Dokumentärfilmaren Fredrik fick oss att köpa schyssta bananer

Kanske har du sett Malmö FF-skildringen Blådårar där en ung och charmig Zlatan figurerar. Den omtalade dokumentären Push, som granskar bostadsmarknaden, och Cars vs bikes, där klimatfrågan lyfts  ur cyklistens pers­pek­tiv, har också Fredrik Gertten om upphovsman.

Men mest känd är han för Bananas! från 2009. Filmen följer en grupp nicaraguanska fruktarbetare som tar strid mot det USA-baserade multinationella frukt- och grönsaksföretaget Dole.

Efter Bananas! gick försäljningen av Fairtrade-märkta bananer upp från 5 till 50 pro­cent i Sverige. En konkret ­effekt av många månaders hårt arbete. Men filmandet utmynnade också i en stämning från värld­ens största fruktbolag, redan innan Bananas! hunnit gå upp på biograferna.

Nyheten om att han blivit stämd nådde Fredrik mitt i natten hemma i Malmö.

– Jag ringde min advokat och pressagent i Los Angeles och frågade “Vad gör vi nu?”. Dole är så enormt mäktiga och vi är så små. Det värsta var att vi inte kunde arbeta under den juridiska processen, allt fick sättas på paus. Det var ju självklart en del av deras strategi, att vi skulle ge upp.

Stämningen påverkade även omgivningen.

– Min mamma blev jätteorolig och mina vänner tyckte att jag skulle sälja huset för att ha råd med skadeståndet.

Lyckligt slut

För Fredrik har det aldrig varit ett alternativ att vika ner sig och kasta in handduken. För honom handlar det om de människor vars liv han skildrar. I det här fallet bananarbetarna, de som blev sjuka och dog eller for illa på andra sätt, kvinnorna som fick missfall av giftiga bekämpningsmedel.

Men en solskenshistoria blev det till slut. Uppmärksamheten kring filmen och Doles stämning ledde till att svenska konsumenter började ställa krav på livsmedels­butikerna att ta hem Fairtrade­-märkta bananer. Plötsligt vaknade intresset hos matvarukedjorna. Fredrik och hans kollegor passade på att bjuda in bland annat Icas dåvarande vd till premiärvisningen av filmen.

– I en vanlig Icabutik står bananerna för en procent av försäljningen och vi ville uppmärksamma honom på vår story. Filmen visades även i riksdagen och dåvarande kulturministern Lena Adelsohn Liljeroth bjöd in livsmedels­kedjorna till ett lunchmöte.

Det visade sig bli en mycket viktig lunch. Eftersom den svenska marknaden var så pass viktig för fruktjätten skapade uppmärksamheten, ända upp på regeringsnivå, ett förhandlingsutrymme. Dagen efter lunchen drog Dole tillbaka sin stämning.

– Det var ju en enorm lättnad och en fantastisk känsla givetvis. Många tror att det är lite coolt att bli stämd som dokumentärfilmare, men det är bara jobbigt och enormt påfrestande, det finns inget positivt i det alls.

Stor tillfredsställelse

Att arbeta som dokumentärfilmare är tufft. Det är ingen bransch man ger sig in i för att tjäna pengar eller leva ett bekvämt liv, menar Fredrik.

– I slutändan är det ändå värt allt slit. Det är det en stor tillfredsställelse att kunna göra skillnad, att det jag gör medverkar till en lite bättre värld för oss alla.

Att han fastnade för yrket som dokumentärfilmare var en ren slump. Fredrik växte upp i Malmö. Efter bara ett år på gymnasiet hoppade han av för att börja arbeta. I slutet av sjuttiotalet hamnade han i musikerkretsar och var med om att arrangera folkfester såväl som att han var delaktig i att starta skivbolaget ­Amalthea med bland andra Dan Hylander och Mikael Wiehe.

Efter att ha utbildat sig till journalist på Skurups folkhögskola försörjde han sig som frilansare. Han gjorde reportageresor till Latinamerika och rapporterade för radio, tidningar och tv. En dag mer eller mindre snubblade han in i dokumentärfilmaren Lasse Westman (Gudrun Schymans exman) på Möllevångstorget.

Fredrik och Lasse fann varandra och startade ett produktionsbolag ihop. Idéerna flödade.

– Det var en stor en ynnest att få göra en journalistisk gärning som faktiskt skapade en konkret förbättring i människors vardag.

Numera är Fredrik även filosofie hedersdoktor vid Malmö universitet, och så är han aktuell med en alldeles ny film, Jozi Gold, om guldindustrin i Sydafrika. Men som vanligt är ekonomin tuff.

– Vissa månader kan jag inte ta ut någon lön, men jag är väldigt ideellt driven och blir glad så länge det går jämnt upp. Det känns också viktigt för mig att aldrig någonsin lämna ifrån mig något halvhjärtat.