I år är det 200 år sedan Florence Nightingale föddes. Hon räknas som en av grundarna av det moderna sjuksköterskeyrket.
Hennes yrkesgärning omges av ett romantiskt skimmer. En strålglans som nu värmer den vårdpersonal som pressats hårt under coronapandemin. Vi som står vid sidan av och ser vårdens kämpar rädda liv i full skyddsmundering fylls av ödmjukhet och tacksamhet. Ord som “hjältar” förekommer ofta i artiklar, nyhetsinslag och inlägg på sociala medier.
Men hur känner de själva inför applåder och statuslyft: Får de den uppskattning som de rimligen förtjänar? Och vad händer sedan, när allt är över?
– Hurraropen gläder, liksom matlådor som samlas in till vårdpersonal som jobbar längre pass än vanligt just nu, säger Sineva Ribeiro, ordförande för Vårdförbundet, och fortsätter:
– Som yrkesgrupp känner vi oss uppskattade av Sveriges befolkning, de patienter vi vårdar och deras anhöriga. Det finns ett förtroende för och en tilltro till sjuksköterskor. Vid undersökningar så hamnar sjuksköterskan oftast högt i anseende, högre än läkare.
Nytändning för yrket
Sineva ser en nytändning för arbete inom vården. Fler vill utbilda sig till sjuksköterskor, till exempel. Men utrymme till förbättring finns, anser hon:
– Vi måste behålla våra sjuksköterskor inom yrket med hjälp av rimlig lön och karriärmöjligheter. Många lämnar yrket redan efter två år på grund av obekväm arbetstid, övertid och låg inkomst i relation till utbildning och ansvar. Och en del av dem som stannar kvar riskerar att som äldre bli fattigpensionärer trots ett helt yrkesliv inom vården.
Positivt är, enligt Sineva Ribeiro, att nyutbildade inom yrket ser sig som professionella yrkesutövare och “kräver karriär och löneutveckling för livsviktig kompetens”.
Hon vill passa på att poängtera vikten av att förbättra möjligheten att vidareutbilda sig till specialistsjuksköterska, som det råder brist på, samt öka kvaliteten på äldrevården.
Camilla Pettersson, 27 år, i Örebro började som sjuksköterska, men pluggar sedan två år tillbaka till läkare.
– Jag har märkt av ett uppsving i anseende för den vårdpersonal som sköter omvårdnad, tar hand om och är närmast patienten. Det uppmärksammas alltmer att sköterskans arbete inte enbart handlar om att vara snäll och plåstra om, utan även om kompetens och intelligens.
“Ensam är inte stark”
Själv har hon alltid mötts av positiva reaktioner för att hon arbetar inom vården. Säger att det är något som såväl samhället som människor i allmänhet tycker är något fint och bra.
– Coronakrisen har gjort det tydligt för gemene man vilket komplext system som sjukvården är. Ensam är inte stark. Vård bygger på teamarbete, något som tydliggörs bättre nu, istället för att med automatik ge läkarna hjälterollen. Ingen klarar sig utan den andra, läkaren är inte viktigare än sjuksköterskan och tvärtom.
Det Camilla tycker att hon har med sig från tidigare studier och yrkeserfarenhet är att hon känner sig bekväm i mötet med patienter i sårbara och jobbiga situationer.
– De dagar jag är mest stolt är när jag har fått en patient att känna sig trygg, bekväm och sedd. Det handlar om omhändertagande och att vara närvarande. Men: jag är även en person som tycker att det är stimulerande med akuta händelser.
Efter covid-19 hoppas Camilla på en mer nyanserad bild av vården.
– Det som sker just nu är extraordinärt. Men vi får inte glömma att det vanligtvis, varje sommar, är kaotiskt inom vården med lägre bemanning – men samma belastning som vanligt. Färre jobbar men pressen på personalen är densamma. Jag hoppas att uppsvinget för vårdyrket leder till bättre fördelning av resurser och lön utifrån ansvar, även för sköterskor.
Camilla önskar också att hjälpsamheten i samhället består, att vi fortsätter att stötta dem som är sköra och sårbara, till exempel genom att vara behjälpliga med att gå ärenden.
Moa Nöhr är 29 år, legitimerad naprapat och bor i Stockholm. Hon är en av de tusentals personer som snabbutbildats i fyra dagar till sjukvårdsassistenter under pågående coronakris.
– Jag hade varit sjukskriven för en handoperation och var på väg tillbaka till yrkeslivet igen och kände att jag behövdes bättre inom coronavården än som naprapat.
Känner sig uppskattad
Nu jobbar Moa på intensiven i Södertälje med att tvätta och vända patienter, ta hand om munvård, suga rent luftvägar från slem och ha koll på puls, blodtryck, temperatur, andningsfrekvens och respirator. Hon trivs bra. Men tycker det är skrämmande hur sjuka hennes patienter är.
– Det skulle kunna vara en nära anhörig. Det är jobbigt att vara så nära döden men glädjen över att kunna hjälpa till överväger.
Hon känner sig uppskattad. Får höra att hon gör ett bra jobb av övrig personal. För att ladda batterierna promenerar hon längs med sjön intill både före och efter ett arbetspass, och umgås med familjen.
– Vi har fått luncher hitkörda från restauranger och kaféer i närheten, blommor från närliggande blomsterhandlare, och ett konditori skickar tårtor för att uppskatta oss.
När krisen är över kommer Moa återigen att arbeta som naprapat. Medan förhoppningen från samhällets sida är att många av de snabbutbildade sedan ska utbilda sig vidare och arbeta inom äldreomsorgen.
Jill Aschberg är 52 år och bor i Stockholm. I vanliga fall arbetar hon på en privat mottagning som operationssjuksköterska. Men sedan coronakrisen är hon omplacerad till intensivvårdsavdelningen på Huddinge sjukhus.
Nya på intensiven
Hon och andra sjuksköterskor som placerats på intensiven vill gärna få komma till tals vid sidan av de redan vana som känner sig tryggare med sina arbetsuppgifter:
– Det här är ju inte vår riktiga arbetsplats men vi får göra så gott vi kan. Vi har fått fint stöd och hjälp från den fasta IVA-personalen.
Något uppsving för vårdyrket ser inte Jill:
– Fler söker till sjuksköterskeprogrammet, visst, men många fullföljer inte sin utbildning eller slutar efter
något år i yrket. Och här på IVA i Huddinge så har flera sköterskor sagt upp sig både före krisen och under den på grund av hård arbetsbelastning.
“Bättre lön behövs”
Jill märker inte heller av någon nytändning för vårdyrket.
– På de flesta arbetsplatser inom vården är det en enorm stress för att det saknas vårdpersonal. Den bristen gör att arbetsmiljön har blivit tuffare för dem som är kvar, något det inte pratas så mycket om. Vi behöver bättre lön och arbetsförhållanden.
Men det finns ändå ljusglimtar och Jill vill gärna avsluta med en sådan:
– I förra veckan vaknade en kvinna, efter fyra veckor i respirator, som vi trodde skulle gå bort. Gnistan i hennes ögon när hon fick kontakt med sin dotter bakom visiret kommer att följa med mig hela livet som ett fint minne.
