Karin Olofsdotter: “Coronakrisen kan fälla Trump”

Det är september 2017. En förväntansfull Karin Olofsdotter står utanför Ovala rummet i Vita huset tillsammans med maken ­Martin Bengtsson. De väntar på att få audiens hos presidenten. Karin är där för att överräcka ett så kallat kreditivbrev från den svenska kungen – en fullmakt utfärdad av en statschef till en ambassadör för att representera landet hos främmande makt. Vid ankomsten till Vita huset har hon lämnat över en present, fotoboken Sveriges bästa och vackraste golfbanor, till en av Trumps många underhuggare. 

Gåvor får nämligen inte överlämnas personligen till presidenten. Så öppnas äntligen dörren. Karin och Martin ledsagas in i Ovala rummet. Framme vid det anrika skrivbordet som 1880 skänktes av drottning Victoria av Storbritannien står han i egen hög person: Donald J Trump, USA:s 45:e president i ordningen. Trump inleder sitt välkomnande med att försäkra att han älskar Sverige. Han och Karin kommer snabbt in på sin gemensamma passion för golfspelande.

– Presidenten nämnde att han var mycket imponerad av Annika Sörenstam och Henrik Stenson. Jag svarade att vi ju inte bara har bra golfspelare i Sverige utan också väldigt fina företag som gärna vill göra fler affärer med USA. Då ville presidenten samtala om USA:s handelsunderskott. Efter en stund kom han på att han istället ville prata om Ryssland, där jag har tjänstgjort. Även om vi inte delar alla åsikter var det ett väldigt trevligt möte. Jag ska inte sticka under stol med att det känns oerhört spännande och speciellt att få träffa en person som ­Donald Trump.

Den där boken om golfbanor då? Hur togs den emot? Jodå, några månader senare kom det ett tackbrev undertecknat av president Trump.

– Det stod att presidenten uppskattade att jag var så väl förtrogen med hans stora intresse. Jag vet ju inte om han har tittat i boken, men det kanske han har, säger Karin och ler.

Jobbade i skobutik

Att hon en dag skulle få träffa potentater av Donald Trumps dignitet kunde Karin inte föreställa sig då hon i tonåren extra­knäckte i föräldrarnas damskobutik i barndomsstaden Halmstad. Prestigefyllda yrkesuppdrag och återkommande utlandstjänstgöringar var överhuvudtaget ingenting hon drömde om.

– Jag vet faktiskt inte vad jag tänkte att jag skulle ägna framtiden åt. Vissa barn vet ju från början att de vill bli ­läkare ­eller brandman, men jag hade aldrig några sådana specifika yrkesdrömmar.
Pappa Olle och mamma Eivor var måna om att ingjuta självförtroende i sitt enda barn.

– De har alltid låtit mig prova på olika saker och uppmuntrat mig att bli självständig, vilket kanske inte är alldeles självklart när man bara har ett barn. Jag var bara 14 år när mina föräldrar lät mig åka iväg på ett internationellt sommarläger i Sarajevo. Jag, min bästis Vendela och två killar från Halmstad tillbringade en månad med 450 jämnåriga ungdomar, de flesta från kommunistdikaturer. Det officiella språket på lägret var ryska. Vi förstod inte ett ord men hade jätteroligt ändå, påminner sig Karin med ett skratt.

Reserv på universitetet

Tre år senare var det dags för ett gymnasieår som utbytesstudent på den amerikanska östkusten. När studenten var avklarad åkte Karin till Nya Zeeland och försörjde sig som bartender. Därefter var det dags att bli vuxen på riktigt. Karin återvände hem och började läsa nationalekonomi vid Lunds universitet.

Liksom många andra som ville skaffa sig en bred och konkurrenskraftig utbildning spetsade hon in sig på att komplettera sina studier med statsvetenskap. Men när de åtråvärda platserna på kursen lottades ut hamnade Karin på en nedslående 997:e reservplats. Nödlösningen blev att istället börja läsa psykologi, vilket så småningom blev huvudämne i hennes examen. Ännu en tillfällighet skulle komma att spela stor roll för Karins framtid.

– En av mina bästa vänner hade fått sommarjobb som guide åt svenska turister i Leningrad, nuvarande Sankt Petersburg. Jag tyckte att det lät så kul att jag sökte och fick samma jobb sommaren efter. Sommaren i Leningrad gjorde mig så intresserad av Ryssland att jag avbröt mina studier i Lund och stack till Moskva för att under åtta månader läsa ryska.

Karin konstaterar att hon har slumpen att tacka för mycket i sitt liv. Studierna i psykologi och ryska fick henne att sticka ut från mängden då hon senare med lågt ställda förhoppningar sökte till UD:s diplomatprogram. Efter otaliga intervjuer och skriftliga antagningsprov kom beskedet att hon hade passerat det trånga nålsögat och fått en av utbildningsplatserna.

– Det gjorde mig kolossalt lycklig. Samtidigt måste jag erkänna att jag hade svårt att tro att det var sant. Så fort det kom ett telefonsamtal från UD sommaren innan utbildningen skulle starta tänkte jag: Nu ringer de och säger att det blev fel. Det var någon annan Karin Olofsdotter som egentligen skulle ha platsen. Jag tyckte det var så otroligt att de hade valt just mig, för jag hade aldrig drömt om utrikesförvaltningen. Istället hade jag tänkt att jag skulle arbeta med personalfrågor med inriktning mot utländska företag som etablerade sig i Ryssland.

Familjen splittrades

Det var också med ambitionen att få komma tillbaka till Ryssland som Karin steg innanför utrikesdepartementets dörrar. Hennes första utlandspostering var mycket riktigt på svenska ambassaden i Moskva. Ännu en gång trädde slumpen in och såg till att hennes vägar korsades med den dåvarande Rysslandsanalytikern Martin Bengtssons. Kärleken som uppstod har bestått sedan dess.

Parets första gemensamma flytt gick till Bryssel. Där jobbade Karin bland annat på Sveriges EU-delegation. Några år hemma i Stockholm som chef för ministerkansliet följde. Under den tiden föddes barnen Nils och Anna. År 2008 tog Karin med sig familjen till Washington DC, där hon under tre år tjänstgjorde som biträdande ambassadör och andreman på ambassaden – ett uppdrag så väl utfört att hon befordrades till ambassadör i Ungern.

Efter hemkoms­ten från Budapest åtog sig Karin nya arbetsuppgifter på UD. 2016 utsågs hon till utrikesråd för handelsfrågor. Det var på den posten hon satt då hon året därpå blev uppmanad att söka den utlysta tjänsten som ambassadör i USA.

– Jag kände mig smickrad över att bara vara påtänkt för ett sådant ärofyllt uppdrag. När det konkreta erbjudandet om att bli ambassadör kom höll jag på att trilla av stolen. Jag blev jätteglad, framför allt eftersom jag visste att vår dotter väldigt gärna ville flytta tillbaka till Washington DC.

Sonen önskade däremot slutföra nian i Sverige, vilket gjorde att familjen tvingades dela på sig och under ett års tid leva på var sin sida av Atlanten.

– Det var inte så kul. Jag saknade min man något oerhört. Det är lätt att glömma bort hur mycket man har tillsammans när man harvar på som vanligt i vardagen. På så vis var det en nyttig upplevelse, men jag skulle inte vilja göra om det. I somras hamnade vi i en lite liknande situation då vår son flyttade till Norge för att plugga. Det är tråkigt att ha honom så långt bort, samtidigt som jag gläds över att han älskar sitt nya liv i Norge.

Historisk på sin post

Utnämningen av Karin till svensk ambassadör i USA är historisk. Alla hennes 19 företrädare på posten har nämligen varit män. Själv vill hon dock tona ner betydelsen av könsskiftet en aning.

– Naturligtvis är det en viktig symbolfråga. Att det skulle dröja ända till 2017 innan man gav posten till en kvinna är anmärkningsvärt. Men i min yrkesvardag går jag inte runt och tänker på att jag är kvinna. Jag vet att många andra kvinnor har fått kämpa i motvind på grund av sitt kön, men själv har jag inte behövt det. Jag upplever inte att det har varit svårare för mig än för en man inom samma område att hävda sig.

Tvärtom kan jag tycka att det är en fördel att vara kvinna i mitt jobb. Eftersom de flesta av mina ambassadörskollegor i Washington är män märks vi kvinnliga ambassadörer lite extra.

Under sig på ambassaden i Washington har Karin runt 55 personer. Enligt egen utsago är hon långt ifrån någon auktoritär arbetsledare.

– Jag blir väldigt sällan arg, men när jag väl blir arg blir jag väldigt arg. Vi gör alla fel och misstag, det är oundvikligt att det händer ibland. Det viktiga är att jag får reda på det på ett tidigt stadium så att vi kan rädda situationen. Jag försöker vara en sådan chef som jag själv skulle vilja ha, det vill säga en chef som inte lägger sig i detaljer och som säger ja till allt som det är möjligt att säga ja till.

En till synes apart idé som ambassadör Olofsdotter – det är så hon officiellt benämns av sin personal – gav sitt bifall till var en death metal-konsert på ambassaden förra våren (Death metal är en hårdare form av hårdrock, reds anm).

– Det har nog inte hänt på så många ­andra ambassader. Hårdrock är en jättestor del av svensk kultur. Faktum är att Sverige och Finland har flest hårdrocksband per capita i världen. Konserten på ambassaden tillhör de projekt som jag är mest stolt över att ha genomfört under min tid som ambassadör.

Ambassaden är inrymd i House of Sweden. Den ljusa, luftiga byggnaden med stora glaspartier är vackert belägen vid Potomacflodens strand. Från sitt kontor har Karin utsikt över de klassiska Washington DC-landmärkena Kennedy Center och Watergate.

Omkring fyra kilometer därifrån, i den lummiga nationalparken Rock Creek Park, ligger Karins temporära residens. Det tidigare residenset som är i stort behov av renovering kommer att säljas. Under nästa år är det meningen att chefsresidenset ska omlokaliseras till House of Sweden.

Spektakulär miljö

– Vitsen med ett residens är att skapa en mötesplats, en intim plats för samtal. Det är stenhård konkurrens mellan olika länders ambassader i Washington om att locka till sig de intressanta och viktiga personerna. Då gäller det att vara annorlunda. Eftersom House of Sweden ligger centralt i stan är det kort resväg för kongressledamöter och andra att ta sig dit. Dessutom är miljön spektakulär, förklarar hon.

En ansenlig del av arbetstiden reser Karin runt på den nordamerikanska kontinenten och föreläser på olika universitetet eller besöker svenska företag. Sommaren 2018 fick hon en del rubriker i svensk press då hon i samband med invigningen av Volvo Cars nya fabrik i Charleston kritiserade Donald Trumps beslut att införa handelstullar mot EU. På första parkett satt nämligen presidentens FN-sändebud Nikki Haley. Men Karin ­protesterar mot beskrivningen att hon stack ut hakan mot den amerikanska administrationen.

– Att vi svenskar inte delar amerikanernas syn i frågan har vi varit öppna med hela tiden. Det är som mellan goda vänner, att man måste kunna vara öppet kritisk när man inte håller med. Jag kan inte stå och hålla tal på invigningen av en bilfabrik och inte nämna problemet med biltullar, då skulle jag inte göra mitt jobb. Dessutom var det i överenskommelse med Volvo som jag förde saken på tal. Det var inte så att jag, som det framstod i medierna, förstörde deras invigning genom att ta upp ämnet, understryker hon.

Att vara svensk ambassadör i USA är inget nio till fem-jobb. Förra sommaren tvingades Karin avbryta sin semester och åka tillbaka till Washington DC. Hennes uppgift den gången var att lugna upprörda kongressledamöter som krävde att rapartisten ASAP Rocky, som vid samma tidpunkt satt häktad i Stockholm misstänkt för misshandel, skulle friges.

– Vi la mycket tid på att förklara det svenska rättssystemet, framför allt varför vi inte har något borgensystem. Det är klart att det var svårt att ändra en Sverigebild som redan hade befästs av stora mediebolag, men jag tyckte faktiskt att vi lyckades ganska bra.

Extremt lyckligt lottad

Efter att ha gjutit olja på vågorna kunde Karin med lättat hjärta återvända till fritidshuset i skånska Åhus som är familjens bas i Sverige. Förordnandet som ambassadör går ut nästa sommar, men Karin ser gärna att det förlängs. När ämbetstiden i USA är över väntar sannolikt en arbetsperiod i Stockholm. Därefter vidtar förmodligen ett par stationeringar utomlands. Det är det mönstret en diplomatkarriär vanligtvis följer.

– Det låter som en klyscha, men jag trivs faktiskt på de flesta platser.

Att emigrera vore dock en otänkbarhet, försäkrar Karin mig innan vi skiljs åt.

– Jag är alldeles för svensk för att flytta utomlands permanent. Att få företräda Sverige i olika delar av världen och lära mig om olika kulturer är det perfekta upplägget för mig. Alla intressen jag hade under min uppväxt – politik, internationella relationer och psykologi – vägs samman i diplomatyrket. Jag anser mig vara extremt lyckligt lottad som får ha den här yrkeskarriären.