Modekungen Lars Wallin: “Jag drömmer om att träffa en livskamrat”

Kort, knubbig och utan pengar på kontot känner man sig inte så stöddig när man kliver in i modeskaparen Lars Wallins ateljé i centrala Stockholm för att träffa mannen som sytt klänningar åt såväl kronprinsessan Victoria som till kända artister, fotomodeller och programledare.

– Jag har hört det tidigare att man får lite prestationsångest när man träffar mig, säger Lars avväpnande och vänligt.

Vi sitter i hans ateljé som är en dröm av spetsar, volanger, fjädrar, färger, glitter och glamour. Lokalen andas såväl kasino från en svunnen tid som en teaterloge.

– Jag har alltid känt mig annorlunda, lite eljest, ungefär som en alien som är här på besök och iakttar, funderar Lars kring den värld som är hans.

Lokalen ligger på gångavstånd från de välbärgades vattenhål, Stureplan i centrala Stockholm. Det är förstås inte gratis. Lars tror att flera faktorer har samverkat för att göra honom framgångsrik som modeskapare.

– Dels handlar det om bra tajming, ingen gjorde det jag gjorde i Sverige för 30 år sedan. Dels fyllde jag ett hål på marknaden med min kompromisslösa stil.

Ambitionen som Lars har yrkesmässigt är att göra tidlösa plagg.

– Men som berör och har attityd, annars kan det ju bli lite anonymt.

Hans gärning ifrågasätts ibland med argumentet att han bara vänder sig till de förmögna i samhället med sina vackra klänningar.

– Jag har absolut fått kritik för det. Bara en liten klick har råd att betala för hantverket. Och har någonstans att gå i klänningen. Alla lever inte det livet.

Hållbar couture

Å andra sidan vill Lars lyfta fram att hans kläder är hållbara. De slängs inte utan går i arv, till second hand eller säljs på auktion. Då kan ju även vi andra få en chans och klänningen ett långt liv.

– Startsumman är på 40 000 kronor för att måtta, göra grundmönster, beräkna materialåtgång och tid att sy. I snitt tar en klänning en vecka, men ska det vara något speciellt snitt, spets eller broderi till exempel tar det längre tid och kostar mer, liksom om något förändras under arbetets gång.

Som modeskapare skulle Lars vilja nå ut till en bredare publik och inte enbart sy unika plagg för en enskild kund.

Det tar mycket energi och han kan tänka:

– Gud, vad synd att bara en kvinna får bära den här klänningen när många and­ra skulle kunna vara snygga i den.

Någon Valentinoresa med egna modehus ser han dock inte framför sig. Målgruppen för det är för liten i Sverige. Men Lars satsar på en webbshop med en konfektionskollektion för att nå en bredare publik och han tänker sig en internationell kund och målgrupp.

 

Blev sjuk av mobbningen

I sitt sommarprogram pratade Lars om den inflammatoriska tarmsjukdomen ulcerös kolit som drabbade honom i åttan i grundskolan. Han ser den som kroppens uttryck för den stress han kände i kombination med sitt dåliga psykiska mående över mobbningen han utsattes för av killarna i årskursen över. Och som han inte riktigt förstod.

– Det räckte att färgmatcha strumporna med tröjan så stack man ut. Jag var också tidig med att vara trendig. Köpte till exempel cowboyboots ett halvår före alla andra.

– Toleransen var låg på den tiden för det man inte kände igen. Jag tyckte inte jag klädde mig extremt.

Han behöll det helvete han utsattes för på insidan. Tills magen sa ifrån och han fick sin diagnos. Även på gymnasiet hamnade han i utanförskap och trakasserier. Då blev han så dålig att han tillbringade ett år på sjukhus. Det höll på att gå illa då såret vägrade läka. Han vägde bara 51 kg till sina ståtliga 193 cm på längden.

Men han hyser inga agg.

– Jag hade superhärlig och kreativ barndom med föräldrar som stöttade mig i allt jag gjorde.
Pappan arbetade som trafikpolis och mamman som bankfacksvärdinna. Lillebror Hans var en idrottskille. Så intresset för mode och design var Lars helt egna. Varje år gick han på Holiday on ice med sin mamma och njöt av kostymprakten.

Kanske kan man med facit i hand säga att han har lyckats med något som är få förunnat: att bli profet i sin egen hemstad. När han ställde ut sina kläder på Konstmuseum i Västerås 2013 insåg han hur stort intresset var för kläderna han skapat – även bland män som själva inte trodde att de brydde sig det minsta lilla om mode, “ditsläpade” av sina fruar.

– I snitt brukar 50–80 personer dyka upp på ett vernissage, jag tänkte lite kaxigt 200 alla fall. Och så kom 2 500 besökare. Stödet jag kände var magiskt. Då blev jag riktigt rörd.

Ofta används frasen kläderna gör mannen för att beskriva att vi bedömer varand­ra utifrån vad någon har på sig.

– Hur man klär sig säger mycket. En del uttrycker sin personlighet med kläder, andra grupptillhörighet, säger Lars och fortsätter:

– För mig är kläder energi. De förstärker hur jag mår och vill må. Klär jag mig fel kan det förstöra hela min dag.

Det finns fallgropar att se upp för när det gäller vilka kläder man drar på sig, konstaterar han:

– Vissa köper en look som inte är förankrad i vem personen är. Då blir det bara kläder som går runt på stan.

Vanemänniska

Under hösten släpptes Lars Wallins självbiografi Avklädd. En bok som berättar om den 30-åriga karriären som toppdesigner.

I biografin målas bilden av en vanemänniska upp. En person som håller på sina hudvårdsrutiner med rengöring och krämer, morgon som kväll. Som dricker te med ingefära och svartpeppar i till frukost. Till det smörgåsar med avokado ­eller ost. Som väldigt sällan lagar mat. Det blir några storkok köttfärssås per år att ha i frysen. Annars äter han ute eller köper med mat hem.

Det är resor och röda mattor med vännen och stylisten Jonas Hallberg. Då umgås de med modeeliten och äter på fina restauranger i Paris och New York. Vi får oss också till livs ett sorgligt restaurangbesök med en av Lars modeikoner, Liza ­Minelli. Henne ville han gärna ville sy något fint åt. Mötet blev en besvikelse då hon var mer intresserad av vinet än av hans förslag på glittriga scenkläder. Hon passade även på att dricka upp Lars vin när han var på herrummet.

Han tänker att rikedom ibland kan vara en börda på olika vis. Och att den som är född till pengar kan sakna driv – eftersom man inte behöver ha något, förutom till att upprätthålla ytan.

– En del av dem som är ekonomiskt rika hinner inte njuta av livet, de är fullt upptagna med att ta hand om flera bostäder och se rätt ut och annat, funderar han.

Själv har han inte det problemet. Han glider sömlöst mellan lyx och en mer modest tillvaro. Ena dagen svit med egen butler i någon storstad, nästa ett vandrarhem på västkusten i Sverige där han kan överraskas av att en säl tittar till­baka på honom från någon kobbe när han drar upp rullgardinen.

Ålder är bara en siffra

Brutala kontraster som han älskar, liksom att få leva i två olika världar.

– Jag har fått leva ett extraordinärt liv i mitt arbete, som jag är otroligt tacksam för. Jag är rik på upplevelser, sammanfattar han åren hittills.

Att ha fyllt 55 år och betraktas som “äldre” är inget som bekommer honom. Han tycker det är ointressant och att ålder bara är en siffra.

– Jag vill inte ha någon etikett, bara vara människa. Vi måste sluta kategorisera människor och stoppa in dem i fack efter ålder, hudfärg, sexualitet, religion och börja mötas som individer.

Lars lever singelliv, men drömmer som de flesta andra om att träffa en livskamrat.

– Ibland är det tufft att vara ensam och motivera sig själv både i sitt yrke och privat. Jag tror mycket på att det som händer händer om det är meningen, som i andra aspekter av mitt liv.

Lars tänker att man behöver hitta styrkan inom sig själv innan man kan möta en partner så att man inte har krav på att hen ska uppfylla något som man själv saknar.

– I mitt jobb kan jag vara väldigt säker och ganska kaxig. Men på det privata planet har jag sämre självförtroende. Jag vet inte varför. Jag får kanske gå i terapi för att få svar, säger han halvt på skämt.

Tills vidare räcker självhjälpsböcker en bit på vägen. Dem gillar han att läsa.

– Att man kan påverka sin stund på jorden på olika vis för att må bättre, allt från hur man kan boosta sig inifrån genom att äta nyttigt till allt man kan styra mentalt med tanken, ger en aha-upplevelse som jag älskar. Det är häftigt.