Louise Epstein & Thomas Nordegren: Rappaste radarparet

Vi ses på Zoom, som man ju ofta gör så här i pandemitider. Först ansluter Thomas. Han har hamnat mitt i en rutmönstrad, färgglad fond. Något barnbarn har mixtrat med bakgrundsbilden. Jag tycker att det ser snyggt ut, den orangerutiga kulissen gifter sig fint med Thomas svarta glas­ögonbågar och askgråa kalufs, men Thomas stör sig. Snart ansluter en leende Louise. Thomas vill genast ha hennes hjälp. 

– Det är något barnbarn som har fixat med datorn. Louise, hur gör jag för att jag ska få en naturlig bakgrund?

– Gå in på tillämpa bakgrundseffekter så kan du ta bort bakgrundsbilden. 

– Ta bort?

– Ja, ta bort. 

– Då ska vi se… 

– Vet du vad, Thomas. Jag visar dig nästa gång vi träffas. 

Den folkkära radioduon har vid det här laget gjort över tusen program och i princip dagligen, i tio års tid, pratat med varandra. Vissa lyssnare liknar radarparet vid ett gammalt par. En kollega till mig filosoferar: 

– Vissa dagar undrar man hur Louise står ut med Thomas, andra dagar hur Thomas står ut med Louise. Vid det här laget tycker man att man känner båda, de har blivit som ens släktingar eller vänner. 

Men båda protesterar när jag undrar om deras relation påminner om ett andra äktenskap. 

– Nej, inte äktenskap. Men Thomas är mer än en vanlig jobbarkompis. Vissa jobbarkompisar blir man ju kompis med, man kan berätta saker för dem och det känns bra. Thomas är en jobbarkompis, men jag uppfattar honom samtidigt som en nära vän, säger Louise. 

– Jag tror att lyssnarna har en uppfattning om att Louise är väldigt präktig och att jag är lite wild and crazy. Jag vet inte om vi odlar den myten, eller om det är något som sker indirekt, säger Thomas. 

– Jag är också wild and crazy. Men lyssnarna har vissa förväntningar på hur kvinnor ska vara och så ligger det som ett filter över allting, säger Louise. 

Hur skulle du beskriva Louise, Thomas?

– Hon är smart och orädd. För mig är hon väldigt lundensisk trots att hon är från Malmö. Hon är akademisk fast hon egentligen inte är akademiker. Och så är hon trygg i sig själv. Hon kör sin grej, till skillnad från många andra här i huset som har blivit public service-skadade. 

Du då, Louise? Hur beskriver du Thomas?

– På ungefär samma sätt. Han är smart och orädd, och dessutom extremt rolig. Jag uppfattar Thomas som en intellektuell person som gärna vill gå till botten med saker. Och något som människor kanske inte vet är att Thomas är jättesnäll. Om vi någon gång tycker olika så kan vi alltid reda ut saken. 

 

Gick hem hos cheferna

Alltihop började för tio år sedan då Thomas återvände till Sverige efter många år som utrikeskorrespondent. 

– Som utrikeskorrespondent är man uppskattad så länge man är ute i världen, men en hemvändande utrikeskorrespondent blir snabbt ett personalproblem. Man har varit borta ett antal år och under tiden har alla gamla chefer på hemmaredaktionen bytts ut. Jag brukar säga att jag gick från hero till zero. Vid den här tiden hade radioprofilen Annika Lantz dragit gång “Lantz i P1” som liknade “Nordegren & Epstein”. Programmet hade fått mycket skäll, folk tyckte att det bröt mot P1:s vanliga tilltal och att det snarare hörde hemma i P3 eller P4. Annika hade dessutom fullt upp med andra program och behövde avlastning, så jag och några andra medarbetare, däribland Karin Magnusson, gick in som programledare. Vi hade olika sidekicks varje dag, allihop var utmärkta människor och radiopratare, men det blev fruktansvärt rörigt. Cheferna hade missat att lyssnarna vill ha kontinuitet och inte dagligen behöva lära känna nya bisittare, säger Thomas. 

– En dag gjorde jag och Thomas programmet tillsammans och då tyckte cheferna att det blev jättebra. Dessutom insåg de att det var mycket billigare med fasta medarbetare, säger Louise. 

Och på den vägen är det. Varje dag som det är sändning inleds med ett tidigt morgonmöte. Producenten, redaktören och den som är programledare för dagen bollar idéer. Alla måste bidra med tre fyra uppslag. Och hellre en knäpp idé än att bara referera dagens största nyhetshändelse. Sedan vägs idéerna mot varandra och programmet börjar ta form. Under ­tiden jobbar den andre med morgondagens sändning. Programledarduon delar ju på bördorna. Varannan dag programleder han, och hon är sidekick. Varannan dag är det tvärtom. 

– Att vi hela tiden byter roller är en stor fördel med vårt program. Det är ju programmets poäng. När jag är sidekick ser jag mig mer som lyssnarnas företrädare. Jag är friare och kan reagera spontant. Då kan jag ibland bli mer bestämd och drastisk än vad jag i själva verket är. Bara för att testa Louise. Jag tycker att det är intressant att diskutera och att dra saker och ting till sin spets. Huvudspåret är att den som inte är programledare heller inte sätter sig in i ämnena. Det finns förstås undantag, om någon av oss vill prata om “Gift vid första ögonkastet” så är det förstås bra om den andre också har sett programmet. Då blir det en mycket roligare diskussion, säger Thomas. 

– Nu måste jag avbryta. Den gången jag skulle prata om “Gift vid första ögonkastet” så hade du inte sett det. “Jag klarar inte av det, jag klarar inte av det”, sa du, säger Louise. 

– Ja, jag tycker att det är plågsamma djurförsök. Så det var kanske ett dåligt exempel. Vi tar en riksdagsdebatt som exempel istället, säger Thomas. 

– Jag försöker också dra saker ett varv till för att få ytterligare ett perspektiv på saken. Om Thomas till exempel säger att det är en långsam vaccinationstakt så försöker jag nyansera bilden, även om jag också tycker att det är en långsam vaccinationstakt. Ibland håller vi ju med varandra, vi sitter ju inte och ­ljuger. Men vi måste vända och vrida på saker så att vi inte bara håller med varandra: “Ja, Thomas, du har så rätt, vad klok du är, så har jag också alltid sett på saken”. Det skulle ju bli dötråkigt, säger Louise.

Och på den vägen är det. Varje dag som det är sändning inleds med ett tidigt morgonmöte. Producenten, redaktören och den som är programledare för dagen bollar idéer. Alla måste bidra med tre fyra uppslag. Och hellre en knäpp idé än att bara referera dagens största nyhetshändelse. Sedan vägs idéerna mot varandra och programmet börjar ta form. Under ­tiden jobbar den andre med morgondagens sändning. Programledarduon delar ju på bördorna. Varannan dag programleder han, och hon är sidekick. Varannan dag är det tvärtom. 

– Att vi hela tiden byter roller är en stor fördel med vårt program. Det är ju programmets poäng. När jag är sidekick ser jag mig mer som lyssnarnas företrädare. Jag är friare och kan reagera spontant. Då kan jag ibland bli mer bestämd och drastisk än vad jag i själva verket är. Bara för att testa Louise. Jag tycker att det är intressant att diskutera och att dra saker och ting till sin spets. Huvudspåret är att den som inte är programledare heller inte sätter sig in i ämnena. Det finns förstås undantag, om någon av oss vill prata om “Gift vid första ögonkastet” så är det förstås bra om den andre också har sett programmet. Då blir det en mycket roligare diskussion, säger Thomas. 

– Nu måste jag avbryta. Den gången jag skulle prata om “Gift vid första ögonkastet” så hade du inte sett det. “Jag klarar inte av det, jag klarar inte av det”, sa du, säger Louise. 

– Ja, jag tycker att det är plågsamma djurförsök. Så det var kanske ett dåligt exempel. Vi tar en riksdagsdebatt som exempel istället, säger Thomas. 

– Jag försöker också dra saker ett varv till för att få ytterligare ett perspektiv på saken. Om Thomas till exempel säger att det är en långsam vaccinationstakt så försöker jag nyansera bilden, även om jag också tycker att det är en långsam vaccinationstakt. Ibland håller vi ju med varandra, vi sitter ju inte och ­ljuger. Men vi måste vända och vrida på saker så att vi inte bara håller med varandra: “Ja, Thomas, du har så rätt, vad klok du är, så har jag också alltid sett på saken”. Det skulle ju bli dötråkigt, säger Louise.

 

Lyssnarna engagerar sig

Under årens lopp har lyssnarna tävlat om att mynta “Nordegren & Epsteins” eget valspråk. Vinnare blev till slut “Tänk fritt –  tala högt”, påhittat av Pelle Wågenberg i Tranås. Både Louise och Thomas känner sig hemma i formuleringen. Framför allt uppskattar de att lyssnarna engagerar sig. För det ska sägas: få program har så trogna lyssnare som “Nordegren & Epstein”. 

– Ja, de tycker ju om oss. Men det är klart att vissa retar sig på oss också. Vi får väldigt mycket mejl. Vi har ett gemensamt mejlkonto och vi försöker svara på det mesta, men ibland blir det för mycket. Just nu har jag en hel hög med vanliga brev som jag håller på att beta av. De skriver om precis allt. Ibland har de uppfattat något vi pratat om på ett annat sätt, ibland vill de tipsa, ibland får vi råd om hur vi ska leva våra liv, ibland vill de berätta hur mycket programmet har betytt när de varit deprimerade. Det är hela spektrumet, konstaterar Louise. 

 

Båda har haft corona

När hon i våras blev sjuk i covid-19 och vårdades med syrgas på sjukhuset var många lyssnare bekymrade. Louise suckar högt när sjukdomen kommer på tal. Hon är hjärtligt trött på att prata om covid, hon har ingen lust att vara ansiktet utåt för viruset. 

– Nu har jag gått vidare. Men det var lyssnare som hörde av sig när det stod om det i tidningarna. Till slut fick jag be Sveriges Radio att inte koppla lyssnarna till min privata mobiltelefon. Jag låg ju på sjukhus och jag kunde inte ligga där och prata, säger Louise. 

Thomas hade covid i januari och för honom var sjukdomen mer som en lindrig influensa. 

– Du lever ju ett mycket sundare liv än jag, Louise. Du cyklar fram och tillbaka till jobbet varje dag. Det var därför som du blev så sjuk –  du hade överansträngt kroppen. Jag, som är en slöfock, blev där­emot inte alls särskilt sjuk. 

– Du har någon konstig bild av att jag tränar så mycket. Men det är sant att jag cyklar två och en halv mil om dagen. Och i helgen var jag ute och sprang lite försiktigt i skogen. Jag mår faktiskt bra nu. Jag känner mig inte särskilt korkad heller. På sjukhuset testade jag hjärnan genom att läsa böcker på franska. 

 

Hemlighet bakom framgången

Louise var sjukskriven i över en månad och tillfälliga vikarier sattes in. Så småningom blev SVT-profilen Kattis Ahlström mer eller mindre en mer fast ersättare. 

– Kattis har lite snällare framtoning jämfört med Louise. Eller så är hon bara mer väluppfostrad? retas Thomas. 

En förklaring till den långa vänskapen är kanske att de framför allt ses under arbetstid? På fritiden nöter de nämligen sällan på varandra. 

– En hemlighet är att vi inte umgås privat. Det gör att det alltid är så kul att umgås på jobbet. Vi har så att säga aldrig pratat färdigt om saker och ting. Vi har inga parmiddagar och vi går inte på fester ihop, förutom vid några enstaka undantag som när Louise fyllde 50 år, säger Thomas. 

– Och när vi skulle fira vår tusende sändning i Berwaldhallen hade Thomas en bra idé att vi i samma veva skulle ha en fest för alla som någonsin jobbat med programmet. Då hade vi ett otroligt bra samarbete –  utanför jobbet. Vi planerade menyn tillsammans och vi la upp taktiken för partyt. Sedan åkte jag hem till Thomas och hans fru och lagade en stor vegogryta. Det var jättekul. 

– Jojo, men under tio år kan vi bara komma på ett par sådana tillfällen, säger Thomas. 

Kanske lika bra att de inte träffas alltför ofta. Lite väl stojigt blev det när duon skulle uppvakta en kollega och tog sällskap på tunnelbanan. De blev oupphörligen approcherade av okända människor som ville ta selfies. 

– Vi åkte mitt i rusningstid dessutom, det var jättejobbigt. Människor känner igen både mig och Thomas när vi är på varsitt håll, men när vi visade oss tillsammans … det blev liksom dubbel ­effekt. Det gör vi inte om, säger Louise. 

 

Framtiden då? Nordegren & Epstein är väl radioinstitutionen som alltid kommer att finnas? Eller? Thomas konstaterar att han har fyllt 68 år och redan jobbar på övertid. 

– Egentligen är public service stenhårda att man ska sluta vid 67. Nu förlänger de mitt kontrakt ett halvår i taget, men rimligtvis tar det slut någon gång. Jag fortsätter, men jag har ingen lust att argumentera i egen sak, det är upp till cheferna att bestämma, säger Thomas. 

 – Förlåt, nu låter jag kanske ängslig, men jag tycker inte om att säga något negativt om Thomas. Att jag skulle formulera vad som är “sämst med Thomas” kändes inte riktigt bra. Det gjorde jag bara för att du tvingade mig, Anna. 

– Var nu inte så rädd, Louise, kontrar Thomas. 

– Okej, okej, men jag tyckte att det kändes jättejobbigt. Jag vill bara säga det. 

 

Kastades in i “På spåret”

I vintras var duon, för tredje gången, med i “På spåret”. De slängdes in i programmet med bara några dagars varsel. SVT hade valt att stryka “På spåret”-avsnitten med rektorn och debattören Hamid Zafar efter att det avslöjats att han under pseudonym skrivit hatiska inlägg om judar och homosexuella i sociala medier. Louise och Thomas tvekade inte när frågan kom, men uppladdningen blev förstås rekordkort. Trots det lyckades de ta sig till final. 

– Vi ställde upp för att vi ville göra en insats för public service. Eftersom det senaste året har varit så konstigt kändes det särskilt angeläget att bidra. Tänk om SVT inte hade kunnat göra “På spåret”, då skulle många i Sverige ha blivit deprimerade, säger Louise. 

– Att bli inkastad i sista stund gjorde det hela lite mer avspänt. Vi hade ju ingen chans att förbereda oss. Vi pluggade inte huvudstäder, floder och järnvägslinjer om kvällarna, säger Thomas. 

Några recensenter tyckte att Thomas framstod som dämpad under inspelningen. Att han var långt ifrån sitt vanliga jag –  den som han är i radioprogrammet. På sätt och vis var det en riktig spaning. I samband med inspelningarna dog nämligen Thomas pappa. 

– Tittarna tyckte kanske att jag var lite dominant, men det var för att Thomas tänkte mycket på sin pappa och då var jag tvungen att babbla lite mer. Men i final­avsnittet tycker jag att du gjorde en fantastisk insats trots att det var dystert, säger Louise. 

– Jo, men jag var inte riktigt på skämthumör. Jag kom direkt från dödsbädden till tv-inspelningen. I vanliga fall brukar jag käfta med programledarna, skoja med Fredrik Lindström, men det blev inte riktigt så den här gången. 

Trots att de är rutinerade programledare som dagligen sänder direkt så tycker de att “På spåret” är en nervig upplevelse. De våndas inför inspelningarna. 

– Du förstår inte hur hemskt det är. Man sitter i den där trånga buren, och ledtrådarna är jättesvåra, säger Louise. 

– Det är jättevarmt. Och så luktar det gammal plywood, säger Thomas. 

Men ni framstår som allmänbildade. Det kanske man blir av att sända “Norde­gren & Epstein” år ut och år in? 

– Jag har ju läst litteraturvetenskap på universitetet och jobbat med kulturprogram, så det som handlar om böcker brukar jag ha koll på. Men just nu läser jag ingenting. Jag ser lite dåligt på ena ögat så jag kan inte läsa böcker. Istället har jag börjat med korsord. Det är jätteroligt, det skapar helt nya kopplingar i hjärnan, jag känner mig farlig. Synd att det inte är “På spåret”-inspelning just nu. 

– Har du fått långtidscovid i ögat, Louise? undrar Thomas. 

– Nej, jag har fått starr. 

Och så är de igång igen. Intervjun börjar lida mot sitt slut, men Louise ber Thomas att stanna i Zoom-rummet. De har lite att diskutera. Men så är de ju paret som har ett ständigt pågående samtal.