att hon var mot dig när du var liten.”

– Jag åkte hem till henne och drack kaffe. Det var som att en ängel stigit ner från himlen. Hon bekräftade det som jag hade känt hela livet. En månad senare dog hon. Jag känner en enorm tacksamhet mot henne.  

Samlar på steg

Kanske är det Mariannes egen trasiga bakgrund som gör att hon är så familjekär. Hon älskar det lilla livet. Att titta på fotboll på tv tillsammans med Carl Johan. Att promenera genom stan så att hon samlar på sig steg. Och att arbeta. I en intervju som jag gjorde med Carl Johan deklarerade han att ”semester är en försmak av döden”. Marianne nickar instämmande. Hon älskar rutiner. Och arbetet är definitivt en del av rutinerna. Men mest av allt gillar hon att samla familjen. Hon vill vara nära de vuxna barnen och barnbarnen. 

– Örni är 32 år gammal och jag pratar med honom nästan varje dag, det är inte klokt. Också med min äldsta son Anders har jag tät kontakt. Och med Rebecca förstås. Jag har alltid känt att mina söner tycker att jag är juste. De okejar mig. Eventuell kritik lindar de in lite snällt. Med Rebecca är det annorlunda. Hon är mot mig som jag var mot min mamma. Mer kritisk och ifrågasättande. 

– Är det lättare med söner?

– Mycket. Men det är väldigt givande med döttrar. De tvingar en att utvecklas. 

Sommaren tillbringade Marianne och Carl Johan i det hyrda sommarhuset i Visby. Varje barn kom med sin familj och hälsade på och stannade i en vecka. I sådana sammanhang vill Marianne vara till lags. Hon gör allt för att alla ska trivas. 

– Oj, är det lite stökigt här? Jag går och flyttar på grejer. Jag säger till barnen att de måste berätta om de tycker att jag är jobbig. Under min uppväxt pratade man aldrig om saker. Att mamma var så alkoholiserad… ingen släkting sa något om det. Jag tyckte att det var en otäck värld. Jag vill ha koll och då är det bättre att fråga. Är det någon som mår dåligt? Kan jag göra något?

Men det kostar på att vara inkännande mamma och svärmor. När de sista familjemedlemmarna lämnade hade Marianne och Carl Johan huset för sig själva i ett par veckor. Då låg de raklånga på varsin soffa och bara pustade. 

Apropå Carl Johan så kommer ­Marianne på att hon ska ringa honom och kolla vad det blir för middag (det är han som står för matlagningen). Hon teaterviskar till mig: 

– Köttfärssås och spaghetti. Med avokado. Och jordgubbar till efterrätt. 

”Borde ha medalj”

När hon avslutat samtalet konstaterar hon: 

– Sedan 34 år tillbaka har jag en relation som jag känner mig absolut trygg i. Det har inte hänt mig tidigare, inte ens när jag var barn. Det finns en massa saker med Carl Johan som jag skulle kunna reta mig på. Men jag gör inte det. Han är den snällaste som finns, och han har stått ut med mig i över tre decennier. Han borde ha medalj.

Livet med henne måste väl vara rätt kul, tänker jag. Dessutom är hon ju en stilförebild, i klass med Suzanne Brøgger. Marianne har tjockt, långt, grått hår, snygga brillor, stora läppar som nästan alltid är målade, gärna i en färg som drar åt orange eller korall. Uttrycksfulla kläder. Originella ringar på varje finger. Jag ber om stiltips å alla läsares vägnar, men hon tycker att det är svårt. Det är så individuellt vad man gillar och vem man är som person. Ett par timmar efter intervjun ringer hon dock upp och vill komplettera med ett råd.

– Att sträcka på sig. Det är precis som med leenden. Om du ler mot världen så ler världen mot dig. När du sträcker på dig får du en naturlig pondus och folk lägger märke till dig.

Framtiden då? Vad händer framöver?

Jo, Marianne längtar ständigt till teatern, där lever hon upp. Hon väntar på att få sätta upp två nyskrivna pjäser. Dessutom har hon ytterligare ett par böcker på gång, och så utställningarna förstås. Och så vill hon fortsätta att ta plats i samhällsdebatten. Hon har aldrig varit rädd för att säga vad hon tycker. Hon skriver artiklar på Expressen Kultur och är en flitig debattör på sociala medier. Då och då hamnar hon i bråk. Även om man får lite stryk så är det värt det, tycker hon. Alla har rätt att uttrycka sin åsikt. 

Drabbad av cancer

Marianne har heller inget emot att åldras. Visst är det jobbigt att kroppen tar stryk: Hon är opererad i halsen i samband med att hon drabbades av cancer, dessutom dras hon med dålig hörsel. Hon har hörapparater i båda öronen.

– Men egentligen är allting bättre jämfört med när man var ung. Det måste vara biologiskt. Annars skulle ju varenda åldring ligga och hålla sig i en stolpe och skrika: “Jag kommer att dö snart.” För man vandrar ju rakt mot döden, samtidigt som man går runt och tycker att livet är rätt trevligt.