Astrid Lindgrens dotter Karin Nyman: “Kronprinsessan hade ett särskilt band till mamma”

I år fyller världens starkaste flicka, Pippi Långstrump, 75 år. Den älskade sagofiguren föddes när Astrid Lindgren skulle berätta en saga för sin sjuåriga dotter Karin, som låg sjuk i hemmet. 

Jag befinner mig just nu i Karins trädgård på Lidingö, öster om Stockholm. Hennes make Carl Olof Nyman, 89, är inte så rörlig längre och håller sig inomhus, men sonen Olle Nyman, 51, är med. 

Karin minns att hon jämt tjatade på sin mamma att hon skulle berätta sagor. När Karin var sju år gammal blev hon sängliggande i en envis luftrörsinfektion och tjatade extra mycket på Astrid, som till slut uppgivet sa: “Vad ska jag berätta om då?” 

– Och jag bara högg till med något, berättar Karin. 

– Jag sa: “Berätta om Pippi Långstrump!”

Sagan blev en bok

Astrid började berätta och Karin ville bara höra mer. Till slut hade Pippi både apa, häst och villa – och en kappsäck full av pengar. Astrid fortsatte att berätta om den märkliga flickan, för Karin, hennes kompisar och för kusinerna i Småland. Det var då hon märkte att det var något särskilt med Pippi. “Eftersom det var ett märkligt namn blev det också en märklig flicka”, har Astrid sagt. 

En vårvinterdag i mars 1944 halkade Astrid på en isfläck i Vasaparken nära sitt hem på Dalagatan i Stockholm och blev liggande med en stukad fot. För att få tiden att gå skrev hon ner berättelserna om Pippi. Det skulle bli en present till Karins tioårsdag den 21 maj. Originalet fick Karin i en svart pärm, prydd med Astrids egen illustration av en vinkande Pippi.

Förlagets miss

En kopia av boken hade hon ett par veckor tidigare skickat till Bonniers förlag, jämte ett långt brev där hon förklarade och ursäktade Pippis ovanliga beteende. Hennes brev slutade “i förhoppning om att ni inte alarmerar barnavårdsnämnden”. Men det blev inte napp på Bonniers, där man efter långa diskussioner beslöt att refusera manuset. 

Ungefär samtidigt hade Astrid lämnat in ett bidrag till förlaget Rabén & Sjögrens manustävling om bästa flickbok. Boken, Britt-Mari lättar sitt hjärta, fick andra pris och kom ut i november 1944. Därmed hade Astrid debuterat som författare och fått ett förlag. Manuset till Pippi Långstrump omarbetades av ­Astrid och kom ut ett år senare på Rabén & Sjögren.

I den första versionen av Pippi Långstrump fanns inte Tommy och Annika med, men Karin antar att Astrid uppfann dem, eftersom hon tyckte att det borde finnas några barn som skulle uppleva Pippi också.  

Men Pippis frimodiga upptåg älskades inte av alla – vissa pedagoger och föräldrar sparkade bakut. Hos barnen gick hon däremot hem. Med sina röda flätor och fräkniga näsa klev hon rakt in i 40-talets Sverige, och det kanske var precis vad som behövdes i krigets fotspår. 

– Det fanns nog en känsla av att få andas ut och återigen få ha lite roligt, säger Karin.  

Pippi i världen

Idag har Pippi Långstrump översatts till 77 språk och getts ut i samtliga världsdelar. För många har Pippi blivit en stark förebild – och då inte bara fysiskt. Trots att Pippi nu firar 75 år har hon inte åldrats en dag i böckerna – självklart tack vare sina krumelurpiller. Och det går nog inte ens att tänka sig hur hon hade varit som pensionär, säger Karin. Någon tant blir hon då inte! 

– Nej, säger Olle. Hon kommer alltid att vara nio år och världens starkaste tjej, och det kommer barn att gilla i många år till. 

Men om Pippi nu var en mycket ovanlig flicka, så var Astrid själv en rätt vanlig mamma. Karin berättar att hennes mamma föga brydde sig om ära och berömmelse och med tiden kunde hon bli rätt trött på den offentliga bilden av sig själv. “Den där Astrid Lindgren”, kunde hon sucka. Jag ber Karin beskriva sin mamma, men det tycker hon är svårt: 

– Nej, det kan jag inte, och det tar emot lite att sammanfatta för det är ju så mycket som var hon. Och om jag bestämmer mig för att ta med något av det, så blir just det viktigt och så mycket som inte kommer med, säger Karin, med något bestämt i rösten. 

Hon tittar nyfiket på mig med sina snälla gråblåa ögon och kontrar:  

– Skulle DU kunna beskriva dina föräldrar på ett bra sätt?  

Jag svarar att jag visst tycker det går och målar med några få penseldrag upp mina föräldrars personligheter. Min pappa beskriver jag som utåtriktad, humoristisk och ironisk, och Karin sänker den osynliga garde, som jag tror hon höjt för att skydda sin mamma från nyfikna journalister. Hon funderar och säger att Astrid också var just så, humoristisk och ironisk. Astrid kunde också skratta åt det mesta. 

– Hon hade en förmåga att uthärda ­saker och det tror jag hon gjorde med hjälp av humorn. 

Karins son Olle nickar. 

– Vissa saker kändes väldigt typiskt Astrid, som att hon liksom skrattade till när hon kom att tänka på något – och det gör du också, säger han och vänder sig mot sin mamma. 

– Gör jag, säger Karin roat och förvånat.

Behandlade alla lika

Olle beskriver också en mormor som alltid var sig själv och som behandlade alla människor lika, vare sig det var en rysk president, ett sjuårigt barn eller en ­prinsessa. 

– Det är det inte så många som lyckas med, säger han. 

Och på tal om prinsessor, så hade Astrid och kronprinsessan Victoria ett väldigt speciellt band, berättar Karin. 

– Det började redan när Victoria var liten. Hon sa något till en journalist som gjorde intryck på Astrid: “Ställer man dumma frågor, så får man dumma svar”, och det tyckte mamma var så klokt sagt av den där lilla ungen. 

Astrid tyckte överhuvudtaget om raka puckar, och sa ifrån om något inte var som det skulle. Det kuraget verkar Karin ha ärvt, precis som hon ärvt både utseende och röst. Karin är helt enkelt otroligt lik sin världsberömda mamma – ja, till och med den trygga, välkända rösten låter precis likadant. Olle säger att hans mormor hade en kristallklar uppfattning om rätt och fel och visste precis vad hon tyckte och tänkte. 

– Hon hade en blick för orättvisor och vågade säga ifrån när det behövdes.

Astrid var inte heller ett dugg rädd för att göra bort sig. Kanske var det också därför hon ogenerat lekte sig igenom ­livet. 

Astrids son Lars, Karins halvbror, som gick bort 1986, har i en intervju berättat att “Astrid inte var en sån där mamma som satt stilla i parken på en bänk och tittade på sina lekande barn. Hon ville leka själv och jag misstänker att hon tyckte det var minst lika roligt som jag!” Karin tycker att hon borde minnas exakt vad de lekte, men säger att det har överskuggats av vad Astrid lekte med sina barnbarn. 

– Jag berättar alltid – för jag tycker det är så betecknande – att hon lekte häxa. Det gjorde hon säkert när jag var barn också, och det var så uppskattat. Hon var en farlig, farlig häxa som jagade en liten grupp barn. De skulle springa undan och gömma sig, eller bli fångade och ta sig ut. Det var en mycket spännande lek! 

Ett vanligt hem

Jag frågar hur barndomshemmet var, om dörren alltid stod öppen. Karin skrattar lite. Jag är knappast den första journalist hon möter i sitt liv och det känns som om hon vet precis vad jag är ute efter. 

– Jag antar att du föreställer dig att hon var den här fantastiska allmodern som alla kom till… säger hon och ler. Nej, men det var ett helt vanligt hem. När det här började på allvar med Pippi, då var hon ju inte hemma på dagarna, hon jobbade på Raben & Sjögren. Men visst var det ett öppet hem på det sättet att man kunde ta med sig kompisar hem efter skolan, säger Karin. 

Karin och Astrid stod varandra nära och kunde prata om allt. De kom varand­ra ännu närmare när Karins pappa och Astrids man Sture gick bort 1952, endast 53 år gammal. Mor och dotter bodde därefter ensamma i lägenheten med utsikt över Vasaparken. Astrids son Lasse hade gift sig och flyttat hemifrån två år tidigare, och Stures dotter från ett annat äktenskap, Stina Rosenqvist, bodde i Malmö. Hon hade bara sporadisk kontakt med sin far. 

– Pappa var jättedålig på att upprätthålla den kontakten, så det var snarare mamma som såg till det lite grand, men så mycket att man kan kalla Stina för Astrids bonusdotter vet jag inte. De hade dock kontakt hela livet, säger Karin. 

“Världens bästa mormor”

År 1958 gifte sig även Karin, och Astrid blev ensam i lägenheten, där hon bodde ensam nästan fram till sin död 2002. 

Karin dricker ur sitt vattenglas. Sommarvärmen har kommit för att stanna. Vi sitter med ett väl tilltaget corona-avstånd till varandra under ett parasoll

Jag har med mig en privat bild som jag visar Karin. Den föreställer Astrid Lindgren på hennes älskade Furusund. Året är 1993 och Astrid är 86 år gammal. Hon är flankerad av två flickor, ett permanentat 13-årigt jag och min nioåriga syster Frida. 

– Nej, vad fint, och det där är alltså din syster, säger Karin och synar bilden. 

Ön Furusund i Stockholms skärgård betydde oerhört mycket för Astrid. Det var här hon spenderade sina somrar. Skrev på förmiddagarna och umgicks med barn och barnbarn på eftermiddagarna. Hon lekte med dem, berättade sagor och längtade efter dem när de var borta. 

– Hon var bara världens bästa mormor, säger Olle och ler. 

Furusund är förresten viktigt för hela familjen, och Karin minns sin barndoms somrar med allt från äventyrliga roddbåtsturer till smultron som träddes på strå. Den röda trävillan med vita knutar, kallad Stenhällen, är fortfarande i familjens ägo. Den ligger på öns södra sida, med utsikt över Furusundsleden. Huset ligger granne med det som förr var Furusunds konditori, och till “Kondis” gick Astrid gärna. 

Astrids paradisö

Jag berättar för Karin att jag en sommar jobbade på konditoriet och att Astrid en dag kom in med ett litet följe av barnbarn. Hon beställde “ett tjog småkakor” och jag fick riktigt tänka efter för att minnas hur många det var. Karin skrattar. 

– Sa hon så, ett tjog? Det var ju turligt för dig att du visste vad det var. 

Till Furusund kom Astrid första gången 1934, när Karin var bebis, eftersom hennes svärföräldrar, skåningarna Nils och Karolina Lindgren, hade bosatt sig där permanent när de blev pensionärer. Att bo under samma tak som sin svärmor med ett spädbarn och utan rinnande vatten var ingen hit, men det var då Astrid såg att Furusund var ett paradis, berättar Karin. 

Och kanske var det just på sitt älskade Furusund som Astrid hämtade en del av inspirationen till berättelserna om Pippi Långstrump. Det röda håret och fräknarna kom visserligen från en av Karins skolkamrater, men kanske kom också inspirationen från en märkvärdig flicka som bodde i “den ofärdiga villan” på Furusund en sommar. Författaren Lennart Hellsing har nämligen berättat att flickan hade en symbolisk kappsäck med guldpengar och en häst som stod bunden på verandan..