Magnus Uggla: ”Morsan ljög om att jag var hennes barn”

Magnus Uggla bär en smal jeansjacka och ännu smalare jeans i trettio graders värme. Om ett par veckor ska han fylla 67 år, men han är lika smal som 1977. Den lilla glipan mellan hår och munskydd ser välmående ut och burret har samma stuns som någon av hans mest pompiga refränger.  

– Det kommer från min morsa. Hon var 98 år när hon dog och hade inte en rynka. Det var inte klokt, håret hade hon kvar också.

Minns flopparna

Han är en av landets genom tiderna mest framgångsrika artister, har sålt miljontals skivor och har snart spottat ur sig hitlåtar i femtio år. Men om man skulle döma av hans intervjuer så tycks hans karriär bestå av en serie bakslag, missräkningar och kallduschar. 

– Jag har haft svintur genom hela mitt liv, men det jag kommer ihåg är när jag har floppat, säger Magnus. 

Var kommer den känslan ifrån?

– Det har nog med uppfostran att göra. Och min skoltid, säger han.

 Borgerlig uppväxt 

Magnus Uggla växte upp på Karlavägen i Stockholm, i samma hus som Lennart Hyland. Hans pappa var patenträttsråd och hans mamma musikpedagog. I det adliga släktträdet hittas bankirer, konstmecenater, kompositörer och en ingift Povel Ramel. Själv beskriver Magnus Uggla den borgerliga uppväxten på Östermalm som svartvit. Till middag serverades enbart tunga, njure eller andra typer av inälvor. På helgerna gick han som barn hand i hand med sin pappa och blev undervisad i hur en gentleman för sig. På lördagar besökte de antikvariat, på söndagar museer. 

Trots, eller på grund av, detta så kom han att stöka sig igenom sina ungdomsår. Han blev relegerad i femman, sexan, åttan och nian. (Han kom senare också att bli relegerad från Calle Flygares teaterskola.) Sammanlagt gick han i tretton olika skolor. Han hamnade i ett gäng som gjorde inbrott, sniffade thinner och åkte moped packade. I efterhand har han tänkt att han är lycklig som överlevde. 

Hans mamma Madeleine verkar också ha varit något av en provokatör.

– Hon var sjukt driven och stötte på många problem som kvinna eftersom det var en sådan mansdominerad värld. Men hon satte ner foten mot gubbarna.

Trots sin bakgrund blev hon under slutet av 60-talet en del av kvinno­rörelsen. Som musikpedagog hade hon grundat en musikskola, Stockholms Musikpedagogiska Institut, men tröttnat på alla gubbar som motarbetade henne. 

Pratade ni någonsin om att du samtidigt kallades mans­chauvinist i tidningarna?

– Nej, aldrig någonsin. Aldrig. Jag vet att när jag spelade på Kåren i Stockholm så gick hon hem och grät efteråt för att hon tyckte att det var så fruktansvärt. 

– Vi började sjunga ihop på 90-talet, då fick vi en bättre relation. Jag har fått en adhd-diagnos och jag kan gott och väl tänka mig att hon hade add eller asperger eller något sådant. Hon var ganska fyrkantig. Det tror jag gjorde att vi aldrig hittade fram till varandra.

Ni pratade aldrig om musik?

– Jag tror inte min morsa hade koll på min musik. Jag funderade någon gång på om jag skulle fråga henne om hon kunde nämna en enda låt som jag hade skrivit. Men jag vågade inte, jag kände att hon kanske inte skulle kunna det och det hade blivit så sjukt pinsamt, säger han.

– Hon berättade till och med att när det kom fram folk under hennes föreläsningar och frågade om hon var min morsa så ljög hon och sa att hon inte var det.

Du har provocerat folk hela karriären, var kommer det ifrån?

– Jag vet inte. Min farsa gillade att provocera, min morsa var ganska vass också. Jag gillar att retas, det är kul att hitta på saker som får folk att baxna. Min humor har jag fått av farsan, min morsa menade att humor var slöseri med tid.

Är du motvalls på ren instinkt?

– Ja, det är jag nog. Men inte lika mycket som förr i tiden. Jag tycker ofta annorlunda mot vad andra tycker. Men inte så mycket för att vara motvalls som för att överraska mig själv. 

Läs hela intervjun med Magnus Uggla i papperstidningen Icakuriren nr 40.