• Få icakuriren.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!

  • Annika Strandhäll: "Jag såg inte det som hände i min egen familj"

    När sambon Thomas Wolf tog sitt liv slogs tillvaron i spillror för Annika Strandhäll. Men i spåren av tragedin har den dåvarande ministern samlat kraft och blickar nu framåt.

    Annika Strandhäll: "Jag såg inte det som hände i min egen familj"
    Annika Strandhäll växte upp i det socialt utsatta området Bergsjön i Göteborg. Uppväxten har präglat hela hennes politiska gärning. Och kampen i barndomen gav henne styrka i den svåra tiden efter sambon Thomas Wolfs självmord. Foto: Kristian Pohl

    De senaste åren har varit händelserika för Annika Strandhäll.

    – Jag har lärt mig så enormt mycket bara under de senaste fem åren. Privat har jag förlorat både Thomas och min mamma, och yrkesmässigt har det varit en väldig snurr. Under min tid som minister inträffade ju flera olika kriser; flyktingkrisen, Transportstyrelsen och ebolautbrottet, för att nämna några.

    Det är en vacker sommardag när vi möter Annika, nyss utsedd till jämställdhetspolitisk talesperson för Socialdemokraterna, i riksdagens halvtomma kafé i Stockholm city. 

    Glamoröst

    Hon är glad och öppen, går och hämtar kaffe åt mig och fotografen, vinkar åt några kollegor längre bort och skrider sedan majestätiskt tillbaka på sina höga Tigerpumps och balanserar de tre kopparna. Det är något glamoröst över ­Annika Strandhäll som man inte ofta ser i det ­officiella Sverige. 

    Annika klär sig färgstarkt och chict i en kornblå Boss-kavaj och ljusa byxor. På kavajslaget sitter en svensk flagga, som talman Andreas Norlénhar uppmanat alla ministrar och riksdagsledamöter att bära, för att visa på enighet i coronakrisen. 

    Hon slår sig ner i vår lilla soffgrupp och de ljusa välmanikyrerade naglarna sluter sig runt kaffekoppen. Trots att samtalet snart glider in på riktigt svåra ämnen, känns hon stark. Hon vill berätta om sin sambos självmord, inte minst för att bryta stigmat kring det tabubelagda ämnet och för att hjälpa andra i samma situation. 

    Här är Annika med sin bästa kompis under barndomen Marie Louise, som då hette Johansson i efternamn. "Vi har fortfarande kontakt via sociala medier. Hon arbetar som sjuksköterska på IVA i Göteborg." Foto: Privat

    "Signalerna gick inte fram"

    Thomas hade mått psykiskt dåligt under många år, men precis som så många and­ra män tigit om sitt mående, även för sina närmaste. När Annika 2016 tog upp att hon trodde han var deprimerad slog han det bara ifrån sig. Han, med sitt toppjobb på Arbetsförmedlingen, försökte hålla uppe en fasad av styrka, ordning och reda. Vägrade att gå till en läkare, utan självdiagnostiserade och beställde i hemlighet hem antidepressiva läkemedel över nätet. Trots att Annika hade stor insikt i frågor kring psykisk ohälsa genom sina jobb som minister inom sociala områden, missade hon signalerna från maken:

    – Jag såg inte det som hände i min egen familj, de signalerna gick inte fram… 

    Annika och Thomas gick i familjerådgivning, men relationen blev allt sämre och i början av 2019 berättade Annika för Thomas att hon ville separera. Ett tufft beslut efter 19 år tillsammans. Under våren och sommaren som följde valde Thomas för första gången att ta hjälp av vården, men ju närmare den faktiska separationen kom, desto mer personlighetsförändrad såg Annika att Thomas blev.

    Skuldkänslor

    En vecka efter att hon berättat om sin nya bostad tog han sitt liv. Och för Annika blev det inte bara en chock utan också ett tungt ok av skuldkänslor. 

    – Det är en naturlig process att tänka att "om jag bara gjort si eller så", så skulle det här inte ha hänt. Men samtidigt måste man inse att det här inte är en naturlig reaktion på en separation och inget man kan förvänta sig ska ske. Men det är klart att man går igenom det här skeendet av skuldkänslor, säger hon. 

    Annika talar klokt och balanserat. Det märks att hon bearbetat det som hänt. Hon och barnen fick omedelbart professionell hjälp från regeringskansliet och har lärt sig att sortera sina känslor.  

    – Det är en väldigt komplex sorg, just för att det fortfarande finns så mycket stigma kring självmord. Det var till en början svårt att berätta för människor vad som faktiskt hade hänt, eftersom många blev så obekväma av att prata om det. Hur gärna de än ville finnas där för oss så visste de inte hur de skulle närma sig det. 

    – Sedan är det också komplext, för å ena sidan är det den enorma sorgen att förlora en av de viktigaste personerna i vår familj, till att jag kunde känna mig så våldsamt arg på Thomas. Det var ju både ilskan över att barnen blir lämnade, till ilskan över att jag själv blev lämnad. Samtidigt kunde jag inte begripa hur denna intelligenta man kunde landa i att han inte såg någon annan utväg än det här. Jag tycker fortfarande det känns så onödigt och bortslösat. 

     

    Det var Annikas äldsta dotter som ville att famlijen skulle gå ut offentligt och berätta om självmordet. Foto: Kristian Pohl

    Ett extra trauma

    För äldsta dottern Felicia, 16, har det varit extra tufft. Det var hon som hittade sin pappa livlös hemma i villan på Värmdö den där kvällen i augusti förra året. Och även om Annika kom så fort hon bara förmådde, så har det här förstås inneburit ett extra trauma för dottern, berättar ­Annika.  

    – Jag är väldigt försiktig med att blanda in barnen, men det är klart att för henne har det varit extra tufft och något hon alltid måste leva med. 

    Exakt hur Thomas tog sitt liv vill ­Annika inte gå in på, av hänsyn till yngsta dottern Ebba, 11, som fortfarande tycker det är väldigt jobbigt. 

    – Hon vill inte veta och hon vill inte att vi pratar om det. 

    Till en början klarade familjen inte av att bo hemma och har fortfarande ett annat boende dit de ibland tar sin tillflykt. I framtiden ser Annika gärna att de flyttar någon annanstans.  

    Samma kväll katastrofen inträffade ringde Annika till sin chef, statsminister Stefan Löfven, som blev ett jättestort stöd i sorgearbetet. Hon beskriver honom inte bara som en duktig och smart chef, utan också som en äkta och inkännande ­människa.

    Till en början trodde den chockade Annika att hon bara skulle vara borta från jobbet i max några dagar, men efter några veckor insåg hon att sorgen måste få ta sin tid. Det var också helt nödvändigt att finnas där för barnen och inte behöva vara tillgänglig för andra dygnet runt. Hon hoppade därför av sin ministerpost, men fick sitta kvar i riksdagen, vilket hon tyckte kändes bra. 

    Rykten om familjen

    Från början var det heller aldrig tal om att gå ut med självmordet offentligt, men Annikas kloka 16-åring menade snart att det var det bästa. Under hösten eskalerade spekulationerna kring vad som egentligen hade hänt, och dottern tvingades exempelvis läsa i en tråd på nätet att "Annika Strandhäll mördade sin sambo". 

    – Felicia ville att vi skulle göra det här för att skriva vår egen historia, och så kändes det viktigt att få stopp på spekulationerna, säger Annika. 

    Känslan stärktes ytterligare när den norska prinsessan Märtha Louises exmake, författaren och konstnären Ari Behn, tog sitt liv på juldagen och hans familj valde att vara öppna med att det var ett självmord. 

    Aris 16-åriga dotter, prinsessan Maud Angelica, höll ett hjärtskärande tal på den offentliga begravningen i början av januari, där orden lika gärna hade kunnat komma från Annikas jämnåriga dotter. Prinsessan talade om skuldkänslorna som fanns där. Hur familjen inte kunde föreställa sig att det var så allvarligt, än mindre att deras pappa skulle lämna dem så tidigt. Hur fel hon tyckte han gjorde som valde mörkret och inte ljuset, och viktigast av allt: att det inte var deras fel och att de inte skulle klandra sig själva. 

    Kort därefter medverkade Aris föräldrar Marianne Behn och Olav Bjørshol i SVT-programmet Skavlan och berättade om självmordet. Då fanns det ingen återvändo, kände Annika, hon ville berätta sin historia.  

    En månad senare satt hon mitt emot Fredrik Skavlan i samma tv-program. Dottern Felicia fanns med och väntade i kulisserna. Just därför var Annika extra nervös. Det måste bli bra. När jag säger att jag tyckte det blev väldigt fint nickar hon. 

    – Ja, det tycker jag med, och det tror jag Felicia tyckte också. Jag fick en fin kram av henne efteråt och det betydde jättemycket för mig!

     Tack vare terapin har Annika inte bara kommit närmare sina döttrar. Hon har också kommit närmare sin bonusson ­Simon, 26, som kom in i Annikas liv när han var sex år gammal och som hon beskriver som sin egen son och världens bästa storebror till döttrarna. 

    Terapin hjälpte henne också att läka mer än ett själsligt sår. För plötsligt kom saknaden efter mamma Birgitta, som 2017 gick bort i KOL, endast 68 år gammal, över henne. Annika hade inte tagit sig tid att sörja då. 

    – Hon är den kvinna som har betytt mest för mig. Och trots de knappa förutsättningar vi hade i mitt barndomshem, så saknades aldrig kärlek och omtanke. Det gör mycket med ens självförtroende och tillit till sig själv. Det har jag tänkt på i relationen till mina egna barn, att oavsett vad som händer i livet så har vi varandra. 

    Annikas föräldrar separerade när hon bara var sex år gammal. Mamma Birgitta flyttade med Annika och de två äldre tonårsbarnen in i en trerummare i ett åttavåningshus i det utsatta området Bergsjön i Göteborg. Pappa Roger körde bärgningsbil i sin egen firma och jobbade udda tider, så honom träffade de sällan.

    Annika Strandhäll växte upp i hem med knappa ekonomiska resurser. Men mamma Birgitta gjorde allt för att familjen skulle må bra.
    – Hon hade inte pengar, men hon fanns alltid där och det var väldigt mycket kärlek, berättar Annika. Foto: Kristian Pohl

    Lånade pengar av vänner

    Birgitta var barnskötare, men hon blev tidigt sjuk och sjuklönen räckte sällan månaden ut. Annika minns hur familjen lånade pengar av vänner, sökte fondpengar till jul, åt köttfärssoppa till förbannelse och hämtade matpaket från kyrkan när kylen gapade tom, men reflekterade annars som barn aldrig över att de var fattiga. Så här såg situationen ut för de flesta familjer i Bergsjön. 

    Det var först när hon började på Schillerska gymnasiets humanistiska linje i centrala Göteborg, som hon mötte barn med en annan ekonomisk situation och förstod sin egen familjs utsatthet. En klassmarkör var utlandsresor, något hon aldrig hade upplevt. 

    Så när andra politiker pratar om barnfattigdom har Annika själv upplevt den, och när andra politiker förringar hundralappars betydelse blir Annika lätt provocerad, för hon vet att just den där hundralappen kan vara helt avgörande i slutet av månaden. 

    – För vår del kunde den avgöra om vi klarade oss den månaden, eller om jag kunde få ett par vinterstövlar. Politiker gillar inte att prata om barnfattigdom, men det är fortfarande så att var fjärde ensamstående mamma i Sverige behöver söka försörjningsstöd att komplettera med. 

    – Det är helt galet, och den medvetenheten måste vi ha idag. Trots att mamma hade en så tuff ekonomisk situation, så tror jag inte att hon någonsin fick en inkassoräkning. Hon är en förebild på så många sätt. Hon hade inte pengar, men hon fanns alltid där och det var väldigt mycket kärlek, säger Annika och ler. 

    Och eftersom hennes egen mamma var beroende av ett välfungerande trygghetssystem så har det känts viktigt och fint för Annika att ha varit den ytterst ansvariga för att just detta system ska fungera.  

    Nytt fokus – på jämställdhet

    Just nu ligger dock Annikas fokus på jämställdhetsfrågor, och hon tycker det känns otroligt inspirerande att arbeta för ett jämställt samhälle och för kvinnors och flickors rättigheter, såväl i Sverige som ute i världen. Hon ser en enorm tjusning med att vara talesperson och menar att det är en betydligt friare roll än att vara minister, då man måste tassa på tå hela tiden och väga sina ord och sina utspel. 

    Samtidigt brinner hon fortsatt för politiken, socialdemokratin och möjligheten att förändra. Och var det något som överraskade henne som minister, så var det hur mycket man faktiskt kunde påverka. Så hon stänger inte dörren till att bli minister igen, om någon regeringsbildare är intresserad av henne i framtiden. Annika har trappat upp på jobbet, men blickar också framåt privat och vill just nu bara att tiden ska gå.  

    – Ja, för det är ju ändå så att tiden gör underverk. Det var en av de sakerna jag sa till mina före detta regeringskollegor i höstas, att: "Gud, om jag bara kunde snabbspola tiden ett år fram i tiden, för man vet att man måste igenom bemärkelsedagar, högtider och hitta den här familjebildningen, med bara oss tillsammans." Jag är ju normalt sett en positiv och öppen människa, och jag ser ju fram emot ett långt liv. Jag vill finnas där för mina barn och kanske också för en ny kärlek i livet så småningom! 

  • Få icakuriren.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!