Carl Johan De Geer och Johanna Frändén: ”Våra brev blev som psykoterapi”

Vi ses i förlagets lokaler i Gamla stan i Stockholm. Det var inte många timmar sedan Johanna och Carl Johan skildes åt – kvällen före intervjun firade de boken med en middag på restaurangen Sturehof. Nu slår de sig ner i soffan och fortsätter samtalet där det slutade. Det märks att de är nyfikna på varandra. Under våren har de suttit i var sin lägenhet – hon har haft utegångsförbud i Paris och han, som tillhör en riskgrupp, har isolerat sig i Stockholm – och skrivit brev till varandra. Nu när Johanna har kommit till Stockholm för att jobba med fotbolls-EM får de äntligen tillfälle att ses i samband med intervjuer och boksigneringar. 

Men allt började för tio år sedan – med tv-programmet “På spåret”. Då hade de aldrig träffats, men blev hoptussade i ett lag. Den lite udda duon tog sig ända till semifinal. 

– När vi startade det här projektet hade vi inte setts sedan “På spåret”-inspelningarna. Och egentligen umgicks vi inte särskilt mycket då heller. Johanna bodde i Barcelona på den tiden och ville träffa sina föräldrar på kvällarna. Efter varje inspelning fick vi var sin blombukett och jag minns att jag alltid gav min till Johannas mamma, säger Carl Johan. 

– Dessutom är det hög anspänning inne i buren, vi hann knappt prata där heller, så vi lärde aldrig riktigt känna varandra, konstaterar Johanna. 

Det tar duon igen nu istället. Under vår­en har de brevväxlat, eller mejlväxlat om man ska vara petig. Projektet pågick under två månader. Ena dagen skrev ­Johanna ett långt brev, nästa dag var det Carl Johans tur. Sina andra arbeten skötte de vid sidan om. 

– Jag har läst att det finns deckarförfattare som sätter upp en hel vägg med post-it-lappar: “Där ska det vara en vändpunkt, där för jag in en ny person i handlingen, där ska det visa sig att inget var som läsaren trodde.” En sådan metod skulle trötta ut mig, säger Carl Johan. 

Planen höll inte

Carl Johan förberedde sig visserligen inför brevväxlingen. Han skrev ner en lista med ämnen som han ville diskutera med Johanna – en planering som han snart fick riva upp. 

– I det första brevet tog jag upp den franska komikern och regissören Jacques Tati. Jag är ju också fransktalande, jag växte delvis upp i Bryssel, och jag tänkte att det kunde vara en bra ingång till Johanna. Men sedan började hon skriva om helt andra saker så alla mina ämnen föll. Jag kastade snabbt bort den där listan.
Istället började jag associera till saker som Johanna skrev om. Hela boken ärassociationsdriven på ett sätt som är väldigt roligt, säger Carl Johan.

Jag tyckte att det var kul att skriva, men det var nästan ännu roligare att läsa det som Carl Johan hade skrivit. Jag har mycket kontakt med män i Carl Johans ålder. De mejlar mig, oftast vill de kommentera fotboll. Lite äldre människor har liksom blivit mitt segment. Jag älskar att höra anekdoter från sextio- och sjuttiotalen. Min pappa brukar säga att jag borde ha varit med på den tiden, “Du skulle ha älskat det”. Carl Johan har varit tongivande i svensk nutidshistorias mest epokgörande tid. Han tillhör en generation som verkligen ändrade på saker. Att få ta del av hans berättelser från den tiden är som en underbar lektion i nutidshistoria, säger Johanna. 

“Johanna är ett geni”

Duon har den djupaste respekt för varand­ra och öser superlativer över den andre. 

– Under våren har vi ju lärt känna varandra och jag tycker att det är fascinerande att Carl Johan inte har några som helst divalater, trots att han har alla skäl att ha det, säger Johanna. 

– Äh, suckar Carl Johan. 

– Men det hade du ju kunnat ha. Alla andra kulturgubbar går ju runt och tycker att de är bäst. 

– Men du då. Johanna fick nyligen priset Lagercrantzen. Det är ett pris med verklig litterär status. Hon är ett geni. 

– Det är det här som gör Carl Johan unik. Det är inte många människor, särskilt inte män i hans ålder, som tycker att det är självklart att kalla kvinnor för genier. Att beundra kvinnor och se upp till kvinnor, det är tyvärr inte så vanligt. Du pratar dessutom om din fru på det sättet. Det borde inte vara det – men det är faktiskt helt unikt. 

På ytan är Johanna och Carl Johan förstås olika. Olika kön och generationer. Bosatta i var sin del av Europa och dessutom verksamma inom olika yrken. Samtidigt finns det mycket som förenar dem, det är uppenbart när man läser boken. 

– Vi har samma intressen och nyfikenhet på vad som händer i samhället. I boken resonerar vi om allt – från rapparen Yasin till vaccinfrågan, säger Carl Johan.  

– Mycket i boken handlar om det som sker just nu. Och just nu kan vara att vi precis har fått vaccin eller att vi har sett en fotbollsmatch. Men vi glider också in på tidlösa ämnen där vi för långa resonemang. Pandemin gav en bra ram till projektet. Under två normala månader hade jag säkert rest mycket. Nu var jag hemma och hade gott om tid att skriva, säger Johanna. 

Brevväxlingen blev en rolig rutin i en annars ganska monoton vardag. Vänskapen har växt fram i takt med att breven formulerades, intygar båda. 

– Numera är det en ganska ovanlig start på en vänskap. Men jag gillar det. Jag tycker att jag förmedlar en annan bild av mig själv när jag skriver jämfört med när jag pratar. Det är lite lättare att vara ärlig när man skriver, man anpassar sig inte särskilt mycket efter sociala normer. Ibland skriver jag för att ta reda på vad jag tycker i en fråga. Insikterna kommer liksom med själva skrivandet. Brevskrivandet har både varit en lära känna-process oss emellan, men också en lär känna dig själv-process, säger Johanna. 

 

Tvingades stå i mål

I breven minns Carl Johan sin egen barndom. Han jämför brevväxlingen med psykoterapi och menar att den har bidragit till att han har fått syn på helt nya saker.  

– Sambandet mellan att jag var en mobbad skolpojke som tvingades stå i mål och att jag senare i livet har beundrat ­målvakter är ett exempel. Ett annat är att när jag var barn så stammade jag svårt, men med åren har jag blivit orimligt pratsam. Det är ännu ett intressant samband som jag aldrig hade tänkt på om vi inte hade skrivit boken. Inte ens en professionell terapeut har kunnat locka fram samma saker som vår brevväxling har gjort. Så det har definitivt varit en process som har betytt mycket för mig, säger Carl Johan. 

Johanna, som nyligen har skrivit en kritisk krönika om bekännelselitteratur, är generellt försiktig med att lämna ut sitt innersta. 

– Jag tror att människor behöver ha en hemlig trädgård. Jag är mån om att inte berätta för mycket om mitt privatliv. Jag vet att man lätt blir allmängods och det är inte alltid så roligt. Jag jobbar ju på en kvällstidning och vet hur en sådan utveckling går till. Kändisar som gärna berättar om när de gifter sig, men som sedan blir vansinniga när man skriver om skilsmässan. Tyvärr fungerar det inte så att man bara kan berätta om det soliga och sedan kräva att läsarna inte ska bry sig om resten, säger Johanna.  

Johanna är ju framför allt en profilerad sportreporter, men hon har också skrivit om kultur och samhällsfrågor. Under förra presidentvalet tog hon rygg på Marine Le Pen, partiledare för det franska högerextrema partiet, och bevakade bland annat partiets valvaka. 

– Jag har insett att fotboll är så roligt och att jag alltid kommer skriva om det. Men jag vill också skriva om andra saker. Där är Carl Johan och jag lika. Han blandar enormt mycket. Han har ju haft femton karriärer i en. 

– Det beror på att jag ofta har svårt att försörja mig. Jag har till och med varit med i tv-serien “Solsidan”, säger Carl Johan.

– Du har hela tiden fått återuppfinna dig? undrar Johanna. 

Ja, jag har hoppat på de saker som dykt upp. Jag har jobbat med film och tv-serier för barn. Sedan fick jag en fråga om jag skulle göra en dokumentärfilm, och då började jag med det. Jag har också själv varit föremål för en dokumentärfilm. En filmare, Kersti Grunditz Brennan, följde mig i över ett år, vi var i New York och allt möjligt. Filmen gick på Folkets bio, och när jag har utställningar brukar vi visa filmen som ett litet sidoprojekt, säger Carl Johan. 

– Nu måste jag avbryta … Det här är så fantastiskt med Carl Johan. Vi har haft intensiv kontakt under hela våren. Och nu får jag reda på att det finns en långfilm om honom. Om man kan droppa något sådant dag hundra så har man sannerligen haft ett långt och innehållsrikt liv, säger Johanna. 

Det blir lätt så om man arbetar mycket, konstaterar Carl Johan. Han menar att arbetsglädjen är livets största värde. Han vill inte förringa sina barn och barnbarn, men familjen är en annan sak. 

– Arbetsglädje är livets största värde. Att leva i en barnfamilj är stort, men nu är barnen utflugna. För mig är fritid en försmak av döden, utbrister Carl Johan. 

– Men åh, klockan är bara nio på morgonen och vi har redan hört dagens bästa citat: “Fritid är en försmak av döden”, ­säger Johanna. 

– Men jag vill inte håna människor som har utslitna kroppar på grund av tungt arbete, eller som lider av andra skador för att de har haft asbest på arbetsplatsen. Att de behöver ha ledigt på äldre dar är förstås självklart, säger Carl Johan.  

Bara män som filmar

Till skillnad mot Carl Johan behöver Johanna ledigheterna. Efter en hård arbetsperiod tycker hon om att koppla ner ett tag. 

– Under ett fotbolls-EM jobbar man “round the clock”. Allt handlar om jobb och om att passa tider. Skriva, skriva, skriva. Efter en sådan insats behöver jag återhämtning och då har jag inga problem att njuta av ledigheten, säger Johanna. 

Boken publiceras i samband med fotbolls-EM, och visst filosoferas det en hel del om fotboll, men det ska sägas: det här är inte alls någon fotbollsbok. Också den som är helt ointresserad av sport har behållning av boken.

– De som tycker: “Det är väl bara att sparka en boll fram och tillbaka?” kanske hittar en ingång. För fotboll är ju mycket mer än så. Johanna har ställt många frågor om fotboll och manlig gemenskap. Jag har aldrig upplevt något sådant. Mitt fotbollsintresse är framodlat av min hustru Marianne. När vi träffades var jag 48 år och hade inget som helst fotbollsintresse. Tack vare henne blev jag biten. Jag ser det teatrala i fotbollen. Skådespelet. Filmningarna. Johanna kom förresten med en reflektion som överraskade mig: Att det inte finns några filmningar inom damfotbollen, det är bara män som sysslar med filmningar, säger Carl Johan. 

På sätt och vis sörjer de att bokprojektet är över. De har redan bestämt att Carl Johan ska hälsa på Johanna i Paris. 

– Mejlen kommer väl fortsätta att trilla in. Men nu behöver vi inte ha några litterära ambitioner, säger Johanna. 

– Och inga deadlines, konstaterar Carl Johan.