Bo Rothstein: ”Insikten var en knytnäve i veka livet”

 Dagen innan intervjun ska göras får professorn, forskaren och statsvetaren Bo Rothstein ett mejl från Sveriges Kungahus. Han har förlänats H.M. Konungens medalj av 8:e storleken i Serafimerordens band för “betydande insatser inom det statsvetenskapliga forskningsområdet”.

– Ibland händer det oväntade saker, skrattar den nyligen pensionerade professorn.

Lite blygsamt tillägger han:

– Egentligen borde kanske de som slitit ont med covidsjuka i intensivvården vara de som i första hand ska ha medalj, men har statschefen och hans administration beslutat sig för att ge mig denna utmärkelse så tar jag tacksamt emot den. Förhoppningsvis bidrar det till att sprida mer kunskap om den forskning som jag och mina kollegor har bedrivit.

Men Bo Rothstein är en av våra internationellt mest uppmärksammade statsvetare och känd som orädd och kontroversiell samhällsdebattör. Man har kallat honom retsticka och en bråkmakare som inte drar sig för att ta konsekvenserna. Som när han i protest lämnade sin professur i Oxford när universitetet lierade sig med Donald Trump. Och det har sagts om honom att han närmast blir glad och uppåt av att bråka.

– Jag uppfattar mig själv som en lågmäld och försynt person. Däremot tycker jag att man som forskare i den offentliga debatten ska prata klarspråk, förtydligar han.

Bo Abraham Mendel Rothstein föddes den 12 juni 1954 som den tredje i ordningen av fyra syskon. Pappa Berth började som lantarbetare men avancerade till fastighetsägare och affärsman, och Bo växte upp i en villa i de finare kvarteren i Malmö.

Varje lördag gick de i synagogan och han trivdes med de judiska ritualerna utan att han för den skull var väldigt religiös. På mammans sida härstammar han från en judisk gårdfarihandlarfamilj med rötter i Litauen och Ukraina, och på pappa Berths sida var man flyktingar från Österrike. Han och alla hans sex syskon hade mirakulöst lyckats fly undan nazisterna under andra världskriget medan farföräldrarna “bara försvann”. Det talades inte om det i familjen.

– Min pappa beskrev sin flykt från Österrike närmast som ett spännande scoutäventyr.

Ren slakterifabrik

Kanske som ett slags skydd mot mörka minnen. Men när Bo Rothstein många år senare besökte Yad Vashem, det israeliska centrumet för dokumentation av förintelsen kom insikten och chocken. “Sorgen drabbar mig som ett knytnävsslag i veka livet” skriver han själv i boken “Förarg­elseväckande beteende.

Här fanns allt dokumenterat om hur farföräldrarna hade fördrivits från Österrike till det ökända gettot i Lodz i Polen. Han kunde se vilken dag de kom dit och vilken adress de bodde på tills de slutligen transporterades därifrån till sitt slutliga öde, till  den 16 maj 1942.

– Ett datum blir väldigt konkret. Och Chelmno, dit de transporterades, var inte ett läger utan det var en ren slakterifabrik där man avlivade människor som djur.

– Jag har aldrig forskat i detta för det ligger för personligt nära. Och det är svårt att hålla en analytisk distans till det man är för personligt berörd av. Jag har inte heller besökt Chelmno, jag klarar inte sådant.

När insikten om förintelsen först stod klar för Bo Rothstein var han i tonåren. Och den skakade hans tro.

– Jag är ingen propagerande ateist, många av mina vänner är troende, men någonstans stämde inte den judiska läran om att Gud är allsmäktig och god. Vore han allsmäktig skulle han ha sett till att förintelsen inte skedde, och vore han god så skulle han förhindrat den.

Men antisemitismen är åter ett växande problem. Det kommer till exempel alarmerande rapporter från Malmö idag, staden där Bo Rothstein bodde tills han var 20 år.

– På den tiden märkte vi inte av något hot, det fanns inga som helst säkerhetsanordningar utanför vare sig församlingshemmet eller synagogan, inga vakter, inga staket, inga kameror. Idag är det ju som två bunkrar och jag känner en stor sorg över denna utveckling.

Läs hela intervjun med Bo Rothstein i papperstidningen Icakuriren nr 34.