• Få icakuriren.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!

  • Peter Englund: "Jobbet förstörde mitt äktenskap"

    Skilsmässa och dödsfall hos nära och kära. En internationellt uppmärksammad sexskandal i Svenska Akademien. Peter Englunds senaste år har varit tunga men nu växlar han in på ett nytt spår. Bland annat med en ny bok om ett flickmord.

    Peter Englund: "Jobbet förstörde mitt äktenskap"

    När vi träffas har vi en speciell nyhetsvecka bakom oss. Den som är det minsta intresserad av svensk kriminalhistoria har haft fullt upp med först Linköpingsmord och sedan Palmeutredning. Under samma vecka har jag dessutom läst Peter Englunds senaste bok, Söndagsvägen. Han lyser upp.

    – Det finns en koppling rent aritmetiskt mellan de tre fallen, har du tänkt på det? Mordet på Kickan är den största mordutredningen före Palmemordet. Och Palmemordet är ju den största någonsin. Det sägs ta nio år att läsa igenom allt material som är kopplat till utredningen. Och Linköpingsmordet är den största utredningen efter Palmemordet. 

    Det låter tidskrävande och mödosamt att dyka ner i ett så omfattande material, säger jag. Men så tänker inte Peter.

    – En historiker kan aldrig ha för mycket material. Tidigare har jag skrivit om 1600-talet och första världskriget och då har ju underlaget varit rätt begränsat. Den här mordutredningen var något helt annat. Jag har aldrig tidigare arbetat med så rikt material. Jag var tvungen att hålla i mig för att inte skriva ännu en bok på 623 sidor. 

    Det är tolv år sedan Peter kom ut med sin förra bok. Med nya Söndagsvägen bryter han med sin tidigare utgivning. True crime-genren har stora möjligheter, både litterärt och som ett sätt att undersöka en viss period, tycker Peter. Dessutom var det en drivkraft i sig att få dyka ner i rekordårens sextiotal. Det var då han själv var grabb, ekonomin blomstrade, välfärdssamhället byggdes ut, Tage Erlander var statsminister och musiken så bra att han lyssnar på den än idag (Peter har för övrigt satt ihop en Spotifylista med låtar från sextiotalet, ett slags soundtrack till boken).


    Bildade skola

    Boken inleds med att en naken kvinna hittas död i sin säng i södra Stockholm. Polismännen rapporterar det som ett rutinmässigt dödsfall, ett självmord. Men så småningom står det klart att kvinnan bragts om livet. Mördaren, som noga planerat sitt brott, gäckar länge polisen. Skräcken sprids över Sverige. Polisutredningen sväller.

    – Mordet på Kickan bildade skola. Det var det första flickmordet som gick som följetong i kvällspressen under sommarens nyhetstorka. Det var oerhört uppmärksammat. Jag har själv minnen från mordutredningen.

    Från centralstationen i Uppsala tar det sju minuter att gå hem till Peter Englund. Fyra om man småspringer, enligt Peters beräkningar. I det gula gårdshuset ligger både lägenhet och arbetsrum, vägg i vägg. Peter släpper ut två katter, sedan slår vi oss ner i soffan i arbetsrummet.

    På de här kvadratmeterna lever han större delen av sitt liv. Han är glad över upplägget, att kunna spendera mycket tid hemma med barnen. Peter brukar säga att han är "svartsjuk om sin tid". Det betyder att han fredar sitt privata jag och vanligtvis tackar nej till intervjuer, bokmässor och föreläsningar på bibliotek.

    Jan Stenmarks tavla med budskapet "En dag ska vi alla dö… Alla andra dagar ska vi det inte" är fastspikad på väggen ovanför soffan. Det är en hemtrevlig arbetslya med trasmattor på golven, pelargoner i fönstret och överallt – högar av böcker. Ugnen nyttjas till förvaring och är fylld av dukar och tyg. Det ser brandfarligt ut, men Peter rycker på axlarna. Ugnen är ju ändå avstängd.

    Nu är det fem år sedan Peter lämnade arbetet som ständig sekreterare för Svenska Akademien. Ett ämbete som han kallar en äktenskapskross. Egentligen ville han aldrig ha uppdraget, när han fick frågan första gången tackade han nej.

    – Jag hade nio argument i huvudet för att inte ta jobbet. Till slut blev jag övertalad. Någon sa att tacka nej till den här typen av jobb är lite som att säga nej till livet. Just för att det är en stor och svår uppgift är det svårt att veta om man tackar nej av rädsla. Och så känner man sig feg och går runt och undrar vad som hade hänt om man hade antagit utmaningen. Det är som Kierkegaard säger – vad du än gör kommer du att förtryta. Gift dig och det kommer att förtryta dig, gift dig inte och det kommer att förtryta dig.

    Men varför var det ett misstag att tacka ja?

    – För att det fick sådana följder för mitt äktenskap. Åren som ständig sekreterare var så tärande. Det var verkligen ett flerfrontskrig. Ett drygt halvår efter att Turid föddes blev jag ständig sekreterare. Nora kom 2012, hon föddes samma dag som det var Nobelföreläsningar. Det var en jättestökig period. Att försöka få det praktiska med småbarn att gå ihop med att pendla till Stockholm. Nä, det är ingen bra idé att bli småbarnsförälder under de omständigheterna.

    För att minska pendlingsavståndet till Akademiens högsäte i Gamla stan flyttade familjen Englund från idylliska Rasbo utanför Uppsala till en lägenhet nära tågstationen. Och Peter försvann till torsdagsträffarna med Akademien när hans hustru – den nyblivna mamman – behövde honom som mest.

    – Om jag inte hade tackat ja till att bli ständig sekreterare hade jag nog fort­farande varit gift. Och jag hade inte behövt lämna platsen som jag älskade så mycket. Det var ett jäkla stort offer.

    Om Peter vetat då vad han vet idag hade han aldrig tackat ja.

    Det är ett modigt erkännande, säger jag. Alltför få människor vågar säga att de ångrar sig. Att de fattade ett beslut som faktiskt inte blev så bra.

    – Jag kan ju inte ljuga. Inte om något som jag har kämpat mycket med och som jag har insett var ett stort misstag. Att sitta i intervjuer och säga att det var toppen, det skulle vara som att leva ett dubbelliv. Jag vill vara uppriktig runt det här – det var ett jävla skitliv.

    Den ständiga sekreteraren Peter Englund presenterar för första gången
    Nobelpristagaren i litteratur (Herta Müller).

    Depressioner

    Peter Englund har också varit öppen med sin psykiska ohälsa och har berättat att han emellanåt drabbas av depressioner. Samtidigt konstaterar han att känsligheten är en tillgång. Han känner av människor, stämningar och situationer. Kan man ens vara författare utan att vara känslig? Utan att vara introvert? undrar han.

    Helt klart ogillar han förändringar. För honom innebär inte förändringar hopp om något nytt, utan att "det kan gå fel". Därför är det en jobbig tid just nu. Turbulensen från Svenska Akademien hann precis lägga sig när pappan dog i höstas. Och nu ligger han i skilsmässa.

    – Till en barnsligt stor grad har jag svårt för förändringar. Yrkesmässigt är det inga problem, där har jag brutit upp gång på gång. Lämnat universitetet, lämnat FRA, lämnat Expressen… Det som har varit viktigt för mig är det personliga. Där vill jag att allt ska vara som det alltid har varit.

    Dessutom har våren varit speciell rent praktiskt. På grund av pandemin har arbetet fått skötas på distans. Vissa möten har skett via digitala tjänster som Zoom eller Skype.

    – Men när det gäller viktigare diskussioner har Zoom för svag sekretess. Då har vi diskuterat via e-posttrådar istället. Alla ledamöter skriver samtidigt i samma e-posttråd. Då händer allt på vår egen server och det är ett hyfsat säkert system. Men självklart måste man vara försiktig också med mejl. Huvudregeln är att det du inte kan skriva på ett vykort ska du heller inte skriva i ett mejl. De strängare rutinerna runt mejlen infördes redan under min tid som ständig sekreterare. Nobelpriskandidater får aldrig någonsin diskuteras i e-post.

    En ny Nobelpristagare ska presenteras i höst. Men den stora utmaningen fram­över blir invalen, menar Peter Englund. Akademien har ju två stolar att fylla – efter Göran Malmqvist och Kristina Lugn. Nu ska nya kandidater vaskas fram.

    – Och för att kunna bestämma namn måste vi ses. Flera i Akademien tillhör ju bara via sin ålder en riskgrupp. Men vi har en plan för hur arbetet ska gå till.

    Hoppade av – och återvände

    Våren 2018 lämnade Peter Englund Svenska Akademien som en protest mot hanterandet av kulturprofilskandalen. Ett år senare bestämde han sig för att återvända. "Läget är sådant att Akademiens bästa måste sättas före de personliga motsättningarna", skrev han på sin hemsida. Men var det verkligen självklart för honom att gå tillbaka?

    – Jag hade ett antal krav, först för mig själv, men som jag sedan redovisade för Akademien, för att jag skulle återvända. Grundbulten i kraven var att det som skedde 2018 aldrig får upprepas. Och då krävs ett antal olika säkerhets­arrangemang. Ett av kraven var en stadgeuttolkning som med stor noggrannhet redogör för vad akademiledamöterna får och inte får göra, vad som är ett jäv och så vidare. Hade stadgeuttolkningen funnits på plats 2018 så hade det som hände inte hänt. Vi har också tagit fram något som kallas arbetsboken som mer generellt handlar om hur Akademien ska fungera och hur ärenden ska beredas. Dessutom har vi numera en jurist på plats (Eric M Runesson som valdes in på stol nummer 1 efter Lotta Lotass 2018). Hade vi haft det tidigare hade det som hände aldrig hänt. Då hade all form av hobbyjuridik fallit platt till marken.

    Mycket har hänt de senaste åren. Nyligen var du på Kristina Lugns begravning. Ni stod varandra nära, eller hur?

    – Ja, vi fick bra kontakt, jag och Kristina. Hon var en av dem i Akademien som jag hade bäst kontakt med. Jag tyckte väldigt mycket om henne och jag kände att hon tyckte mycket om mig. Vi kunde prata om nära saker. Vi berättade för varandra om våra bekymmer. Vi hade dessutom väldigt roligt. Vi hade båda en bra, lagom distans till Akademien. Om någon sa något roligt kunde vi titta på varandra och fnissa i smyg. Som de där skoleleverna som sitter längst bak i klassrummet. Det var något med våra bakgrunder som förenade oss.

    Peter Englund brukar säga att han är en vanlig snubbe med ett ovanligt jobb. Än idag umgås han fortfarande mest med gamla lumparkompisar och barndomsvännerna i Norrbotten. Med dem pratar han sällan litteratur, han utgår från att de inte ens läser hans böcker.

    – Att jag har släkten där uppe, och alla gamla polare, är väldigt, väldigt värdefullt. Det är där jag är rotad, det är där jag har min bas. Vi har träffats regelbundet i fyrtio år nu.

    "Vi bär alla i oss alternativa jag. Precis som alla andra tänker jag inte sällan på chanserna jag försatte, utbildningarna jag inte gick, arbetena jag aldrig tog, platserna jag lämnat, kärlekarna jag förspillt", skriver Peter i Söndagsvägen.

    – Ja, jag funderar ofta över hur livet kunde ha blivit. Jag hade kunnat stanna kvar i Boden och ingenting säger att jag hade blivit olyckligare. Eller lyckligare.

    Har du existentiell ångest?

    – Ja, men det handlar väldigt lite om det yrkesmässiga, nästan bara om det privata. Det som inte fungerade. Det tänker jag mycket på. För mycket tror jag. När jag var ung bekymrade jag mig främst för görat. Vad ska jag göra? Hur ska jag försörja mig? Jag la oerhört mycket tid och ansträngning på det. Men väldigt lite tid på varat. Till mina äldre barn har jag berättat att min erfarenhet är att görat ordnar sig, men att det är i varat som smärtpunkterna finns. Ett jobb är bara ett jobb.

    Vi pratar om döden. Runt halsen bär Peter ett splitter från den granat som var nära att ta kål på honom då han blev beskjuten under ett journalistuppdrag i krigets Kosovo.

    – Jag hade lätt kunnat stryka med där. Splittret är en påminnelse om att leva. När jag bläddrar igenom mina kontakter i telefonen ser jag namnen på dem som har dött. Sara är där. Kristina. Pappa. Men jag kan inte radera dem. Jag kommer aldrig att kunna det.

    Hur minns du Sara Danius?

    Peter blir tyst och rörd.

    – Det var så grymt, säger han flera gånger.

    – Det var så grymt det som drabbade henne. Och det var ett sådant slöseri. Alla projekt hon hade på gång… nu blev det ingenting av dem. Sara hade mycket olycka i sitt liv. Det tänker jag ofta på.

    Känner du dödsskräck?

    – Jag vet inte. Jag tror att man lämnar livet ungefär som man har levt det. Om man lämnar en massa ogjorda saker, eller om man ångrar en massa saker, då kan man nog känna dödsskräck. Jag kommer i alla fall inte ångra att jag inte fick skriva ännu tjockare böcker eller tillbringa ännu mer tid vid skrivbordet. Jag tror att jag har prioriterat ganska rätt.

    Och hur kommer du att prioritera framöver?

    – Det stod nog väldigt klart redan under min tid som ständig sekreterare att jag aldrig kommer att högprioritera mitt arbete. Jag tycker om mitt arbete, jag tycker att det är roligt och jag kan till och med tycka att det är viktigt. Men fram­över kommer arbetet aldrig någonsin få gå ut över mina relationer. Det finns inget arbete som är värt det.

    Just nu vet han inte vad som väntar, men nya tider kommer. Det finns mycket att vara tacksam över. Bara att få leva. Kickan mördades när hon var 19 år gammal, påminner Peter. "This too shall pass", är kanske en sliten fras, men ack så sann. Den tänker han på ibland.

    – Jag är kolossalt tacksam för allt jag har fått. Det kan jag känna även när jag har mörka stunder. Det är långt mer än jag någonsin kunnat drömma om. Jag har det tungt nu, men jag kommer att krångla upp mig ur den här jävla gropen också. Det vet jag.

  • Få icakuriren.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!