Dominika Peczynski: “Att bli kär i en exminister är inget brott”

Luftmadrasserna, plastleksakerna och de sommarlätta kläderna var packade för vad Dominika Peczynski trodde skulle bli en sensommarsemester i Grekland.

Istället för att mötas av en vägg av värme när bilen var på fast mark igen, efter båtresan över havet, välkomnades de av höstkyla, gulnande löv och regntunga skyar. 

Det visade sig att föräldrarna i hemlighet bestämt sig för att söka asyl i Sverige då de ansåg att tillvaron för den judiska befolkningen i Warszawa blivit farlig.

Dominika rycktes upp med rötterna från den vardag hon älskade och betraktade som sin:

– Jag gillade att fånga grodyngel med pappa på våren, klappa hundar och bli läst för, minns hon. Liksom de goda polska pirogerna som hennes barnflicka lagade.

Då var hon sju år. Nu har entreprenören och pr-personligheten Dominika fyllt 50 och har gjort mycket av det som hon haft som mål i livet. Bott på olika platser i världen, varit fotomodell, popstjärna, kändis, levt jetsetliv med silverbestick, kristallkronor och champagne, startat och drivit flera företag och nu: skrivit en självbiografi.

– Inte illa pinkat av en fattig flicka från miljonprogrammet i förorten. Vi var fattiga som kyrkråttor de första åren i Sverige, ibland hade vi inte mat för dagen.

En fåfäng person

Vi ses hemma hos Dominika. Det knarrar hemtrevligt om parkettgolven när man går på dem. Över köksbordet tronar en makalös lampa från Turkiet med glaskupoler i olika färger som hon och maken  Anders Borg (före detta finansminister, reds anm) köpt under en resa.

– Vi packade ner den i en resväska med bubbelplast, berättar Dominika och nämner i en bisats att hon tycker att den turkiska maten är förbisedd som kulinarisk upplevelse.

Vi dricker snabbkaffe, medan hon av en sminkös får en makeup som passar för foto och inte ger glänsande kinder eller panna i strålkastarljuset.

– Jag är en fåfäng person som vill se bra ut på bild, erkänner Dominika utan omsvep.

Hon äger även ett fåfängt hjärta som blir glatt när folk tycker om det hon gör.

– Jag vill mest vara till lags, en artig polsk flicka, men har även ett behov av att provocera mot “den svenska ordentligheten”.

Det kan vara när vi förfasar oss över den som avviker från gällande norm ­eller när “alla springer åt samma håll och tycker samma sak, samtidigt”.

– Jag tycker att allt blommar mer om alla tycker olika, förklarar Dominika.

“Klart man bråkar”

Även privat känner hon av den svenska vurmen för samförstånd.

– Anders tycker att ett bra förhållande karaktäriseras av att man inte bråkar. Det förstår inte jag. Det är klart man bråkar i en relation.

I boken får vi följa hennes resa från barndom till ung och radikal kvinna och att numera vara en “smått konservativ tvåbarnsmorsa”.

Precis som sina föräldrar hade Dominika läshuvud och lätt för sig i skolan. Men hon var hårt hållen hemma och hamnade ofta i konflikter med sin mamma som tyckte att Dominika inte tog tillvara det hon fått av livet: intelligens och skönhet.

– Mina föräldrar var missnöjda med allt från skolresultat till mitt val av kläder och umgänge.

Det vill säga någon som sköter sina studier och erövrar en akademisk titel likt de andra i familjen som är högskole­utbildade. Det var inget för Dominika. Hon har varit sin egen lyckas smed, prioriterat äventyr och spänning i livet, lärt sig sina arbetsuppgifter på vägen och inte genom studier.

– Jag har en extremt stark identitet som egenföretagare, entreprenör och arbetsgivare. Jag har startat och drivit bolag med anställda sedan jag var 28 år, obrutet. Och med löneansvar för andra.

Trött på att ständigt bli påmind om vilket misslyckande hon var flyttade hon hem till sin pojkvän vid 16 års ålder. Ur askan i elden skulle det visa sig, då hon hamnade i en misshandelsrelation som slutade med en abort.

Hon flydde sin plågoande genom att resa till Aten och arbeta som fotomodell och fann gemenskap med de homosexuella som arbetade som stylister, frisörer och sminköser, som precis som hon upplevde att de inte riktigt passade in. I deras sällskap kände hon sig trygg. De var inte ute efter hennes pengar eller att ligga med henne.

Modellkarriären varade bara i två år.

– Jag var en mediokert framgångsrik modell, egentligen för kort med mina 171 cm, och mot slutet av min tid i branschen, då jag lagt på mig några kilo, smällfet enligt rådande modellideal med mina 55 kilo.

Skam den som ger sig. Nya uppdrag lät inte vänta på sig.

Räds inte utmaningar

Via ett extraarbete som nubbegubbe, ett slags serveringspersonal, i urringat och högklackat, på Gröna Lund, träffade hon modeskaparen Camilla Thulin, numera hennes bästis, som var kostymassistent för en föreställning på Tyrol och även skapade scenkläderna för eurodancegruppen Army of Lovers.

En grupp som skapade rubriker med sin liberala syn på sex och droger och som Dominika sedermera blev en del av utan att kunna sjunga eller dansa.

– Jag är aldrig rädd för att anta en utmaning utan ser dem som livsbejakande, klarlägger Dominika som gärna ville vara popstjärna.

– Vi var hbtqi-pionjärer som tog strid för rätten att få vara som man är. Som ville inklusion, oavsett könsidentitet, hudfärg eller nationalitet. Numera är sådana värderingar mainstream men då var de väldigt kontroversiella.

I sin roll som “vild och oberäknelig” manslukerska i bandet slapp hon vara fin flicka.

– Jag fick leva ut förbjudna delar av min personlighet på scen, vara bråkig, skrikig och vulgär. Bakom scenen gällde det att vara skötsam, komma i tid, inga droger och att alltid vara väl förberedd.

En mindre ädel sida av uppmärksamhetens mynt är att vi gör oss en bild av en person utifrån det vi ser och läser i medierna och dömer och bedömer:

– Folk tror att man är korkad för att man har stor byst eller utmanande kläder, konstaterar Dominika.

Hon är trygg i att hon är smart, allmänbildad och har förmågan att konversera om allt möjligt, oavsett vem hon pratar med.

– Jag kan vara en charmerande värdinna för vad som anses vara fina människor. Jag har inga problem med att bete sig som man ska i givna sammanhang.

Hur hon tas emot i de “förnäma salongerna”, som en frisk fläkt eller utifrån mediebilden av henne, kan hon inte riktigt svara på eftersom hon inte förstår frågan:

– Det är inget jag reflekterat över, jag gillar människor och hoppas att de gillar mig. Jag delar inte in människor i grupper utifrån “finhet” och klass.

Barndomens skola, den judiska Hillelskolan, ligger bara en kort promenad från bostaden.

– Det var galler runt skolan och vakter, minns Dominika.

Hon har aldrig stött på diskriminering eller att någon sagt något taskigt rakt ut på grund av etnisk tillhörighet.

Har upplevt judehat

– Men jag har upplevt det judehat som finns på andra sätt. Som antisemitiska kommentarer, ibland riktade mot mig personligen, på nätet.

När det gäller tro är hon ateist. Precis som sina föräldrar.

– Jag firar högtider som jul och påsk, men lägger inte någon religiös vikt vid dem.

Storkyrkan ringer in att klockan är tolv på dagen. Maken Anders kommer hem en kort sväng, hälsar vänligt och försvinner snabbt ut igen. Det här ska handla om hans fru – inte om honom.

I tidigare relationer har det skavt att hon är en välkänd person. Men så fick hon ett relationstips:

– En annan känd person sa att man ska träffa någon som är kändare än man själv. För de “vanliga” män jag har haft har mitt kändisskap varit besvärligt. Liksom att jag har varit så kontroversiell som person. Men Anders tycker bara att det är underhållande. Jag har haft tur som hittat en man som står ut med mig och tycker att jag är rolig.

Hur träffades de då? undrar du kanske. Jo: När hon skrivit en debattartikel om rörlighet på arbetsmarknaden hörde ­Anders av sig med ett mejl som sa att han gillade det hon skrivit.

– Jag tänkte att han var snygg, särskilt sedan han klippte av sig tofsen.

Dessutom uppskattade hon att han gjort sig besväret att hitta hennes mejladress. Mejlen blev fler och utökades till många dagliga sms och telefonsamtal. Dominika beskriver att hon blev “kär i en person som hon aldrig hade träffat”. Kände att Anders var någon hon kunde öppna sig inför. Den enda som förstod henne.

Anders är väldigt huslig

Första mötet sker på ett hotellrum på Arlanda. Anders har ett tidigt flyg morgonen därpå. De pratar och dricker vin och inser att de är lika kära i verkliga livet som de varit på sms. De gör pinan kort för alla inblandade och separerar båda snabbt.

– Egoistiskt, hänsynslöst, frågar hon sig i boken, och svarar i nästa andetag: Ja, men en möjlighet till lycka de inte kunde försitta.

Sin relation till Anders exfru beskriver Dominika som “positivt neutral”.

Dominika har gjort som hon har velat. Ibland på bekostnad av andra. Slutsats? Att gå sin egen väg har ett pris. Som en kraschad relation när hon inte ville leva förortsliv i villa. Eller bli kallad fuskmamma i pressen för att hon födde med kejsarsnitt, flaskmatade, hade barnflicka och gick tillbaka till jobbet ett par veckor efter födseln för att överleva som e­genföretagare.

– Man får jämka i vissa situationer för att få det att fungera i de delar av livet som man värdesätter, konstaterar Dominika.

– I en relation får man anpassa sig inom ramen för det rimliga. Ingen kan göra helt och hållet som man vill. Jag vill leva med Anders och får exempelvis kompromissa om städning som han tycker är viktigare än jag gör.

Dominika har fått överge sin “walkover closet”, det vill säga kläderna på golvet till förmån för garderoben eller att vika sina plagg och lägga dem fint på en stol.

– Jag har en hög tröskel innan jag tycker att det är stökigt plus att jag tycker det är fullkomligt meningslöst att bädda sängen varje dag. Men jag gör det ibland för att visa att jag ansträngt mig.

Turligt nog har hon en pysslig äkta hälft:

– Anders är mycket huslig och martyrar sig inte om han tar hand om disk eller tvätt. Han skulle aldrig låta disken stå till nästa morgon som jag tycker är helt okej. Hans städiver har smittat av sig lite på mig. Mitt kontor, där jag tillsammans med mina anställda städar själv är jätte­städat nu jämfört med tidigare. Något som ger mig bättre arbetsro, eftersom det kan vara distraherande att ha skrivbordet belamrat med en massa skräp.