• Få icakuriren.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!

  • Johan Gustafsson satt 5 år i skräck som fånge hos al-Qaida

    Över fem år. Så länge var Johan ­Gustafsson från Karlstad gisslan hos en terroristgrupp i Mali i Afrika. Semester­äventyret förvandlades på ett ­ögonblick till en mardröm. Hur överlevde han? Vad fick honom att kämpa varje dag?

    Johan Gustafsson satt 5 år i skräck som fånge hos al-Qaida

    Sommaren var så brutalt het att den sög musten ur en. På grund av kriget fick vi bara röra oss ett minimum utanför hyddorna. Dag ut och dag in låg vi packade som sardiner, vilket gjorde mig svagare och svagare. Jag hade ont i ryggen och såg ut som ett skelett. Al-Qaida hade redan tagit min frihet. Nu kände jag att de höll på att ta min hälsa ifrån mig också."

    Det var meningen att han skulle vara borta i omkring ett halvår, men det tog fem år, åtta månader och 23 dagar innan Johan Gustafsson kom hem till Sverige igen. När Johan i början av oktober 2011 blev avvinkad av sambon Wen, föräldrar, systrar och kollegor anade ingen av dem att de inte skulle återses förrän i juni 2017. Vissa i familjen kände så starka olustkänslor inför Johans resa att de hade försökt få honom att stanna hemma. Själv var Johan lätt till sinnes när han gränslade motorcykeln och styrde mot den afrikanska kontinenten.

    – Jag kände mig hyfsat självsäker, vilket väl i sig är en stor fara, konstaterar han med ett litet skratt. Det jag oroade mig mest över var trafiken. Statistiken över trafikolyckor i Afrika talar sitt tydliga språk, och mycket riktigt var det nära ögat många gånger när jag körde på vägarna där. Om jag skulle göra samma resa igen hade trafiken fort­farande varit mitt största orosmoln.

    Som son till en pingstpastor blev Johan tidigt van vid kontinuerliga uppbrott och miljöbyten. Utbytesåret i USA under gymnasiet gav mersmak och Johan pluggade i Singapore och Kina. Där träffade är han flickvännen Wen. Tillsammans flyttade de så småningom till Sverige. 

    – Tanken var hela tiden att vi skulle bosätta oss i Asien. Efter fem år i Sverige kändes det som att det började bli dags att göra verklighet av den planen. Jag hade kommit in i en slentrianmässig tillvaro där man gick hem och tittade på tv efter jobbet och såg fram emot semestern. Det fanns ingen utmaning i det. 

    På motorcykel till Afrika

    När kollegan Tommi under samma period presenterade idén om att åka motorcykel genom Afrika började det klia i fingrarna på Johan. Efter viss betänketid tackade han ja. Tillsammans färdades de två genom Europa. När de nådde Afrika hade de hunnit inse att de hade olika ändamål med resan. I Mauretanien skildes de åt. I Malis huvudstad Bamako fattade Johan ett beslut som skulle få fatala konsekvenser. Ökenstaden Timbuktu som finns med på Unescos världsarvslista var vid den här tiden ett givet besöksmål för många turister, dock inte för Johan. Eftersom staden låg avsides och vägen dit var dålig hade han tänkt avstå från ett besök där, men i sista stund ändrade han sig.

    – Alla mc-resenärer jag mötte i Bamako skulle till Timbuktu. Så jag tänkte: Varför inte! Mitt beslut underlättades av att jag erbjöds att få lasta min packning i det holländska paret Sjaak och Tillys bil.

    I den nya gruppen ingick också syd­afrikanen Stephen. Eftersom internettillgången i landet är bristfällig kände ingen i sällskapet till att turister av säkerhetsskäl avråddes från att besöka Timbuktu. Dagen efter att de installerat sig på ett enklare hotell gick de en rundtur i staden. Johan kom tillbaka tidigare och satte sig och pratade reseminnen med den tyske resenären Martin som han mött på hotellet. En stund senare tog han en eftermiddagssiesta i sovsalen. Vilan stördes av skrik och upprörda röster utifrån gården. Johan hade för avsikt att obemärkt smyga ut i korridoren och försöka skaffa sig en överblick över situationen, men så snart han öppnade dörren överrumplades han av en maskerad man som riktade ett automatvapen mot hans huvud. 

    – Min första tanke var att han kanske tillhörde en rånarliga som skulle plundra hotellet. Eftersom mannen verkade väldigt stressad bestämde jag mig för att försöka agera lugnt och medgörligt. Det kändes som att han annars skulle kunna trycka på avtryckaren vilken sekund som helst.

    Johan från en av de videor som han tvingades att vara med i och som spreds över Internet i utpressningssyfte.

    När Johan leddes ut på innergården såg han Martin bli slagen av tre män. Upphovet till misshandeln var sannolikt att Martin vägrade hoppa upp i pickupen som stod parkerad intill. På flaket låg redan holländaren Sjaak och sydafrikanen Stephen som nu fick sällskap av Johan. Bakluckan fälldes upp och ett nät spändes över de tre fångarnas huvuden. Innan pickupen körde iväg hörde Johan två skott avlossas. Han förstod att måltavlan för skotten var nyfunna vännen Martin.

    – Medan vi rullade iväg i hög fart försökte jag ta in att Martin hade blivit skjuten till döds. Det var en mardrömsfärd som bara fortsatte och fortsatte. Vi flög som trasdockor på flaket och blev helt blåslagna. Flera år efteråt hade jag ärr på kroppen efter den där resan.

    På en direkt fråga från Sjaak bekräftade kidnapparna att de tillhörde terroristnätverket al-Qaida. Efter en dygnslång färd kom de fram till ett läger ute i öknen, otaliga mil från civilisation och bebyggelse. I början tog de skydd under träd, senare byggdes enkla hyddor. Johan, Sjaak och Stephen huserade i en, kidnapparna i en annan en bit bort men tillräckligt nära för att kunna ha uppsikt över sin gisslan. Med jämna mellanrum bröt man upp från ett läger och flyttade till ett annat i den till synes oändliga Saharaöknen. Med samma frekvens byttes konstellationen av kidnappare ut. Kosten var torftig och snålt tilltagen, vattenransonen lika knapp. På nätterna kedjades Johan och hans medfångar fast för att inte kunna fly. Rädslan för att kidnapparna skulle lämna dem att dö just så, fastkedjade och ensamma ute i öknen utan vatten och mat, var ständigt närvarande de första månaderna.

    – Skjutningen av Martin var för mig en bekräftelse på hur lite våra liv var värda för dem. Än mer uppenbart blev det när fyra lamm transporterades till lägret. Vi fångar fick inte lov att röra djuren. Det var ett tydligt tecken på att kidnapparna såg oss som mindre värda än lammen. Lammen blev tama men slaktades så småningom. Det gick inte att undvika att se symboliken mellan deras öde och vårt, förklarar Johan.

    Johan till vänster, sydafrikanen Stephen och
    holländaren Sjaak bevakas av beväpnade män.
    Bild från en film som kidnapparna släppte 2012.

    Rymning enda utvägen

    Någon frigivning trodde han aldrig på. En rymning framstod som den enda utvägen. I hemlighet började Johan planera för en flykt, men det gällde att överleva fram tills att rätt tillfälle uppenbarade sig. Som en medveten taktik i syfte att rädda sitt liv och köpa sig tid konverterade han till islam. Plötsligt satt pastorssonen som gjort revolt och blivit ateist och rabblade verser ur Koranen. Konverteringen fördjupade sprickan som tidigt uppstått mellan Johan och hans medfångar Sjaak och Stephen. Johans egensinniga handlande gjorde holländaren och sydafrikanen oroliga. Deras taktik att sitta still i båten och hoppas på ett frisläppande gick på tvärs med Johans rymningsplan. Hur skulle deras tillvaro påverkas om han försvann från lägret? frågade de sig. Skulle de bli bestraffade i hans ställe? Johan å sin sida tvingades inse att han måste genomföra rymningen på egen hand. Ett drygt år in i fångenskapen fördes han, Sjaak och Stephen till en fängelsehåla i det rikligt befolkade Timbuktu. Någon bättre rymningschans än så här skulle Johan aldrig få. Med hjälp av ett upphittat sågblad började han utom synhåll för kidnapparna att sakta, sakta såga upp de rangliga fönstergallren, men innan han hann göra någon större åverkan på gallren var det dags för en ny förflyttning tillbaka ut i öknen. Tillfället hade glidit honom ur händerna. Johan kände att timglaset höll på att rinna ut ur flera aspekter. Snart skulle sommaren infinna sig, vilket medför att temperaturen i Saharaöknen ofta stiger till över 50 grader Celsius. Då skulle det inte längre finnas någon ork att fly. Dessutom tilltog inbördeskriget i Mali, det var den ökande flygplanstrafiken över lägret ett konkret bevis för. Utrustad med tio ­liter vatten och en rad andra oumbärliga föremål vandrade Johan en kväll obemärkt ut från lägret.

    – Det var väldigt känslosamt och stort för mig att rymma. Jag tänkte: Nu får det hända vad det vill. Hur det än går så har jag i alla fall försökt. På dagarna sov jag och på nätterna vandrade jag utan att veta vad jag var på väg mot. Jag såg inte ett enda tecken på liv, inte ens ett fotspår från en get. Med tanke på hur enorm ­Saharaöknen är trodde jag inte att kidnapparna skulle hitta mig.

    Johan låg under ett träd och slumrade då han hörde ett ljudet av en bilmotor. När bilen med kidnapparna tvärnitade framför honom insåg han att loppet var kört. Uppgivet lät han sig föras tillbaka till lägret. Skulle han få plikta för rymningen med sitt liv? undrade han inom sig. ­Eller bli torterad? Ingetdera, visade det sig. ­Tiden efter det misslyckade rymningsförsöket var likafullt en svart period.

    – Jag visste att det skulle bli hopplöst att rymma igen eftersom jag var hårt bevakad. Dessutom var min relation med mina medfångar Sjaak och Stephen verkligen på botten. 

    År lades till år utan att mycket hände. Visst tänkte Johan på dem där hemma, men för att uthärda försökte han så gott han förmådde skjuta undan tankarna på familjen och skulden han kände gentemot dem. Han hoppades att svenska myndigheter stöttade hans anhöriga. Att de arbetade för att få honom fri hade han däremot inga förväntningar på.

    – När jag hörde om terrordåden i Europa, däribland det på Drottninggatan, tog jag för givet att mitt fall inte var prioriterat längre. Vem bryr sig om en svensk som sitter fängslad i Mali när det dör så många människor på Europas gator? tänkte jag. Dessutom hade jag inga förhoppningar om att det gick att göra något för mig.

    Pennan var livsviktig under fångenskapen.

    "Vi kommer att släppa dig"

    Så kom dagen då holländaren Sjaak fördes bort från lägret för att aldrig mer komma tillbaka. Med tiden hörde Johan rykten om att Sjaak efter ett år i bergen hade blivit fritagen. Två år och elva månader efter Sjaaks sorti från lägret befallde en av kidnapparna Johan att hoppa in i en bil. Inställd på förflyttning till ett nytt läger bad Johan att få ta med sig materialet till den egenbyggda kojan, men han blev tillsagd att lämna det. Många timmar och mil senare möttes han av de magiska orden "Vi kommer att släppa dig!"

    – Men jag trodde inte ett ögonblick på det. Det var så jobbigt att hela tiden få sitt hopp raserat. Därför hade jag byggt upp en försvarsmur. Inte förrän jag omringades av poliser som pratade svenska och kunde förnamnen på mina familjemedlemmar visste jag att jag var fri på riktigt. Känslan kan nog jämföras med att efter lång kamp ha överlevt cancer.

    Alltsedan frigivningen har det spekulerats högt och brett om vilka åtgärder som vidtagits för att få loss honom.

    – Själv vet jag inget om den saken, men jag har svårt att tänka mig att kidnapparna släppte mig i utbyte mot ingenting. Principiellt sett är jag emot utbetalningar av lösesummor. Så länge det betalas ut pengar fortsätter kidnappningarna. Därtill gör pengarna enorm skada lokalt, konstaterar Johan. Han tillägger att han är tacksam över allt som svenska myndigheter har gjort för honom.

    Först när Johan stod på svensk mark vågade han helt och fullt släppa rollen som muslim som han tvingats spela i åratal. Under hela fångenskapen hade han levt med ovissheten kring hur familjen mådde och om samtliga familjemedlemmar över huvud taget fortfarande vid liv. När han anlände till Arlanda stod de alla där: Föräldrarna Göran och Mari-Anne och de fem systrarna. Och så flickvännen Wen som tålmodigt väntat och hoppats på att han skulle komma tillbaka. Johan och Wen bestämde sig för att pröva att bygga upp sin relation på nytt. Snart stod det klart att kärleken mellan dem fanns kvar. I slutet av förra året fick de en son. Åren som gått sedan frigivningen har Johan ägnat åt att skriva en bok om kidnappningen och göra bokslut med åren i Mali. Som en del i det reste han till Tyskland och träffade den mördade Martins syster. Med sydafrikanen Stephen som frigavs månaden efter Johan har han inte haft någon kontakt sedan de släpptes, vilket enligt Johan är Stephens val. Holländaren Sjaak som han också låg i fejd med under praktiskt taget hela fångenskapen hörde däremot av sig efter Johans frigivning med en önskan om att få möta honom på nytt.

    – Jag undrade om Sjaak ville komma till Sverige och träffa mig bara för att säga att jag var en skitstövel, klubba ner mig och åka hem igen. Men när vi sågs mötte han mig med en stor kram. Allt var förlåtet. Det var jätte­fint. ¨

    1 . Ett av följande påståenden om Mali är sant. Vilket stämmer? *

  • Få icakuriren.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!