• Få icakuriren.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!

  • Loa Falkman: ”Jag jobbar på att bli vuxen”

    Loa Falkman är 73 år fyllda men känner sig som 37. Livet efter Ica-Stig innebär inte att han slår sig till ro. Bara pandemin är över ser han fram emot en roll i musikalen "Chess" och planerar för sin nästa julturné.

    Loa Falkman: ”Jag jobbar på att bli vuxen”

    Det är en skön dag i Stocksund, en välbärgad förort norr om Stockholm. Operasångaren Loa Falkman, 73, har börjat dagen med en långpromenad i solen. Att motionera är viktigt för honom och något han gör varje morgon, vare sig det handlar om att promenera, åka längdskidor eller cykla. Dels för att han ska må bra och hålla sig i form, dels för hans behov av att komma ut i naturen. Loa är jägare, precis som sin hustru, och beskriver när han i vintras satt på pass i en helt magiskt vacker skog.  

    – Det var riktigt kallt, men plötsligt dök tio dovhjortar och en stor skovelhjort upp i solglittret. De bara stod där på rad och tittade på oss. Ingen sköt något djur, du behöver inte alltid skjuta och där har du tjusningen med jakten, säger han över telefon. 

    Loa och Rosy är noga med att inte träffa några under pandemin. De har inte ens vågat snusa in bebisdoften av sitt första barnbarn, som kom för en vecka sedan utan har bara sett den lilla på telefon.  

    – Det var en förtjusande liten flicka, som ännu inte fått något namn och det känns så fantastiskt att bli farfar! Samtidigt har det inte riktigt sjunkit in… att jag, som inte känner mig som mer än 37, skulle kunna ha ett barnbarn. Jag jobbar ju fortfarande på att bli vuxen, säger Loa och skrattar. 

    Han sitter i sin ateljé. Här tar han i normala fall emot sångelever, men detta ligger av naturliga skäl på is. Från sin plats beskriver Loa hur han kan se en klarblå himmel genom ateljéfönstret, medan mina tankar fladdrar iväg till Viktor Rydbergs gymnasium i Djursholm, där Loa en gång på 90-talet höll föredrag för mig och andra elever i skolans aula.  

     

    Vaggades till Chopin

    Loa har uppträtt och stått på scen i fem decennier. Han växte upp i en borgerlig och bohemisk kulturfamilj i Stocksund, där det i perioder var skralt om pengar, men desto rikare med musik. Pappa Carl var intendent vid Svenska Turistföreningen, men också en duktig fotograf, skribent och pianist. Lille Loa vaggades till sömns av faderns klassiska pianospel, Chopin, Schubert och Mozart. 

    Loas mamma Karin var gymnastik­direktör, sjukgymnast och enligt Loa "onödigt positiv". Hon dog tre veckor före sin hundraårsdag och Loa tror sig ha ärvt hennes positiva läggning.  

    Farfar Harald var arkitekt och operasångare. Och när Loa, som hade det tufft i skolan på grund av koncentrations-, läs- och skrivsvårigheter, visade prov på stor sångröst och bestämde sig för att bli operasångare uppmuntrades det av ­familjen. 

    Den imponerande barytonstämman fick sedan sin skolning vid Vadstena-Akademien i Östergötland och Operahögskolan i Stockholm. År 1973 debuterade Loa vid 25 års ålder på Kungliga Operan som Ferdinand i "Tintomara". Samma år träffade han den "förtjusande, charmiga och begåvade" Rosy som var balettdansös vid samma scen.  

    Ur mitt fotoalbum, 1954: Loa i första klass på Långängsskolan i Stocksund.

    Internationellt genombrott

    Efter debuten gjorde han de flesta stora barytonrollerna på operan, bland annat Papageno i "Trollflöjten", Figaro i "Barberaren i Sevilla" och titelrollen i "Eugen Onegin". Det internationella genombrottet kom 1981 i "La tragédie de Carmen" som spelades för utsålda hus i Paris, en roll för vilken han belönades med Paris stads medalj i silver. Han har också gästspelat på operahus i New York, Prag, Moskva, Nice, Lausanne och Wiesbaden. Men var än han varit i världen så har familjen alltid varit med. Det var ett beslut han och hustrun tog tidigt – att familjen går först.  

    Idag har sönerna sina liv och Loa beskriver sitt eget som oerhört lyckligt. ­Efter ett år av coronaisolering har han dessutom kunnat börja se framåt igen mot en julturné och opera i Malmö. "Chess" på svenska i Helsingborg blir av, men flyttas till 2023. 

    Loa är också utbildad skådespelare vid Calle Flygare Teaterskola. Han hade egentligen inte råd med privatskolan, men tack vare att föräldrarna gick i borgen för ett lån kunde han följa sin dröm. Ett till synes klokt beslut så här i efterhand, med tanke på Loas stora framgångar även som skådespelare. 

    Loa firar sin mamma Karins 85-årsdag. "Mamma var väldigt levnadsglad och dog tre veckor före sin hundraårsdag."

    Gjort 50 filmer och tv-dramer 

    Sammanlagt har han gjort närmare 50 film- och tv-produktioner, prisats med två guldmasker för enastående prestationer i musikalen "My fair lady" på Oscarsteatern och för kritikerrosade "Obesvarad kärlek" på Intiman i Stockholm samt vunnit en guldbagge 1995 för bästa manliga huvudroll i filmen "Pensionat Oskar".

    Filmen, regisserad av danska Susanne Bier, handlade om den triste ingenjören Rune Runeberg, som åkte på semester med sin hustru Gunnel och sina tre barn till ett pensionat, där han förälskade sig i den unge vaktmästaren Petrus. Loa minns än idag sin skepsis när han fick hem Jonas Gardells manus om den ­homosexuelle familjefadern. 

    – Jag tänkte "jaha, men vafan, jag läser väl igenom det där" och finner mig själv storgråtande, storskrattande, melankolisk, lycklig och glad. Det fanns allt i det manuset så jag tackade ja. 

     

    Sex år som Ica-Stig

    Loa går på sin intuition och tackar bara ja om ett manus känns helt hundra. 

    – Jag har alltid haft möjlighet att tacka nej till roller och alltid varit väldigt noga med vilka jag väljer. Om det inte kurrar till i magen och jag inte går igång konstnärligt är det en bra princip att tacka nej, säger han. 

    På senare år har Loa blivit Ica-Stig med hela svenska folket. Rollen som den godhjärtade, men aningen förvirrade butikschefen Stig övertog Loa av sin gamle kompis Hans Mosesson, 2015, som i sin tur hade varit med sedan starten 2001.  

    – Det var rätt kul när jag skulle ta över för allt var så hemligt och alla spekulerade i vem som skulle bli den nya Ica-Stig. Jag hade redan gjort min första Ica-film, men den hade inte visats på tv ännu när jag satt i en lift uppe i Åre med ett gäng ungdomar. Plötsligt böjde sig en av dem fram och sa att jag skulle passa perfekt som Ica-Stig. Där och då var jag glad att jag hade min hjälm och mina skidglasögon som dolde mitt taskiga pokerfejs, säger Loa roat. 

    Tiden som Icas nestor har varit lärorik och rolig. Loa har inte fått några friarbrev, men däremot kondoleansbrev efter att han meddelade sin sorti i årets sista Ica-reklam. När karaktären Cindy bad Ica-Stig om hans nyårslöfte vände han sig mot kameran och sa: 

    "Något slags löfte har jag faktiskt. Jag har hållit på med det här i sex år och jag känner att det kanske har blivit dags att lämna över den här kavajen. Ut med det gamla och in med det nya". 

    "En del ungdomar vet inte ens om att jag sjunger. För dem är jag Ica-Stig"

    Varvar opera med reklam och musikal

    I Loas ställe kommer nu skådespelarna Björn Kjellman och Suzanne Reuter att kliva in. Han som Ica-Stig och hon som dennes världsvana storasyster Ica-Stina, som efter att ha rest runt i världen kommer tillbaka för att göra anspråk på sitt 51-procentiga aktieinnehav i butiken. Ett bra val, enligt Loa. 

    – Suzanne är min gamla älskling sedan "Cleo". Vi har jobbat enormt mycket ihop, hon är ett geni. Björn har jag bara snuddat vid när vi medverkade i Suzanne Ostens komedi "Bröderna Mozart" från 1986. 

    Under Loas 50-åriga karriär har han alltid kört med växelbruk. Varvat konstformer som opera, musikteater och musikal med film och tv. Han har aldrig oroat sig för att arbeta med mer kommersiella arrangemang, som krogshower, Melodifestivalen eller reklam. Istället har det varit förutsättningen och källan till nyfikenhet och drivkraft för hans konstnärliga utveckling.

    – Det är ju det som är så kul med mitt jobb. För många är jag direktör Wall Enberg i filmerna om lilla Jönssonligan. För andra är jag Ica-Stig. En del ungdomar vet inte ens om att jag sjunger. När jag filmar längtar jag efter att göra solokonserter. När jag gör solokonserter längtar jag efter att göra musikal. När jag gör musikal längtar jag efter operascenen. På det viset har jag alltid något att längta efter. 

    Nu längtade Loa efter något nytt. Men det vemod som hörs i Ica-Stigs röst är äkta. 

    – Ja och det är precis så det ska vara. Som skådespelare måste du känna så mycket som möjligt, men visa så lite som möjligt. Det är avskyvärt när skådespelare förstärker känsloyttringar och spelar över. Folk är inte dumma, utan det måste vara trovärdigt. 

    Ur mitt fotoalbum, 1994: Loa med hustrun Rosy och pojkarna Jacob, 4, och Daniel, 7, i Malmö 1994.

  • Få icakuriren.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!