Philip Zandén: “Det kostar alltid att välja ett nytt liv”

Vi ses en solig dag på en uteservering invid Drottningholms slottspark i Stockholm. Philip Zandén är artig och pratsam men sam­tidigt en aning frågande till vårt möte.

– I morse sa jag till min fru Maria: “Jag undrar varför de vill göra den här intervjun med mig? Det är väl ingen som vill läsa om den här gamle gubben.” Och det är verkligen inget larvigt koketterande. Jag har aldrig förstått att det finns ett intresse för mig. Dessutom har jag jätte­svårt att sitta och prata om mig själv och lägga ut texten om hur jag tänker och känner.

Jag tittar lite besvärat på mina tre ark med intervjufrågor och konstaterar att hans ord känns en smula illavarslande. Som om Philip kunnat läsa mina tankar tillägger han välvilligt:

– Men nu tackade jag ju ja till det här så då ska jag inte sitta här och vara negativ.

Vi mjukstartar intervjun med att prata om Colin Nutleys rosade familjedrama Bröllop, begravning och dop. Vissa blir kanske förvånade över att Philip medverkar även i den andra säsongen. Hans rollfigur Samuel – konsertpianisten som i första säsongen segnade ner under ett applådtack drabbad av hjärtinfarkt – avled ju innan hans utomäktenskapliga dotter med Helena Bergströms rollkaraktär Grace hann anlända till världen.

Spännande relation

Nej, Samuel gör inte en Bobby Ewing och återuppstår från de döda i den andra omgången. Men även om han oåterkalleligen lämnat jordelivet är han fortfarande högst levande i sina närståendes inre. Med jämna mellanrum får tv-tittarna återse Samuel i minnesbilder eller drömsyner som spelats in efter hans fysiska sorti från serien.

– Det är roligt att få fortsätta vara med på ett hörn. Många tittare blev förbannade över att Samuel dog i första säsongen eftersom de tyckte att han var en kul karaktär och att relationen med Helena Bergströms rollfigur Grace var spännande.

Philips och Helenas samarbete sträcker sig flera decennier bakåt i tiden. Otaliga gånger har de varit varandras motspelare på Stockholms stadsteater. Vid andra tillfällen har Philip regisserat uppsättningar där Helena haft bärande roller. År 2009 var det Helenas tur att regissera Philip i sin andra långfilm Så olika.

– Helena och jag har haft en väldigt speciell kärlekshistoria, fast på ett platoniskt plan. Vi är lite som syskon.

Att Philip porträtterar en konsertpianist i serien är en slump som ser ut som en tanke. Hans morfar Gösta Nystroem var erkänd tonsättare och har komponerat flera välkända pianokonserter. Tillsammans med sin första hustru Gladys Heyman som var skulptör bodde han under många år i Paris.

Där föddes också parets äldsta dotter Joy, Philips mamma, som skulle komma att bli textilkonstnär och mönsterdesigner. Det dröjde dock till de sista månaderna av Joys 94-åriga liv innan hon fick sitt yrkemässiga erkännande. Hennes handmålade mönster som varit undangömda i över sex decennier kunde då genom dottern Jessicas försorg tryckas upp. Mönsterskatten har gjort stor succé och även hyllats internationellt.

– Som många andra kvinnor av sin tid satte mamma sin egen kreativitet åt sidan för att bli hemmafru. Pappa jobbade som journalist på Sveriges Radio. Han var en romantiker som inte alltid orkade deala med vardagen. Mamma var den som fick ta hand om allting därhemma, vilket skapade ett kontrollbehov hos henne, berättar Philip.

Så här i retrospektiv kan Philip konstatera att föräldrarnas stundtals skakiga relation har lämnat stort avtryck i honom.

– Jag har alltid sökt en trygghet i livet. Platser och sammanhang där jag kan vila, där man inte behöver vara på sin vakt eller lösa konflikter.

“Allt kändes lekfullt”

Han är noga med att påpeka att det även fanns stora fördelar med att växa upp i den familj som han genom ödets nyck placerades i, inte minst det faktum att kreativitet tilläts ta stor plats.

Att bli skådespelare hade dock Philip inga tankar på förrän han under gymnasietiden fick ett extraknäck som scenarbetare på Stora teatern i Göteborg. Väl där blev han fullkomligt förförd av den nya värld som öppnade sig för honom.

– Allt kändes så lekfullt och gränslöst. Vuxna människor klädde ut sig i mask och kostym och uppförde sig på ett icke-vuxet sätt. I den miljön ville jag alltid vara. Känslan förstärktes när vi gjorde en avslutande kabaré på gymnasiet där jag var konferencier. Efteråt kom det fram kompisar och sa: “Åh vad bra du var, du borde söka scenskolan.” Scenskolan? Jag visste inte ens vad det var.

Så det blev ett stickspår istället. ­Philip började läsa historia på universitetet med ambitionen att gå i pappa Rolfs fotspår och bli journalist.

– Jag sökte till journalisthögskolan. De inledande proven gick bra, men när jag under den avslutande intervjun fick frågan om vad jag skulle göra om jag inte kom in på utbildningen svarade jag obekymrat: “Jamen, det finns så mycket annat roligt.” Det var klart att antagningsjuryn inte tog in mig då.

Kom in på scenskolan

En jury som Philip däremot lyckades imponera på var den som ansvarade för antagningen till Malmö scenskola. Som 22-åring kom han in på första försöket. Direkt efter scenskolan värvades Philip till Stockholms stadsteater.

Bara ett par år senare kom det stora genombrottet i uppsättningen Amadeus där han gjorde huvudrollen som tonsättaren Wolfgang Amadeus Mozart. Samtidigt som karriären var på uppåtgående bildade Philip familj med sin ungdomskärlek från gymnasietiden, kvinnan som det var tänkt att han skulle tillbringa återstoden av sitt liv med.

Men ett blixtnedslag av känslomässig art kom emellan honom och den utstakade framtiden. Vid provspelningen för en roll i filmen Freud flyttar hemifrån mötte han den danska regissören Susanne Bier. Förälskelsen var ögonblicklig men långt ifrån okomplicerad. I samband med uppbrottet från sina söners mamma genomgick Philip en livskris.

– Det är alltid förenat med omkostnader att välja ett nytt liv. Att svika en gemensam dröm för att ens liv har tagit en annan riktning är på sätt och vis ett misslyckande. Samtidigt är det ofrånkomligt att man utvecklar sig och inte riktigt är herre över allt som händer en.

Dottern blev kvar

Tillsammans med Susanne Bier fick han dottern Alice som blev kvar i Danmark när Philip efter 15 år som Köpenhamnsbo flyttade tillbaka till Sverige. Han medger att det varit kämpigt att alltid ha delar av familjen på “fel sida av sundet”. Men när jag undrar om han känt dåligt samvete gentemot sina barn opponerar han sig mot skuld- och skamaspekten i frågan.

– Självfallet har jag haft dåligt samvete, men framför allt har jag försökt få det att funka och sett till att vi har träffats så mycket som möjligt.

Tidigare på dagen har Philip haft ett långt Facetimesamtal med sin 24-åriga dotter som redan hunnit få två barn och gärna vill bli teaterregissör som sin pappa. Om coronapandemin avklingar kommer de snart att kunna ses. Philip ska nämligen regissera musikalen Dirty dancing som har premiär i Köpenhamn under hösten. Road påpekar han den pikanta detaljen att föreställningens producent Jesper Winge Leisner är gift med exfrun Susanne.

– Jag och Susanne har fortfarande jättebra kontakt, och hennes man Jesper är en gammal kompis till mig. När jag är i Danmark och jobbar brukar jag ibland övernatta hos dem i huset som Susanne och jag bodde i under vårt äktenskap. Susanne är nästan alltid i USA så oftast är det bara jag och Jesper hemma. Jag brukar skämtsamt kalla honom för “min nye man”.

Sedan många år tillbaka finns det även en “ny” kvinna i Philips liv. Han och finlandssvenska Maria Salomaa träffades i samband med en teateruppsättning och gifte sig 2013. Paret jobbar gärna ihop när de får chansen.

– Det har varit jätteroligt att vid några tillfällen spela mot varandra, men det gäller att dra tydliga skiljelinjer mellan arbetet och den privata relationen. Maria och jag pratar inte så mycket jobb när vi är lediga. Hemma har jag ett vanligt liv som inte är förankrat i min yrkesidentitet.

Måste få utmaningar

Philip anser att växelverkan mellan regiuppdrag och rolltolkningar på scenen har varit nyttig för honom.

– Innan jag blev regissör var jag en sådan där jobbig skådespelare som la mig i regissörens arbete och ifrågasatte än det ena, än det andra. När jag så småningom själv började regissera förstod jag att det är ett ansvar som kräver ödmjukhet och mognad. Ju äldre jag har blivit, desto bättre har jag också blivit som regissör och arbetsledare, vilket även hjälpt mig när jag spelar teater. Numera lägger jag mig aldrig i andra regissörers arbete. När jag är skådespelare är jag skådespelare och när jag är regissör är jag regissör. Det tog tid att lära sig det.

Sedan regidebuten i början av 1990-talet har Philip regisserat allt från fars till opera. Hans mångsidighet har varit en nagel i ögat på vissa belackare som menat att man inte blir riktigt bra på någonting om man sprider sina gracer så brett som han gör. Men den kritiken struntar Philip högaktningsfullt i.

– Steven Spielberg, som behärskar många olika filmgenrer, är ett föredöme för mig. Att bara vara skådis år ut och år in hade jag aldrig stått ut med. Jag behöver få utmana mig själv och prova nya saker.
Att slå av på takten finns inte på kartan för denna superkreativa 66-åring.

– Blotta tanken på pensionering är skrämmande obehaglig. Jag tycker det är jättekul att arbeta. Aldrig någonsin har jag ångrat mitt yrkesval. Tvärtom! Tack gode Gud för att teatern har funnits i mitt liv som en varm och kärleksfull plats att vara på.