Jag upplever just den stillsamma lyckan av att äntligen ha fått rätt: Det är bättre att skriva för hand än att sitta och pilla i mobilen. Att använda penna istället för tangentbord är ett idiotsäkert sätt att minnas saker. I det digitala kaos min hjärna ofta befinner sig med lösenord, sifferkoder, behörighet och ständigt bortglömda inloggningar har jag klamrat mig fast vid handskrivna lappar. Är jag förändringsobenägen? Visst. Omodern? Kanske. Virrig? Bara förnamnet… Men fel ute? Knappast!
Jag citerar gärna mig själv (mycket blygsamt) i just den här frågan: Det handen skriver minns hjärnan. “Det där har du hittat på!” säger barnen överlägset. Och det hade jag ju. Erkänner. Men på något intuitivt sätt var det rätt. Så alla ni som himlar med ögonen när jag skriver inköpslistor PÅ PAPPER – vik hädan. Känn skammens rodnad och bädda ner er för gott. Jag vänder mig nu SÄRSKILT till vissa yngre i min närhet. Personer som skriver blixtsnabbt med båda tummarna på pyttesmå knappar.
I ett reportage längre fram berättar forskaren Göran Lundborg att handens arbete är helt nödvändigt för hjärnans utveckling. I vår digitala tid är det viktigare än någonsin med kreativa sysslor. Korsord. Pynt och pyssel. Som att pimpa en pall. Icakurirens små hobbyprojekt känns med ens inte bara roliga utan även väldigt meningsfulla.
Apropå kreativa händer. I en annan artikel kan ni läsa om klädskaparen Augusta Lundin, 1800-talets stora modeikon. Hon skapade bland annat Selma Lagerlöfs fantastiska nobelklänning. Jag tänker på min pappas farmor som var modist och en av Visbys första kvinnliga företagare. Hon klippte, sömmade och svor, tuggade knappnålar, styrde barnen med (h)järnhand och höll en hel familj på fötter. Påstår i alla fall släktskrönorna.
Nu sitter vi alla och knappar på datorer. Inga ungar kan sy i en knapp eller stoppa ett strumphål. Fattigare tider hade sina fördelar – i alla fall för hjärnan. Forskare larmar att svenska skolbarn inte längre kan skriva för hand. De kan trycka på tangenten M, men inte forma bokstaven med handen. Hur ska det gå för våra hjärnor i framtiden? Ingen vet. Kanske är vi så småningom tillbaka på stenåldern. Livets cykel.
