Paret Ranelid – två personligheter men ett team!

Vägbeskrivningen är välformulerad och lång som en A4. Björn Ranelid hälsar mig och fotografen André välkomna “efter att ha läst och förhoppningsvis följt den mest utförliga vägbeskrivning som någonsin fullbordats i Kiviks historia”. Han gillar sådant – siffror, datum, storleksordningar.

Björn och Margareta Ranelid bor vintertid i Stockholm och på sommaren i ett rödgult korsvirkeshus på Österlen. Här sitter han och skriver med utsikt över havet och sin fyra hektar stora äppellund.
Odlingen sköts av Kiviks musteri som av hans äpplen producerar Björn Ranelid Paradismust, komplett med ett Ranelidcitat på etiketten: När min själ är trött vilar den i äppelblommans kronblad.

– 2019 vann den första pris i SM i äppelmust, säger Björn stolt och häller upp åt oss i champagneglas.

Han har den i Sverige så svårsmälta egenskapen att vara nöjd och glad över att han åstadkommer mycket och gärna berättar om det. Det har ibland mötts av raljans men med tiden mer av en matt beundran över hans energi och formuleringsglädje. Kombinationen folkkär kändis, mediefenomen och flitig författare är unik för Björn Ranelid.

– Här ska ni få se, säger han och visar en stor tavla med ett strandlandskap.

Han har börjat måla också. I det forna äppellagret i källaren visar han ett annat verk, en muralmålning, 2 gånger 4,5 meter, skapad direkt på väggen.

– Den tog mig sju timmar. Även om jag målat en del tidigare gör jag inga anspråk på att vara konstnär. August, min son, är en riktig konstnär. Och min far, Sigvard, var det. Jag målar bara när jag tycker det är roligt. Men det jag berättar offentligt om mig själv är kanske två procent av allt jag håller på med. Ändå tycker vissa att jag skryter, säger Björn och skakar vantroget på huvudet.

Omväxlande liv

Margareta Ranelid rör sig lugnt i bakgrunden, tar fram fikabröd, håller koll på deras dvärgpinscher Kalle. Men det är inte hon som ensidigt sköter markservicen. Björn visar sig kunna både prata och duka samtidigt.

Hur är det att vara gift med fenomenet Björn Ranelid?

– Omväxlande, den ena dagen har inte varit den andra lik. Det har aldrig varit tråkigt, konstaterar Margareta och berättar om den gången han ville överraska henne med en resa till Kap Verde. Hon skulle inte få veta något förrän på planet. Men råkade se hans kontokortsutdrag med biljettköpet och hann packa ner bikinin.

– Björn är ju extremt utåtriktad, vidöppen mot omvärlden. Jag är mer privat av mig. Vi är väldigt olika men det har kanske varit bra för oss båda.

Han gör hennes tillvaro mer spännande, hon håller emot när det blir för mycket. Strömmen av förfrågningar – vill Björn komma och tala, viga, inviga eller delta i program och evenemang? – går via henne och hon ransonerar. Anser att deras krafter inte är oändliga och att Björn inte riktigt vill inse det.

 

Ur mitt fotoalbum: En lycklig familj i tvårummaren på Salle­rupsvägen 32 F i Malmö: Mamma Margit med Björn i knät, pappa Sigvard med storebror Håkan samt storasyster Moona. Men var Sigvard verkligen Björns pappa? 

Nödvändig paus

Men så kom det en pandemi och löste det problemet för en tid. Pausen är bra för henne och Björn, menar Margareta. Den är bra för oss alla, hävdar Björn och brister ut i ett anförande:

– Nu måste människor stillna. Hitta glädjen i näktergal, gök, rapsblom och hav. Äntligen inser vi vikten av att vi andas. 22 000 andetag per dygn, 13 000 liter. Är du ett fjät i från att läggas i respiratorn, då blir varje andetag heligt för dig. Men du har levt i kanske 50, 60, 70 år utan att ha haft den andaktsfulla inställningen.

Margareta är van vid Björns deklamationer. Medan han har stått på scener över hela landet, deltagit i snart sagt alla tv- och radioprogram från Melodifestivalen till Helgmålsringning och producerat enorma mängder text och tal, har hon jobbat i det tysta som skolsköterska och tagit hand om tusentals barn. Men till skillnad från Björn, som sätter siffror på det mesta, har hon inte räknat dem.

Margareta håller heliumballongen Björn Ranelid förankrad och han uttrycker ofta sin uppskattning av henne. Det kan vara en av förklaringarna till att Björn går hem hos kvinnor. För medan Kulturmannen – han som handskas egoistiskt och vårdslöst med kvinnor och barn – har tappat rejält i status så charmas vi av män som förmår stanna kvar, som fortsätter att framhålla sina hustrur genom decennierna. Som en Ernst Kirchsteiger, en Gustav Mandelmann eller en Björn Ranelid.

– Jag brukar säga att Margareta är klokare än jag, säger Björn.

– Det är bra att du gör det. Det är sant, säger Margareta.

Han minns fortfarande “varje sekund” av deras första möte 1976. Hon vidareutbildade sig i Lund, han var lärare och kung på dansgolvet i Malmö-Lund-trakten.

– Jag var väl ute och dansade tre gånger i veckan. Det var ju det bästa sättet att träffa kvinnor, säger han och vi förstår att det fanns ett antal på radarskärmen. Men så pang, dök det upp en med både utstrålning och principer.

– Du hade svarta byxor och svartvit tvärrandig tröja. Rätt så tuff när du stuffade runt på dansgolvet i trätofflor. Men jag fick inte följa med dig hem första kvällen. Så gör man inte, sa du. Åh, tänkte jag, henne är det klass och värde på, säger Björn.

– Du var inte alls vad jag hade tänkt mig som pojkvän. Ingen sportfåne, ingen kille som redan hade barn, hade jag bestämt, säger Margareta.

Ur mitt fotoalbum: Björn på sjukhuset innan han ska opereras. Hans överläpp deformerades av den sällsynta åkomman Melkersson-Rosenthals syndrom. Men förklaringen till vad som drabbade honom i puberteten fick han först 2005 då han kontaktades av en läkare som undrade om han ville träffa och stötta en pojke med samma sjukdom.

Margareta bjöd på te

Den frånskilde fotbollstalangen Björn var allt detta men gick ändå vidare till nästa nivå: Han blev inbjuden på te. Sedan gick det fort. De flyttade ihop efter några månader, året efter föddes dottern Agnes och 1979 gifte de sig.

Björns dyrkan av kvinnor började ­tidigt.

– Redan i sjuårsåldern skickades jag att gå ärenden, bland annat till ett konditori. Där fanns en expedit som jag var så betagen i att jag kunde gå dit och bara stå och titta på henne. Hennes rörelser var så vackra, hon hade vit blus och ett smycke i halsen, säger Björn drömmande.

Han minns en skolflicka – “hon hade elastabyxor och kashmirtröja och påminde om Gina Lollobrigida” – som han brukade följa efter på avstånd. Hon bodde i ett av Malmös illa beryktade områden där han inte vågade sig in. Men en annan magnetisk varelse bodde på den tryggare Gyllenpalmsgatan.

– Jag hängde utanför hennes hus och hoppades att jag skulle se henne i fönstret. Jag var oerhört förälskad men det förstod jag inte. Jag var ju bara nio–tio då.

När andra smågrabbar ansåg att flickor borde undvikas som pesten blev Björn alldeles stjärnögd av dem redan i mellanstadiet. Ett par tonårsflickor blev hans mentala räddning, den lyckliga kontrasten till de trauman som drabbade honom och som han ofta återkommer till både i media och i sina romaner.

Fem år gammal föll han ner i en källartrappa och fick en spricka i skallbenet. Sedan dess lider han av tinnitus, ett livslångt tjutande inne i huvudet. I puberteten kom nästa katastrof, hans överläpp började växa okontrollerat.

– På ett år hade läppen blivit helt grotesk. Jag blev hånad varje dag och gick med krampaktigt hopknipen mun för att försöka dölja utväxten.

Spännande kärleksliv

Men mobbarna hade varit svårt avundsjuka om de vetat att han redan vid knappt 15 hade ett spännande kärleksliv med ett par sexuellt försigkomna flickor som gillade honom med läpp och allt. Detta beskrivs i den självbiografiska romanen Till alla människor på jorden och i himlen.

Mer litterärt stoff fick han när han som 16-åring drogs in i en relation med en kvinna i 40-årsåldern, senare skildrad i romanen Kvinnan är första könet. Gymnasisten Björn levde ett trippelliv av familjeidyll, skolgårdsförtryck och heta möten med den mogna älskarinnan i källaren till hyreshuset där de båda bodde. Himmel och helvete, och det var mestadels kvinnor som stod för ljuset. På det området var han brådmogen. Vid 17 träffade han sin första fru.

– Vi gifte oss när jag var 22. Vi fick en son men skilde oss efter några år. En tjusig kvinna, hon blev rektor och skolchef sedan, säger Björn.

Fick stöd av Margareta

Men ingen går upp mot Margareta som han nu levt ihop med i 44 år. Hon trodde på honom även när hans manus refuserades och stödde hans val att ge upp lärarjobbet för att skriva på heltid. Då kunde ingen av dem ana att det skulle leda till allt det andra: tv, löpsedlarna, reklamuppdragen och fansen som dyker upp överallt och vill trycka hans hand eller ta en selfie.

– När vi träffades undervisade han på dagarna och skrev på nätterna. Så han sov på udda tider och är den ende kille jag vet som försovit sig till en dejt klockan fem på eftermiddagen, säger Margareta.

Hon har humor. Det märks när hon berättar om när han ställde upp i Let’s dance.

– Du sa till pressen att vi haft familjeråd om saken. Det stämmer. Det var bara det att alla sa nej, säger Margareta och skrattar hjärtligt.

– Vår dotter sa nog ja, invänder Björn.

Han gillar att ha Margareta omkring sig, även när han skriver. Lugn och avskildhet är inget han behöver för att kunna skapa.

– När jag skulle skriva texten till låten Mirakel för Melodifestivalen, ville musikern Fredrik Andersson ge mig ett par veckor. Men jag sa: Om jag får en kopp kaffe så gör jag det nu.

Koncentrationsförmågan är en följd av det ständiga ljudet i huvudet, säger han. Det tvingar honom att vara här och nu. Det är därför han kan hålla långa anföranden när som helst, utan manus.

Margareta var med vid den sista av de tre operationer han genomgått för sin läpp. Då var han 27 och sedan dess har den hållit formen. Men han har fortfarande ett kluvet förhållande till sitt utseende. Både en föreställning om att vara ful (“Margareta kan intyga att jag knappt vill se mig i spegeln”) samtidigt som han är noga med sitt yttre: att vara proper, vältränad, välklädd. När vi är på besök bär han vita linnebyxor och smokingskuren kavaj i midnattsblå ­sammet med sidennäsduk i bröstfickan.

– August köper ofta våra kläder. Han har stilkänsla och är bevandrad i vintagemode, säger Margareta som också är snygg i svart blus och mönstrade byxor.

Björn har experimenterat med utseendet: kort skägg, långt skägg, hipsterstubb eller slätrakad. Korta blonda lockar, hästsvans eller som nu, håret samlat i en lös knut i nacken. Han släppte på begäran ut det i tv-programmet Tillsammans med Strömstedts och visade en ny spännande Ranelid-look, något av gammaltestamentlig profet, med det långa ljusa håret och den intensivt blå blicken.

Så predikar han också ett kärlekens evangelium. Att han håller kvinnan högt är förmodligen också en förklaring till att han har så många kvinnliga läsare. Ända sedan Strindberg – och dessförinnan – har ju många manliga författare brottats med sin ambivalens gentemot kvinnor. I Björns romaner är de kvinnliga huvudkaraktärerna ofta genomgoda, till och med de som begår de värsta av brott. Björn har inte bara ett flödande språk, allmänt känt som ranelidska, hans intriger utspelas ofta i en igenkännbar värld, ett raniversum, där vissa saker ofta återkommer: Malmö, Österlen, den kloka lärarinnan, de onda översittarna, Länsfängelset, Elimförsamlingen, tvillingar, vanföra och män som faller från höga höjder. Eller människor med oförklarliga föraningar.

– Jag har själv upplevt det flera gånger. Under en intervju råkade jag säga att min mamma var död, trots att hon såvitt jag visste var fullt frisk. Jag rättade mig direkt men 20 minuter senare ringde min bror och sa att hon hade avlidit hastigt.

Kanske märkligast är den ingivelse Björn fick att i direktsändning av Sommar i P1 2008, säga att han tvivlade på att hans pappa verkligen var hans pappa.

– Jag vet inte var det kom ifrån. Efter programmet kontaktades jag av en person som säger sig vara min halvbror. Jag har sett bilder på hans far som ung och konstaterat att vi är så lika varandra så det är inte klokt. Denne man var tillsammans med min mor innan hon gifte sig med Sigvard. Som jag inte är ett dugg lik.

Trots nutida teknik för att spåra släktskap så rotar Björn Ranelid inte i detta.

– Nej, vad skulle det ge? Sigvard var en gudasnäll människa.

Inte heller omvärderar han sin mor, en djupt troende kvinna. Den goda modern är en återkommande figur i raniversum där madonna-hora-komplexet inte är uppfunnet.

Kärlekens apostel

Om Björn är kärlekens apostel så är det Margareta som håller i administrationen. Sedan han blev vigselförrättare har förfrågningarna vällt in men hon säger nej till de flesta. Björn hinner inte fara kors och tvärs genom landet för detta i princip ideella hedersuppdrag och pappersarbetet – som är större än man kan tro – landar hos henne.

– Jag har sagt upp mig nu. Jag kommer inte att gå tillbaka till hur det var före coronan. Stressen har påverkat min hälsa. Nu vill jag ta det lugnare, tänka mer på mig. Tidigare, när vi planerade jular och familjesammankomster, brukade jag alltid säga: Bara alla andra är nöjda så är jag nöjd. Men nu ska jag börja säga: Först och främst vill jag vara nöjd! berättar Margareta och ser lätt förundrad ut över detta tilltag.

Hon tycker Björn lyssnar när hon säger ifrån. Hon kan parkera sig i soffan med en bok och låta honom laga middagen.

– Han är bra på soppor. Och stek. Häromdagen gjorde han pasta med salsiccia.

– Jag städar och diskar också, säger Björn.

– Men du glömmer ibland…

– Någon gång har det väl hänt att jag glömt…

En stark relation klarar av när vågskålar viktar om en smula. Björns energi verkar obruten. Han ska snart ut på en löptur.

– Jag springer i äppelodlingen, fram och tillbaka. Sju kilometer.